Receptet på lycka… Hela trapphuset följde nyfiket hur de nya hyresgästerna flyttade in i tvåan på andra våningen – en familj där pappan var avdelningschef på bruket, viktigaste arbetsplatsen i lilla svenska bruksorten. – Varför vill de bo i det här gamla huset? – undrade pensionären Ingrid Andersson, – Med deras kontakter hade de nog kunnat få en lägenhet i det nya området. – Du ska inte jämföra med dig själv, mamma. Vad ska de med nyproduktion till när det här är en klassisk tjugotalslägenhet, med högt i tak, stora separata rum, rymlig hall och balkong stor som ett vardagsrum… – rättade dottern Sofie, trettioplussare med markerad make up, – dessutom fick de telefon direkt! De flesta här har ju ingen fast telefon, bara tre på hela porten… – Du vill ju bara prata i telefon jämt, – fräste mamma, – grannarna är less på det. Håll dig borta från dem, de är viktiga och upptagna människor… – Så viktiga är de inte, de är unga, dottern är bara nio år och heter Lisa, – sa Sofie sårat, – de är nästan jämnåriga med mig, kanske fem år äldre. Familjen visade sig vara artig och trevlig. Lisa jobbade på skolans bibliotek, och Erik hade redan tio års erfarenhet på bruket. Det berättade Sofie när hon satt ute på kvällen tillsammans med mammans väninnor. – Hur vet du allt det där redan? – frågade de, – du borde blivit polis. – Jag går dit och ringer – de låter mig, till skillnad från vissa andra, – hintade Sofie, som ogillade att andra grannar dök inför rädsla för hennes telefonsnack. Så lärde hon känna de nya och blev ofta sittande vid deras telefon, gärna länge, klädd ibland propert och ibland i myskläder, alltid ivrig att bli vän med paret. En gång såg hon hur Erik demonstrativt stängde dörren till tv-rummet när hon började prata. Det blev snabbt rutin. Sofie log mot Lisa, tackade efter samtalen, stack in huvudet i köket, men Lisa bara nickade och bad henne snällt stänga dörren: – Jag har händerna i degen – självstängande lås, franskt. – Åh, bakar du igen? Alltid så mycket bröd här… jag kan inte sånt, – sa Sofie. – Det blir ostkakor till frukost. Men på morgonen hinner jag inte baka, därför nu, – log Lisa och vände sig om till degen. Sofie rynkade på näsan, missnöjd över att kontakten inte blev djupare. – Låt mig fixa det, men vi kan inte ha vår telefon upptagen varje kväll. Mina vänner kan aldrig nå mig! så Erik. – Jag har märkt att hon är väldigt hemma här, nästan oförskämt… svarade Lisa. Samma kväll kom Sofie, uppklädd, satte sig på puffen i hallen. – Ska du prata klart snart? Vi väntar samtal, – sa Lisa efter tio minuter. Sofie nickade och la på – men sedan plockade hon fram en chokladkaka: – Idag har jag med något gott! Ska vi fika tillsammans som nya grannar? Hon gick ut i köket, la chokladen på bordet. – Nej, göm undan den. Lisa får inte ha sötsaker, hon är allergisk. Choklad är förbjudet här. – Vad? Förbjudet? – rodnade Sofie, – men jag ville bara vara snäll. – Tack, men ring inte för ofta. Bara om det är akut: vårdcentral, SOS Alarm. Då är det okej. Utan sura miner – men annars gör Lisa läxor och Erik måste svara om jobbet ringer. Vi försöker ha det lugnt. Sofie tog chokladen och gick. Hon förstod inte varför de var så kalla – och trodde Lisa blev svartsjuk. – Hon märker väl att jag är yngre och snyggare – försökte hon förklara för mamma. – Du är envis, – suckade mamma Ingrid, – man kan inte tränga sig in i andras familjer bara för att få prata i telefon. Skaffa dig en egen, så kan dina vänner ringa dig i stället. Sista försöket att bli vän blev när Sofie kom med anteckningsblock: – Kan du ge mig receptet till dina ostkakor? – Fråga din mamma – våra föräldrar kan mycket, – svarade Lisa, – jag har inget exakt recept, jag gör på en höft, och nu har jag bråttom. Sofie gick hem. Mamma hade ju en nött receptbok någonstans… där fanns ju allt, kakor, rätter, till och med geléfisk. Men Sofie ville inte baka, och mamma bakade inte längre för vikten. Men ändå tog hon fram boken, hittade ostkaksreceptet, till sin mammas förvåning. – Ska du baka nu? – häpnade Ingrid. – Kanske det, – sa Sofie, la bort boken. Några dagar senare doftade det plötsligt hembakat hemma. – Bakverk! Du är nog kär! – sa mamma. – Inte så högt, – log Sofie, – kom och smaka. På bordet stod ostkakor, tekanna och fina koppar. – Du kan om du vill, – berömde mamma, – det smakar riktigt bra, min lilla tjej. Sofie log. – Snart bjuder jag hit Marcus på fika. Tror du han gillar ostkaka? – Som din pappa gjorde! – skrattade mamma. Så blev det – Marcus kom på fika, de bråkade mindre, skrattade i köket, Ingrid vänjde sig vid att dottern gärna bakade. När Sofie berättade att de skulle gifta sig, fick mamma tårar i ögonen. Sofie förändrades under förberedelserna – slankare, piggare. Marcus frågade ofta: – När bakar du ostkakor igen? Inför hemmabröllopet hjälptes Sofie, mamma och moster åt i två dagar för 20 gäster. De unga fick eget rum, och snart fick hela huset telefoner. Sofie ringde ibland, men aldrig länge. – Rita, jag måste sluta, degen jäser och Marcus kommer hem när som helst. Hon sprang ut till köket, skålens deg reste sig som en kudde. Sofie var gravid och snart mammaledig, men slutade inte baka. Hemlagade ostkakor – vilken lycka! Marcus älskade henne ännu mer för all hennes omsorg och värme.

