Brev
Dennis går hem från jobbet genom snön som knarrar trivsamt under skorna. Barndomsminnen dyker upp åka pulka på skolväskan, snöbollskrig, smaka på istappar, det var en gyllene tid…
Plötsligt hör han barngråt. Han ser sig omkring och upptäcker en pojke på en parkbänk, klädd i en brun vinterjacka och grå mössa. Pojken gråter högljutt, tårarna rinner utmed kinderna och blir till blöta streck.
Dennis går fram.
Hej, har du gått vilse? Varför gråter du?
Jag tappade mitt brev… Jag hade det i fickan, och sen var det borta, säger pojken och snyftar ännu värre.
Gråt inte, vi letar tillsammans, okej? Vad var det för brev? Skulle du posta det åt mamma?
Nä… Jag har skrivit det själv. Till Jultomten… Mamma vet ingenting…
Aj då. Men du kan skriva ett nytt, det ordnar sig.
Men det hinner nog inte fram i tid…
Vet du vad? Skynda dig hem nu, det har blivit mörkt. Jag stannar och letar upp ditt brev. Okej?
Du lovar att posta det om du hittar det?
Jag lovar! Jag vet att Jultomten alltid vet vad barn skriver till honom. Och även om vi inte hittar brevet så får du ändå säkert en julklapp.
Pojken torkar ansiktet med jackärmen och springer iväg.
Stackaren. Han har verkligen kämpat, och så händer det här…
Dennis känner sig varm inombords och minns själv när han hittade julklappar under granen och trodde att Jultomten hade fått hans brev. Det känns längesen nu…
Snart är det dags för hans egen son att skriva till tomten men han är bara fyra år än så länge och kan inte skriva själv.
Dennis fortsätter gatan fram, letar efter brevet i snön. Han tycker synd om pojken vad kan han ha önskat? Något han hoppades på…
Plötsligt ser han ett hörn av ett kuvert sticka fram ur snön. Han drar försiktigt i det och ser det är pojkens brev! Pappret är blött, men Dennis stoppar det varsamt i väskan så det inte går sönder.
Hemma är frun Vera i köket och lagar middag, lille sonen Max leker med sina bilar. Dennis älskar sin familj och det är alltid så skönt att komma in i deras varma lägenhet.
Vera, föreställ dig jag gick nyss förbi parken, och där satt en liten kille på kanske åtta år och grät förtvivlat. Han hade tappat sitt brev till Jultomten. Men vet du jag hittade det! Ska vi se vad han har skrivit?
Dennis tar fram kuvertet, där det med barnskrift står: Till Jultomten, från Simon Lindgren.
Ska vi öppna? Det skulle inte kommit längre än till posten ändå…
Han öppnar försiktigt kuvertet och vecklar ut ett rutat papper vikt på mitten. Så läser han högt:
“Käre Jultomten! Jag heter Simon Lindgren och bor på Storgatan 97. Jag är nio år och går i tredje klass. Jag gillar att spela fotboll och leka med kompisar.
Jag bor med min mamma Vera och mormor Ingrid. Vi har nyss flyttat till ett gammalt litet hus, och snälla människor lät oss bo här.
Förr bodde vi i en annan stad, hos pappa. Men pappa drack sprit och slog mamma. Ibland slog han även mig. Mamma och mormor som är pappas mamma grät ofta, och jag med dem. Vi hade det tufft, så vi rymde och tog mormor med oss.
Jultomten, snälla hjälp mamma att hitta ett nytt jobb. Hon städar nu, men hennes rygg är dålig och hon kan inte böja sig. Och kan du ge mamma en ny klänning? Hennes gamla är trasig. Hon är lång, smal och vacker!
Till mormor önskar jag tabletter så hennes knän inte gör ont längre och en varm badrock, för hon fryser ofta. Mormor är liten och smal.
För mig själv önskar jag en fin gran med ljus och glada kulor. Förr brukade mamma ordna julgran, det var alltid festligt tills pappa blev full och välte granen…
Jag längtar efter dig, käre Jultomte.
Hälsningar Simon Lindgren.”
Dennis slutar läsa, och Vera torkar tårarna ur ögonen.
Gud, så rörande… Stackars barn. De har flytt från ett hemskt liv nu har de inte råd med något alls. Och så fint han skriver: han ber för sin mamma och mormor, och bara en gran till sig själv…
Ja, han och hans mamma verkar ha haft det tufft. Och ändå tog hon med sin svärmor! Fina människor, det märks. Vet du vad, Vera vad tycker du om att vi hjälper Simon och hans familj? Ska vi uppfylla hans önskningar?
Det vore underbart, Dennis. Du vet att jag själv växte upp så, med en pappa som drack och slog oss. Mamma hade aldrig modet att gå därifrån… åtminstone fick de här en chans.
