Vem hade legat i min säng och skrynklat den… Dagboksanteckning.
Maken Martins älskarinna var bara ett par år äldre än min dotter runda, barnsliga kinder, naiva ögon, och med en liten guldring i näsan (när min dotter ville göra samma sak blev Martin rasande och förbjöd det fullständigt). Det gick inte ens att bli arg på henne jag betraktade hennes bara, blåfrusna ben, den korta jackan, och fick lust att säga något bitskt: “Om du tänker skaffa barn med den där idioten, köp dig en varm dunjacka och ta på strumpbyxor under jeansen.” Men klart jag inte sa det. Jag sträckte bara över nycklarna till Freja, tog mina två väskor med kvarlämnade prylar och gick till busshållplatsen.
Anna-Lis, vad är det där under köksbänken? ropade Freja efter mig. Ska man förvara porslin där?
Jag kunde inte hålla mig och ropade tillbaka:
Jag brukade gömma liken efter Martins älskarinnor där, men du kan väl diska tallrikarna där istället.
Utan att vänta på svar, och utan att se Frejas chockade ansikte, gick jag belåtet ner för trappan. Det var alltså över tjugo år slängda åt sidan.
Det var först min dotter som listade ut att Martin hade en älskarinna. Hon hade skolkat från lektionen, trott att ingen skulle vara hemma, och kom hem till en ung nymf som satt och drack varm choklad ur dotterns favoritmugg. Eftersom nymfen knappt hade några kläder på sig och Martin var i duschen, lade min kloka dotter Stella snabbt ihop två och två, ringde mig och berättade:
Mamma, jag tror pappa har en älskarinna, och hon har mina tofflor på sig och dricker ur min mugg!
Precis som ur en saga, tänkte jag och log när jag mindes hur dottern blev mest upprörd över att någon rört vid hennes saker, inte själva sveket. Vem hade legat i min säng och skrynklat den…
Till skillnad från Stella tog jag det hela med mer ro. Visst, självkänslan fick sig en törn tjejen var ung och söt, medan jag själv har några kilo för mycket, celluliter och alla tecken på att vara över fyrtio. Samtidigt lättade det hur många år hade jag plågats av hans märkliga jobbtider, nattliga samtal, kvitton från fik där han aldrig tagit mig… Aldrig hade jag lyckats ta honom på bar gärning, han var så slug att jag till och med fick skulden när jag misstänkte honom.
Det är första gången, hävdade Martin fräckt. Jag vet inte, det var som en komet slog ner.
Kometen visade sig vara en receptionist på det hotell där Martin bott under en tjänsteresa. Hon var tjugo och förutom ett sött ansikte hade hon inga kvaliteter och tydligen inte särskilt mycket vett heller när hon efteråt flyttade till Stockholm för sina sparade slantar och hyrde ett smutsigt rum. Därför träffades de hemma, där man kunde tvätta sig och sina kläder. Jag hade undrat varför vår tvättmaskin alltid gick på snabbprogram istället för “blandade textilier”!
Lägenheten Martin hade, var hans farfar gett honom före vårt äktenskap, och nu när jag bestämt mig för skilsmässa fick Stella och jag flytta till min lägenhet i förorten, ärvd av mormor. Dottern protesterade hur skulle hon ta sig till skolan?
Kom och bo med oss, föreslog Martin, men fick ännu en dos svordomar tillbaka. Tur att dottern kunde ge honom vad han förtjänade.
Till en början var det rätt bökigt nya busslinjer, nya affärer, och det tog en timme till arbete och skola. Men vi vande oss, och till slut blev det bättre jag fick nytt jobb, och Stella började gymnasiet, dit det gick dubbelt så snabbt med tunnelbanan. Det fanns ingen tid att må dåligt praktiska bekymmer och examen höll oss sysselsatta, och när det värsta var över ville vi inte ens gräma oss längre.
Freja ringde mig några gånger undrade vilket ugnsprogram pajen skulle gräddas på och var man lade in diskmedel i maskinen. Hon kom till och med över en gång hade med sig glömda foton som dottern plötsligt behövde till studentfirandet. Martin vågade inte (eller ville inte), jag låg i influensa och dottern vägrade närma sig den gamla lägenheten, påstod att det var dåligt för psyket och att hon snart skulle ha prov.
Gulligt här hos er, mumlade Freja och skannade våra solblekta tapeter och äldre lampor.
Jag log för mig själv ja, gulligt var det, vad annars kan man säga? Men där borta var det modernare och snyggt; jag hade lagt tjugo år av jobb på det. Strunt samma, nu får de använda det.
Just den dagen hände något som spelade mig ett spratt. Ungefär ett år senare, en kväll, hörde jag nyckeln i dörren.
Väntar du besök? frågade jag Stella.
Hon gjorde stora ögon.
På tröskeln stod Freja gråtfärdig, med svarta tårstrimmor från mascara och glittrande skuggor på kinderna. Hon höll i en sportbag.
Har det hänt något med Martin? frågade jag.
Ja! snörvlade Freja. Jag kom över för att överraska honom när han jobbade sent och hittade honom med sekreteraren!
Sedan grät hon igen, barnsligt med ansiktet gömt i händerna.
Vad förväntar du dig av oss? frågade jag, misstänksam mot sportbagen.
Kan jag sova här hos er? Jag har inga pengar kvar. I morgon tar jag tåget hem till mamma.
Hur har du råd med tåget om du är pank?
Jag hoppades ni kan låna mig lite…
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Dottern tog hand om saken.
Du kan gå ut! sa hon kallt, och la till ord jag aldrig hört ur hennes mun.
Jag tittade tveksamt på Stella.
Kom in, Freja, sa jag. Det är natt, man kan inte kasta ut folk.
Sen blev det värre.
Dottern var så arg att hon sa: Antingen är hon kvar eller jag! Jag bara ryckte på axlarna ditt liv, du är vuxen. Vill du kan du bo hos pappa.
Som om jag skulle vilja det! Jag drar till Nathalie!
Jag fick boka taxi till Stella så hon kunde sova hos sin vän. Resten av natten blev det te och kamomill till Freja, som blivit helt ensam i Stockholm, varken vänner eller jobb, bara en ny piercing i tungan. Jag lånade förstås pengar till biljetten kunde ju inte ha henne sittandes kvar. Till och med skjutsade jag henne till Centralstationen.
Freja tackade länge, bad om ursäkt och lovade att börja om läsa, sluta med gifta män.
Min mamma sa alltid att jag var hopplös. Hon hade rätt, antar jag.
Jag vinkade henne inte av på perrongen det fick räcka så. Stella och jag blev sams igen, men hon kunde aldrig riktigt smälta att jag släppt in den där “familjeförstörerskan” i vårt hem. Jag strök henne över håret och log:
Du förstår med tiden.
Martin ringde en vecka senare. Sa att han insett allt, gjort slut med Freja och var redo för ett lyckligt återförenande.
Är det skjortorna som är slut? frågade jag ironiskt.
Ja, suckade han. Och hon kan inte ens tvätta, har gått i sunkiga kläder över ett år nu.
Självklart flyttade jag inte tillbaka. Inte heller blev jag skadeglad. Men något hade lättat inom mig efter allt detta jag kände mig ljusare, både i huvudet och i hjärtat, och jag log för det mesta. Jag skaffade hund, tog kvällspromenader i Vasaparken, lärde känna en trevlig granne han var tio år äldre, men vad spelar det för roll? Livet fortsatte, och jag följde med.