Receptet för Lycka

Hela uppgången kikade nyfiket när de nya grannarna flyttade in i lägenheten på andra våningen. Det var familjen till avdelningschefen på den största fabriken i vår småstad i Småland.

Varför väljer de att bo i ett gammalt hus? undrade pensionären Birgitta Lindström, när hon pratade med sina väninnor. Med deras kontakter hade de säkert kunnat få en lägenhet i nybyggda Haga.

Döma inte efter dig själv, mamma, svarade hennes dotter, trettioåriga och ogifta Elin, med rött läppstift. Vad ska de med nybygge till när det här är en gammal tjusig stenstadslägenhet? Högt i tak, stora rum, rymlig hall och balkong mot gården. Och de fick telefon direkt! Det är bara tre hushåll här i huset som har telefon tre av nio.

Du vill ju bara prata i telefon jämt, suckade modern. Låt folk vara ifred. Fundera inte ens på att gå till de där, de verkar upptagna och viktiga

Så viktiga är de väl inte, de är unga! De har en dotter som bara är nio, Märta heter hon, sa Elin, med en sur min De är nästan i min ålder, bara kanske några år äldre.

Grannarna visade sig vara vänliga. Kristina jobbade som bibliotekarie på skolan och Lars hade elva års erfarenhet på fabriken.

Det visste Elin allt om när hon varje kväll gick ut på gården där mödrarna satt i cirkel och drack kaffe.

Hur vet du redan allt om dem egentligen? frågade kvinnorna Elin och nickade retsamt. Du är då som en liten åklagare.

Jag får låna deras telefon, till skillnad från vissa, Elin blinkade. Hon syftade på hur vissa grannar brukade låtsas vara borta när hon kom och ville ringa långa samtal om allt och inget.

Så lärde Elin känna de nya och blev återkommande telefon-gäst. Då och då tog hon med sig nya kläder eller kom i en mysig morgonrock, och försökte snällt bli vän med paret.

En kväll såg hon hur Lars, övertydligt, stängde dörren till vardagsrummet när hon kom in för att ringa. Efteråt log Elin mot Kristina och tackade medan hon kikade mot köket, men Kristina svarade bara kort:
Glöm inte dra igen dörren när du går ut.

Jag kan inte göra det, händerna är täckta med mjöl, visade Kristina, och vårt lås är franskt och slår igen av sig självt.

Vad bakar du? Bullar igen? Det luktar alltid nybakat hos er Jag kan inte baka, sa Elin avundsjukt.

Jag gör ostkakor till frukosten, log Kristina och vände sig mot degen.

Elin rynkade näsan och gick därifrån, missnöjd med att bekantskapen inte verkade utvecklas till vänskap.

Du, Kristina, jag tycker det är svårt att säga nej till henne, sa Lars en kväll, men vårt telefon är upptaget varenda kväll. Mina vänner kan aldrig nå oss.

Ja, hennes besök har blivit fräcka. Hon sitter här och pratar som om det vore hennes eget hem, höll Kristina med.

Samma kväll kom Elin, vackert klädd, och började prata i hallen igen.

Elin, blir du klar snart? Vi väntar ett viktigt samtal, sa Kristina efter tio minuter.

Elin la på men tog samtidigt fram en Marabou choklad ur jackfickan.

Jag har med mig något sött idag! Ska vi ta en fika, för att fira bekantskapen?

Hon gick in i köket och la chokladen på bordet.