På mitt jobb söker vi administratör, och jobbet är lugnt och välbetalt. Jag kan tipsa hans mamma, Vera.
Vi lånar tomtedräkter av Perssons och går hem till Simon! Barn behöver tro på mirakel… Då ordnar vi en fest för dem!
Jag köper värktabletter till mormor och en mjuk badrock. En enkel men fin klänning till mamman, vi har ju råd. Kläder finns på rea nu innan jul. Det behöver inte kosta mycket för att vara fint och värma.
Vi har pengar, Dennis. Det är roligare att ge än att få eller hur?
Självklart. Du har ett hjärta av guld, Vera…
Han kramar sin fru. Det är lycka när man tänker likadant, och känner att man hör ihop.
Nästa dag köper Vera en vacker, mörkgrön klänning och en mjuk, ljusrosa badrock, samt värktabletter till mormor, och ett gäng julgransprydnader, godis, mandariner. Dennis köper också en enkel smartphone till Simon han har förmodligen ingen egen.
De lånar tomtedräkter hos vänner, packar presenterna i en stor röd säck, tar med en liten gran till Simon. Sonen Max får vara hos sin farmor.
De kör till adressen på kuvertet. Ett gammalt snett hus, det lyser hemtrevligt i fönstret.
Dennis bär på granen, Vera på säcken. De smyger in på gården och knackar på.
Vem är det? Dörren öppnas av en lång, ljushårig kvinna kring 35, förmodligen mamma Vera.
När hon ser Jultomten blir hon förvånad.
Oj, vi har inte beställt nåt besök… Ni måste gått fel?
Bor Simon Lindgren här?
Ja, det är min son…
Mamma, vem är det? ropar en barns röst. Simon kommer springande i mjukisbyxor och tröja.
Tomten!
Hej Simon! Jag har fått ditt brev och nu är jag och min nisse här. Får vi komma in?
Mamma, han fick mitt brev! Den där snälla farbrorn hittade det och skickade iväg det, som han lovade! Kom in! Simon jublar.
Vera ler och visar dem in. Mormor Ingrid, liten och nätt, kommer ut i hallen. När Simon ser granen strålar han.
Är granen till oss? Vad fin den är och vad gott den doftar…
Ja, Simon, alla barn ska få ha en julgran. Här är pynt och ljusslinga, ni får dekorera den själva. Och jag har förstås julklappar men först måste du berätta en saga eller sjunga en sång, så har tomtenarna det hemma hos oss…
Dennis låtsas ha basröst, precis som en riktig tomte.
Simon blir generad och kan inte komma på nåt att säga. Men han beundrar tomten, med röd dräkt och vit skägg, och deras lilla nisse.
Simon, jag vet att du är en fin pojke nu har jag hört det från småfåglarna i talltopparna! Du hjälper till hemma och jobbar i skolan. Kom, öppna säcken!
Simon ser på mamma, som nickar. Han knyter sakta upp säcken och drar ut badrocken till mormor, slår upp förpackningen och räcker över den.
Mormor, den är till dig! Jag skrev ju i brevet…
Till mig? Mormor blir nästan rörd till tårar och drar snabbt på sig badrocken. Den passar perfekt.
Tack snälla tomten och tomtenissen! Jag har aldrig haft så fin morgonrock.
Simon ger klänningen till mamma, tabletterna till mormor. De tittar förvånat på gåvorna.
Så hittar Simon en stor påse med godis och mandariner, och överst en ask med ny smartphone.
Är det till mig? En egen mobil? Wow! Tomten! Tack så jättemycket! Jag visste att du fanns och du svek mig inte! Simon jublar med glädjetårar.
Önskar er hälsa och lycka! Nu måste vi vidare, säger tomten.
Dennis och Vera tar sin tomtesäck och förbereder sig att gå. Simon försöker öppna asken till mobilen.
I hallen står mamma Vera och mormor Ingrid.
Vilka är ni? Hur känner ni Simon?
Jag hittade hans brev och ville göra en god gärning tillsammans med min fru. Ni har en fantastisk pojke.
Dennis ger henne Simons brev och sitt visitkort: Ring mig om du vill, vi söker administratör och du passar bra för jobbet om du är intresserad.
Tack så hemskt mycket… Jag kan inte förstå att ni gjorde allt det här för oss. Simon är överlycklig, han har väntat på ett mirakel och nu hände det, tack vare er…
Dennis och Vera åker hem under tystnad. I bilen tänker de på glädjen de fått sprida till Simon och hans familj, och de känner sig lyckliga.
Att ge bort något är ofta mycket roligare än att få särskilt när man ser äkta lycka i ett barns ögon.
De ångrar inte ett öre de lagt på gåvor. Pengar kan man alltid tjäna igen. Men känslor, de kan inte köpas för några pengar i världen.
