Barnbarnen får frukt en gång i månaden, men hennes katter får dyrt foder, muttrar svärdottern anklagande och får mig att framstå som kallhjärtad
Nu hade hon återigen tagit upp kampen om att skämma ut mig enligt henne är det synd om hennes barn som sällan får äta färsk frukt, medan jag köper kvalitetsfoder åt mina katter. Skillnaden är bara att hennes barn faktiskt har både mamma och pappa som ska ta ansvar för deras kost, men mina katter har bara mig. När jag en gång försiktigt antydde att min son och hans hustru kanske borde sakta ned tempot med barnafödandet, fick jag strängt veta att jag inte skulle lägga mig i deras liv. Sedan dess har jag inte gjort det heller. Jag sköter mina katter och lyssnar på min svärdotters klagomål om min bristande generositet gentemot hennes familj.
Sonen gifte sig när svärdottern redan väntade sitt första barn. Båda påstod att bröllopet var av kärlek, och graviditeten bara något som hände. Visst, det är ändå deras liv och deras val. Min son var vuxen nog att stå för sina egna beslut, så jag släppte diskussionen.
Min svärdotter jobbade tidigare som kassörska på Coop, men var sjukskriven stora delar av graviditeten hon klagade hela tiden på att det var tufft att jobba med folk och i bråkiga butiksmiljöer. Hennes temperament var heller inte av den lugnaste sorten, så jag förstår att konflikter kunde uppstå.
Och egentligen brydde jag mig inte så mycket om hennes humör vi bodde inte under samma tak: jag i min etta på Södermalm, och sonen i hans nyinköpta trea strax utanför stan, köpt med bostadslån innan bröllopet. Den gamla trean jag och sonen bott i sålde jag, och med min del av pengarna köpte jag själv min lilla lägenhet. Han tog sin del och satsade på en egen större bostadsrätt.
Behöver du verkligen en trea nu? Det är mycket pengar, försökde jag förklara för sonen då, men när allt tvinnade ut förstod jag varför.
Han betalade lånet själv, eftersom svärdottern som ständigt var sjukskriven och väntade föräldraledighet, inte direkt bidrog till hushållet däremot gick pengarna alltid åt. Så ingen av dem hade egentligen ekonomi som räckte månaden ut.
Jag valde att inte lägga mig i man vill inte stå där och få skulden för allt. Sonen hade valt henne själv, det var hans familj. Vi bodde inte ihop, behövde inte dela kök eller badrum de fick leva som de ville.
Sonen valde dessutom lägenhet nära mig, så han brukade titta in på middag efter jobbet ibland. Svärdottern lagade sällan mat hon sa att matoset gjorde henne illamående. Kan så vara.
När första barnbarnet kom, tänkte jag att jag skulle hjälpa till det är ändå första barnet! Men svärdottern skickade snabbt signaler att hon ville klara allt själv, råd sökte hon hellre på internet eller via sin egen mamma. Och visst, det var deras val. Jag dök upp ibland med gåvor och lekte med barnbarnet, men la mig aldrig i eller hjälpte till.
Sonen kämpade på med lån, bebis och fru men klagade inte. Han hade ändå valt sitt liv. Jag kunde småtrösta honom ibland och bjuda på middag. Jag sa att när barnet blev större och hans fru började jobba kanske det skulle lätta något på ekonomin.
Men svärdottern hade inga planer på att börja arbeta igen. Lagom till att förstfödda fyllde två var hon gravid på nytt. Jag försökte lite halvt på skämt säga att de verkade väldigt engagerade i Sveriges befolkningsstatistik kanske läge att bromsa lite? Men svärdottern svarade snäsigt:
Snälla, mamma Lisa, håll dig till ditt! Vi reder oss utan din inblandning, sa hon.
Sonen mumlade något om föräldrapenningen som hjälp. Men om de nu valt detta, vad kunde jag säga? Relationen till svärdottern var aldrig hjärtlig, och efter hennes tydliga ord höll jag mig undan. Sonen tog ibland med äldsta barnbarnet till mig, men annars umgicks vi inte.
Jag levde mitt liv, de sitt. Sonen sa ofta att ekonomin var dålig och gnäll om bråk om pengar smög sig in i samtalen. Men vad kunde jag råda? Skilj er! eller Byt jobb! livet är inte så enkelt.
Yngsta barnbarnet föddes utan att jag ens blev inbjuden till BB eller hemkomsten. Jag blev ledsen, men ville inte vara påträngande. När jag äntligen såg mitt andra barnbarn var han redan sju månader. Jag kom med presenter på äldsta barnets födelsedag och tog även med fika till alla, då jag visste att ekonomin var knapp. Jag gick hem efter ett par timmar; svärdottern verkade räkna minuterna och såg ut som att hon gjorde mig en stor tjänst genom att låta mig närvara.
Jag har inte tålamod och ork att springa efter varje upprörd ung kvinna och förklara mig. Jag bjöd aldrig in mig själv till deras hem mer de bjöd inte in mig heller. Jag umgicks med äldsta barnbarnet när sonen tog honom till mig, den yngsta fick jag än så länge inte träffa.
Ekonomin bättrades aldrig i deras familj föräldrapenningen och lånepengar blev ingen mirakellösning. Sonen påpekade allt oftare att han och frun grälade på grund av pengar hon kunde inte spara och han var ingen VD. Jag teg.
Senare råkade jag springa på svärdottern inne på ICA, och såg att hon återigen var gravid. Hon sneglade menande ner i min matkorg.
Så ska det vara! Barnen får frukt en gång i månaden, men dina katter äter foder för 500 kronor kilot, fräste hon innan hon snabbt försvann därifrån med äldsta barnet i släptåg.
Men vems ansvar är det om jag har råd att köpa näringsrikt foder till mina katter, medan de knappt har råd med frukt till barnen? Hon vet mycket väl situationen lån, sonens jobb som sviktar, ändå föder man barn efter barn. Varför börjar man då inte jobba lite och köper frukt till sina barn själv? Varför är det mitt ansvar?
Jag misstänker att hon nu helt kommer förbjuda mig att träffa barnbarnen för jag är ju tydligen en dålig mormor som inte vill ge bort varenda krona till sonens familj. Men man måste leva efter sitt eget förstånd något som tyvärr verkar saknas både hos min svärdotter och, smärtsamt nog, även hos min son.
Slutsatsen? Lycka tillhör inte den som får allt serverat av andra och man kan inte skylla sitt eget ansvar på någon annan. Man behöver tänka på sina val, ta konsekvenserna, och visa ansvar för sig själv och sin familj. Ingen annan kan leva ens liv åt en.
