Du, jag måste berätta om Erik och hans märkliga äktenskap med Linnea. Alltså, Linnea… hon var verkligen något utöver det vanliga. Jättesnygg, riktig naturlig blondin med kolsvarta ögonsånt ser man ju knappt! Kropp som en filmstjärna, långbent och kurvig. Och så i sängen? Verkligen eld. I början var det bara passion, knappt att Erik hann tänka efter. Sen blev hon gravid ja, då var det bara att gifta sig, så där som man gör.
De fick en son, Johan, också han blond och med svarta ögon. Allt rullade liksom på som för folk är mest. Blöjbyten, första stegen, de där första orden. Linnea var helt normal då, mjuk och omhändertagande med lille Johan en helt vanlig ung mamma.
Men sen, efter att Johan blivit tonåring, då började det märkliga. Linnea blev plötsligt tokintresserad av fotografi. Fotade hela tiden, gick på någon kurs, alltid med kameran i högsta hugg.
Erik sa ibland: Vad är det du saknar, egentligen? Du jobbar ju som jurist, är det inte bra?
Och Linnea svarade: Jurist, inte juristka! och log lite snett.
Men ge familjen mer tid då, istället för att flänga runt.
Han fattade inte riktigt varför han blev irriterad. Det var ju alltid ordning hemma, maten var lagad och Johan pluggade tack vare Linnea. Erik kom hem, slängde sig på soffan framför tv:n precis som det ska vara! Men han blev irriterad över att Linnea försvann någonstans dit han inte fick följa med. Hon fanns där, men ändå inte. Hon satt aldrig med honom framför tv:n, diskuterade aldrig nyheter. Hon matade honom sen stack hon iväg igen.
Är du min fru eller inte? muttrade han när han såg henne vid datorn sent på kvällen.
Då brukade Linnea bara bli tyst, sluta sig inom sig själv.
Och du, hon ville alltid resa till massa exotiska länder själv. Tog ledigt från jobbet och drog iväg med ryggsäcken och kameran. Erik fattade det aldrig.
Ska vi inte hellre åka till våra kompisar på landet? De har byggt bastu och gör bästa hembränningen. Och dags att fixa ett eget sommarställe, va?
Men Linnea vägrade, men frågade alltid om han inte ville följa med på hennes resor. Han testade en gång men han gillade inte det! Allt var konstigt, folk snackade språk han inte ens förstod, maten var galet stark. Och han har aldrig brytt sig särskilt om vackra vyer.
Så Linnea började resa själv. Och sen sa upp sig från juristjobbet.
Men pensionen då? blev Erik nästan arg. Och tror du att du är nån fotograf? Vet du hur mycket stålar det krävs för att slå sig fram? (Självklart alltid svenska kronor och fotografer är ju inget direkt gulddrag här.)
Linnea svarade aldrig. Men en dag sa hon försiktigt:
Jag ska ha min första egna fotoutställning.
Jaja, alla har väl en utställning nu för tiden, svarade Erik surt.
Ändå gick han dit. Fattade noll. Några ansikten, inte ens snygga, rynkiga händer, måsar över vatten. Lika underligt som Linnea själv.
Han skrattade lite åt henne. Men sen, ingen aning vad som flög i henne, men hon köpte en bil till honom. Vi är ju familj, använd den du. Hon själv hade aldrig tagit körkort, men nu fick han en splirrans Volvo. Och hon hade knegat ihop slantarna själv, på fotouppdrag och beställningar.
Då blev han skraj. Det kändes inte bra längre. Vem sjutton var den här människan han bodde med? Vart kom pengarna ifrån? Hade hon nån annan, eller? Man kan väl inte köpa bil på lite knäppa foton? Var hon otrogen? Och till sist, även om hon inte var det, så skulle hon säkert bli.
Han till och med försökte sätta henne på plats gav henne en lätt örfil. Du vet, så där för att hon ska fatta. Men Linnea bara grep tag i en kökskniv, skar honom på magen i blindo två stygn blev det! Tur hon inte visste hur man hugger, den där hysterikan. Hon bad om ursäkt efteråt. Men Erik la aldrig mer hand på henne.
Och vet du Linnea älskade verkligen katter. Alltså, hon tog hem alla stackare, fixade och donade, hjälpte dem. De hade alltid minst två hemma, egna gullekatter, keliga och snälla men de är ju inga människor! Hur kan man älska djur mer än sin man?
En gång dog hennes katt, stackaren gick bort på djursjukhuset i hennes famn. Linnea var förkrossad. Hon grinade i flera dagar, drack för mycket vin och skyllde allt på sig själv. Erik ledsnade tillslut och utbrast:
Ja men då kan du väl minnas nån uppäten silverfisk också när du ändå håller på!
Då gav hon honom en sådan blick att han tystnade, svor och gick därifrån.
Deras vänner höll med honom, Linneas väninnor också. Linnea har tappat det!, sa de om och om igen. Då hittade han tröst hos grannen, Irma, som också var Linneas barndomskompis. Irma var mycket enklare, jobbar i butik, bryr sig inte om konst, alltid sugen på både sex och prat. Visst, hon drack rätt mycket men vadå, han skulle ju ändå inte gifta sig med henne…
Erik väntade på att Linnea skulle märka något, bli svartsjuk och anordna ett rejält bråk, kanske kasta porslin. Då skulle Erik kunna säga: Men du då? Vart försvinner du själv hela tiden? Så kunde de förlåta varandra och laga familjen. Och släppa Irma lätt som en plätt.
