Barnbarnen får se frukt en gång i månaden, men hon köper dyrt foder till sina katter, muttrar svärdottern och anklagar mig för att vara känslokall…
Svärdottern har nu gett sig på att försöka skamma mig för att barnen sällan får frukt, medan jag köper kvalitetsmat åt mina katter. Men saken är den att barnen både har en mamma och en pappa som borde ansvara för deras näringsintag, medan mina katter har bara mig. När jag någon gång nämnt att det kanske vore dags för min son och hans fru att pausa barnalstrandet, blev jag tillsagd att inte lägga mig i deras angelägenheter. Så det gör jag inte längre. Jag matar mina katter och lyssnar på svärdotterns upprörda kommentarer.
Min sons bröllop var redan bestämt när svärdottern väntade deras första barn. Självklart hävdade de båda att de gifte sig av kärlek, och graviditeten var bara en lycklig slump. Jag hummade skeptiskt men höll mina åsikter för mig själv, för i slutändan är ju sonen vuxen och ansvarig för sina egna beslut.
Svärdottern arbetade i kassan på ICA innan hon gick på föräldraledighet. Största delen av graviditeten var hon sjukskriven eftersom hon inte orkade bemöta människor som ofta var otrevliga. Hennes eget temperament var inte det smidigaste heller, så det förvånar mig inte alls att det blev bråk ibland.
Hurdan hon var spelade mindre roll för mig vi bodde ändå inte under samma tak. Jag hade min lägenhet, och sonen och hans fru bodde i sin bostadsrätt som han tecknat lån på innan bröllopet. Tidigare bodde vi i min trea, men den såldes. För min del köpte jag en liten etta, och för pengarna från min son del satsade han på ett lån för att köpa en ny trea.
Varför ska du ha en så stor lägenhet nu? Det blir ju onödigt dyra lån, försökte jag förklara för honom, utan att veta om de snart skulle gifta sig. Sen blev allt glasklart.
Sonen betalade lånet själv, eftersom svärdottern mest var sjukskriven och sedan föräldraledig, och därmed inte bidrog ekonomiskt. Däremot kunde hon använda pengarna. De hade därför ständigt ont om pengar.
Jag lade mig aldrig i deras bekymmer. Sonen hade valt sin hustru, och de bodde inte med mig, så vi behövde inte bråka om disk eller badrum. De fick sköta sitt.
Sonen köpte lägenheten i närheten av mig, så han brukade ibland komma förbi på middag efter jobbet. Svärdottern lagade sällan mat, eftersom hon mådde illa av matos. Det är möjligt, jag hade inget att invända.
När det första barnbarnet kom tänkte jag hjälpa till första barnet är ju ett stort steg men blev tydligt avvisad. Hon sa att hon klarar sig och har både internet och sin mamma för råd. Jaja, det var inget jag sörjde överdrivet. Sedan dess gick jag bara dit för att hälsa på barnbarnet, leka och lämna lite fika men erbjöd aldrig mer min hjälp.
Min son hade det kämpigt med både lån, barn och en hustru som inte jobbade men han klagade aldrig, utan stod ut eftersom det var hans egna val. Jag försökte stötta genom att bjuda på en varm middag och påminde om att saker och ting nog skulle bli bättre när barnet blev äldre och hon började jobba igen.
Men några planer på att återvända till jobbet hade svärdottern inte. När första barnet var nästan två år berättade sonen att de väntade barn igen. Jag påpekade att de verkligen engagerade sig för att lösa Sveriges befolkningsfråga, men svärdottern sa åt mig att inte lägga mig i.
Du ska väl inte bry dig! Vi klarar oss själva. Vi ber aldrig om din hjälp! deklarerade hon.
Sonen mumlade något om barnbidrag och att det skulle bli ett välkommet stöd. Om det passade dem, tänkte jag, så fick det vara så. Relationerna med svärdottern var aldrig särskilt varma, men efter den kommentaren slutade jag helt att umgås med henne. Sonen kom ibland förbi med äldsta barnbarnet, och jag höll mig för det mesta undan.
Jag levde mitt liv, och de sitt. Ofta uttryckte sonen sin oro över att pengarna aldrig räckte till. Mellan raderna förstod jag att relationen inte var särskilt harmonisk. Men vad kunde jag säga? Sära på er? Byt jobb? Tala med henne? Det är inte så enkelt.
Sen föddes det andra barnbarnet, men då fick jag inte vara med. Inte ens när de skulle komma hem från BB bjöds jag in. Jag blev sårad, men trängde mig inte på. Ingen idé att förnedra sig när hon redan bestämt sig för att hålla avstånd, och sonen vågade inte säga emot sin hustru.
Första gången jag såg det andra barnbarnet var när han redan var sju månader jag fick äntligen komma på stora barnets födelsedag. Jag tog med mig presenter till båda barnen och lite fika, för jag visste att de hade det knapert. Jag stannade några timmar och gick sedan hem. Svärdottern gick runt med sammanbiten min, som om hon gjorde mig en tjänst genom att släppa in mig, och jag förstod att det inte var läge att försöka skapa närmare kontakt.
Jag är för gammal för att jaga efter någon som inte vill ha kontakt, eller övertala någon som redan bestämt sig. Så jag bjöd aldrig hem dem, och de bjöd aldrig mig. Jag lekte med äldsta barnbarnet när sonen kom med honom, men yngsta har jag inte fått träffa ensam än.
Ekonomin i deras familj blev aldrig bättre. Varken barnbidrag eller pengar från lägenhetsförsäljningen löste problemen. Sonen nämnde allt oftare gräl om pengar; att svärdottern inte kunde hushålla och att han knappast var någon industrimagnat. Jag höll tyst.
Nyligen träffade jag svärdottern av en slump på Coop. Och jag såg med en gång att hon väntade barn igen. Hon sneglade i min matkorg.
Ja, visst. Barnbarnen får frukt en gång i månaden, men du köper dyraste kattmaten, väste hon och drog iväg äldsta barnbarnet efter sig.
Vem bär skulden till att jag har råd att mata mina katter bra, men att de inte har råd med frukt till barnen? Hon vet mycket väl att pengarna är få, att bolånet tynger och att sonen inte har något vidare jobb, ändå väljer hon att skaffa ytterligare ett barn. Hon kunde väl sökt arbete och tjänat ihop till lite frukt åt barnen. Varför skulle det vara mitt bekymmer?
Jag är nästan säker på att hon snart helt förbjuder mig att träffa barnbarnen jag är ju den “felaktiga” farmorn som inte sätter min sons familj före allt annat. Men man måste faktiskt leva sitt eget liv och ta ansvar för sina handlingar. Och det verkar som om varken svärdottern eller, dessvärre, min son riktigt förstått det än.
Livet lär oss att ingen annan kan leva vårt liv åt oss, och att man själv måste ta ansvar för konsekvenserna av sina val både de stora och de små.