Nej, plocka bort den. Märta tål inte sött, svarade Kristina Hon har allergi. Vi fikar inte på choklad, så ursäkta.

Vad, inget fika? Elin rodnade Det var ju från hjärtat, ett tack.

Vi vill gärna hjälpa vid nöd, om du måste ringa läkare eller brandkår, men annars får du gärna respektera vår familjs gränser. Lars får samtal om jobbet och Märta pluggar just nu.

Elin tog tillbaka chokladen och gick därifrån, irriterad och övertygad om att Kristina måste vara svartsjuk.

Hon är bara avundsjuk för att jag är yngre och snyggare, förklarade hon för sin mamma, Ville ju bara vara vänlig, men hon bjöd inte ens på te trots att jag hade med mig choklad!

Du är envis och korkad, suckade Birgitta, Man ska inte blanda sig i andras familjer. Dags för dig att skaffa egen lägenhet och eget telefon. Låt folk va.

Elins sista närmandeförsök blev när hon kom med ett anteckningsblock och bad om receptet på Kristinas ostkakadeg.

Kan du inte läsa i mammas gamla receptbok? Våra föräldrar har full koll. Jag gör allt på känsla inget exakt.

Elin rodnade, vände hem. Självfallet visste hon att Birgitta hade en välanvänd, fettfläckig anteckningsbok i skafferiet, fullproppad med gamla husmorsrecept på sallader, biffar, sillar och tårtor.

Men baka själv ville Elin inte alls, och Birgitta slutade för längesen, för att bekämpa övervikten.

En dag plockade Elin ändå fram boken. Halvengagerat bläddrade hon tills hon fann det rätta receptet. Birgitta blev förvånad:
Va, ska du baka?

Är du verkligen så fundersam? svarade Elin, som markerat receptet i anteckningsboken.

Håller det på att lösa sig med Simon? frågade mamman. Jag trodde ni gjort slut.

Gör vi slut kan vi lika gärna bli tillsammans igen, muttrade Elin.

Gör det, det är dags att gifta sig, log Birgitta. Behöver du hjälp med receptet?

Nej, jag förbereder mig mentalt bara, svarade Elin.

Några dagar senare när Birgitta öppnade dörren möttes hon av doften av nybakade ostkakor.

Har du blivit kär? Här luktar det bak!

Håll rösten låg, mamma, log Elin. Kom och smaka! De är traditionella svenska ostkakor.

På bordet trängdes koppar, tekanna och ett fat med guldbruna, solvarma ostkakor.

Jag trodde du glömt allt, sa mamman och tog en tugga. Men du kan verkligen!

Smaka först, säg inte bara så, sa Elin.

Du har väl ögon att se med? Smaka själv! Det är jättegott! Birgitta log.

Elin mindes plötsligt sin pappas ord: “Det är ätbart.” Högsta beröm!

Då bjuder jag hit Simon på fika, flinade Elin. Tror du han gillar dem?

Utan tvekan. Din far älskade mina ostkakor! skrattade Birgitta. Baka och bjud, så går jag till grannen och ser på film. Bara kläder och lockar får inte folk att älska dig.

Så började Simon komma allt oftare. Elin och han grälade allt mindre. Birgitta började vänja sig vid att dottern höll till i köket, och Simon hjälpte ofta till. Skratten hördes lång väg.

När Elin berättade att hon och Simon bokat tid för vigsel på stadshuset brast Birgitta nästan i gråt av glädje.

Elin förändrades. Hon blev smalare ville gå ner några kilo till bröllopet. Simon klagade flera gånger:
När ska du baka ostkakor igen? Och till bröllopet, gör du smörgåstårta då?

Inför den lilla bröllopsfesten hemma hjälptes Elin, Birgitta och Elins moster åt att laga maten. Trots bara tjugo gäster höll de på i två dagar.

Simon och Elin flyttade in i ett stort rum i den trea där Elin bott hela tiden. Efter ett år fick alla hushåll i huset telefon. Elin ringde förstås alla men samtalen var snabbt avklarade.

Nu måste jag sluta, Rita degen jäser, Simon kommer snart hem från fabriken. Hej då!

I köket stod bunken med svällande deg under handduk. Elin väntade barn och skulle snart vara föräldraledig, men kunde inte låta bli att baka till Simon. Och själv älskade hon hembakade ostkakor med hemgjord keso. Vilken lycka! Simon älskade henne ännu mer för hennes omsorg och bakverk.

När jag ser tillbaka nu, inser jag att lycka inte ligger i andras hem eller deras godkännande utan i värmen och samspelet hemma, kring en enkel kopp kaffe och en doft av nybakat. Och hemmets kärlek smakar faktiskt bäst.