Men Linnea sa ingenting. Bara såg på honom med kalla ögon. Och till sist delade de inte ens säng längre hon flyttade in i sitt eget rum.
Johan blev vuxen, pluggade färdigt på universitetet. Samma stil som sin mamma: svartögd, blond och lite för speciell.
När får vi barnbarn då? undrade Erik.
Johan bara log: Jag vill göra något meningsfullt med mitt liv först och träffa någon jag verkligen älskar. Då kan du vänta barnbarn, pappa. Helt ofattbar. Mammans gener, liksom. Han och Linnea hade alltid förstått varandra utan ord. Erik kände sig alldeles utanför otäckt ibland, de där svarta ögonen som man aldrig kunde läsa av. Han sökte tröst hos Irma om och om igen.
Sen fick Linnea reda på vad som pågick. En granne sa något Erik gjorde ju ingen ansats att ens dölja det. Han kom hem en kväll, där satt Linnea vid köksbordet och rökte och hon sa tyst, nästan viskande:
Gå härifrån. Flytta ut!
Och ögonen kolsvarta, med blå ringar under han blev nästan rädd.
Så han drog till Irma. Väntade på att Linnea skulle be honom komma tillbaka. Men efter en vecka skrev hon på sms: Vi behöver prata.
Han blev faktiskt glad, duschade, tog på sig dyra parfymen. Linnea mötte honom i hallen och sa direkt:
Imorgon ska vi in och lämna in skilsmässopappren.
Och sen bara allting gick som i en dimma. Skilsmässa, pappersjobb, han avstod sin del av lägenheten, den hade ändå varit hennes föräldrars… Och när de kom ut från tingsrätten frågade han surt:
Och vad ska du göra nu? Tänker du leva singelliv som gammal kärring?
Han tänkte lägga till vem vill ha dig? men höll tyst.
Linnea log. För första gången på många år log hon faktiskt mot honom, öppet och varmt.
Jag drar till Göteborg. Har fått ett erbjudande om ett riktigt stort fotoprojekt där.
Men sälj inte lägenheten Vart kommer du gå tillbaka?
Jag kommer inte tillbaka, svarade hon lugnt. Fattar du inte jag har varit kär i någon annan länge nu. Han är också fotograf. Från Göteborg. Det känns fantastiskt med honom. Men jag har ju varit gift, och ville inte vara otrogen och jag tyckte inte vår skilsmässa egentligen behövdes. Bara: vi är olika människor. Är det nog för att skiljas?
Nej, det gör man väl inte, mumlade Erik.
Fast vi gjorde visst det! hon skrattade till, och såg nästan glad ut. Jag var riktigt förbannad då, när jag fick höra om Irma. Sen insåg jag det är bäst för oss båda. Jag kommer bli lycklig, och det hoppas jag du med blir. Gift dig med Irma, det kan bli bra.
Och så gick hon.
Jag gifter mig inte, sa Erik tyst efter henne.
Men Linnea hörde inte längre.
Sen dess har han inte hört av henne. Bara ett kort sms varje år: Grattis på födelsedagen! Hälsa och lycka. Och tack för Johan.De första åren väntade han ändå, som om Linnea när som helst skulle sms:a mer än bara de där formella orden. Men det blev aldrig mer än så. Och Johan kom bara förbi på julen, pratade mycket om resor och människor han träffat, lika rastlös som Linnea. Erik höll sig kvar hos Irma men han märkte med tiden att han mest blev kvar av slentrian. De där heta kvällarna var borta och vardagen mer tyst än förut, men han visste inte var man letar efter nya svar vid sjuttio plus.
Ibland såg han på sin gamla Volvo i garaget och mindes, med en sorts vemodig stolthet, att Linnea köpte den. Ett tecken från en annan värld: någon som gjorde något för sin egen skull och ändå för honom. Han tänkte på hennes leenden, hennes svarta ögon. Att han aldrig riktigt förstått, men att det kanske inte spelar någon roll längre.
En gång i veckan gick han förbi fotoaffären i centrum, där Linneas bilder alltid hängde på en vägg. Samma svarta ögon i barnansikten, flygande måsar, tunga himlar. Folk stannade och tittade. Han brukade stanna längre än de flesta andra men gick alltid vidare utan att säga något.
Så satt han där en kväll, ensam på balkongen, när det surrade till i telefonen. Ett nytt sms från Linnea: Nu öppnar min utställning i Barcelona nästa vecka. Du var trots allt en del av resan. Hoppas du har det bra. Tack för allting.
För första gången skrattade han faktiskt. Högt, rakt ut i kvällen. Han såg ut över taken och tänkte att livet, det går inte att förstå sig på i förväg, men det finns alltid människor som bestämmer sig för att leva det på riktigt.
Han lutade sig bakåt och log. Och när han stängde ögonen mindes han, inte det som gått fel, utan hur Linnea brukade fnissa åt sina drömmar. Han visste: någonstans längs vägen, trots alla missförstånd, hade han varit nära något stort. Och det räckte faktiskt nu.
