Ska han bo här med oss nu? frågade jag min fru, och såg på vår son.
Gunhild kom hem från sitt jobb och blev förvånad när hon såg vår son, Helge. Han hade bott med sin hustru i två år nu, och vi sågs inte oftare än några helger i månaden. Och nu stod han här, mitt i arbetsveckan.
Har något hänt? frågade Gunhild direkt, utan några hälsningsfraser.
Är du inte glad att se mig? Helge försökte skämta, men när han mötte sin mammas allvarliga blick svarade han snabbt: Jag har lämnat Märta.
Vad menar du med lämnat? undrade hon strängt.
Gunhild har alltid haft ett hårt temprament. Kanske är det jobbet, med tanke på att hon arbetar på ett ungdomshem. Helge skruvade obekvämt på sig och mumlade: Vi grälade.
Jaha? sa hon och såg honom rakt i ögonen. Kommer du att komma hem och gnälla varje gång ni bråkar?
Vi ska skilja oss, klämde Helge fram.
Gunhild fortsatte att stirra på honom. Hon krävde förklaring. Efter en tung suck sa han: Hon vill att jag gör mer hemma, men jag är så trött när jag kommer hem från jobbet.
Och du klarar inte av att hjälpa till hemma? svarade hans mamma, helt utan sympati.
Precis det sa hon med. Men jag sa till Märta att kvinnan ska sköta hemmet.
Var har du fått den här skiten ifrån? suckade Gunhild uppgivet.
Hon var trött efter jobbet, ville bara ta en dusch och äta middag med mig. Och nu stod Helge där med sina klagomål, och gammaldags tankar hon aldrig hört hemma hos oss. Vi har alltid fått livet att gå ihop genom att hjälpas åt jobb, hushåll och barn och aldrig bråkat om vems ansvar det är. Men nu skulle han vara någon slags man i huset!
Jag frågar dig! röt hon. Var har du hört sådant? Är du trött på att jaga mammuten? Ni båda jobbar, alltså båda ska hjälpas åt hemma. Eller har du föreslagit för Märta att hon säger upp sig och blir hemmafru? Nej? Så vad är problemet? Har du någonsin sett att vi bråkat om hushållet? Nej, för vi har vett nog att dra tillsammans.
Då kom jag hem från jobbet och såg vår son i hallen. Jag frågade förvånat: Har något hänt?
Samma frågor hela tiden, tänkte Helge, men svarade högt: Jag och Märta skiljer oss.
Du är dum, sa jag kort och gick ut i köket med matkassen.
Gunhild suckade och berättade för mig vad som hade hänt. Jag frågade henne: Ska han bo här med oss nu? Sen såg jag på Helge och sa: Vet du vad ordet make egentligen kommer ifrån? Det betyder att ni ska dra tillsammans jämnt. Om du börjar slappa drar Märta för två, till slut går någon av er under, eller så kraschar hela ekipaget.
Helge blev tyst, men man såg att han var fortfarande besviken på Märta. Han hade nog trott att vi skulle ta hans parti, men så blev det inte. Vi plockade upp veckans varor och visade tydligt att han inte var huvudperson här och att vi inte tänkte pyssla om honom.
Helge såg på oss och begrundade hur vi trots att vi är så bestämda alltid varit mjuka mot varandra. Jag sa: Ska du bara stå här? Gå och gör upp med din hustru! Glöm det där tankarna om vems ansvar det är. Ni ska vårda varandra och hjälpas åt det är det enda som räknas. Gå nu, vi har egna saker att göra.
Helge gick hem från oss, och var ganska nedstämd. Han hade nog räknat med mer stöd. Men bitterheten mot Märta släppte, och han såg att han själv varit barnslig och startat grälet på ett trivialt sätt. Men en sak förstod han: Han vill en dag bygga en lika lycklig familj som vi haft.
Det här fick mig att inse att lyckliga äktenskap kräver att vi vågar vara jämställda och hjälpsamma och att gamla fördomar bara förstör.
