Onsdag, 21 mars
Jag sitter på mitt lilla rum i Göteborg och försöker samla mina tankar. Allt känns så overkligt ibland, och det är svårt att förstå att det är mitt liv jag lever. Min styvpappa har aldrig varit direkt elak, åtminstone har han aldrig gnällt om maten eller skällt om skolarbetet. Det var mest när jag kom hem senare än jag fick, då kunde han höja rösten.
Jag har lovat din mamma att ta hand om dig! ropade han när jag försökte förklara att jag faktiskt är myndig nu. Du tror att du kan göra vad du vill, bara för att du fått ditt gymnasieexamen? Skaffa ett riktigt jobb först, sen kan du låtsas vara vuxen!
Efteråt lugnade han sig och pratade lite mer sansat.
Han kommer lämna dig, du vet väl det? Vad är det för pojkvän som kör runt i dyr bil och ser ut som en filmstjärna? Varför ska en sån typ vilja ha någon som dig, Alice? Du kommer bara bli sårad, tro mig.
Men jag lyssnade aldrig riktigt på honom. Ja, Olle var snygg och pluggade tredje året på Chalmers (visserligen på privata linjen, men jag hade ju själv velat läsa där om jag hade haft råd). Jag misslyckades på intagningen, trivdes inte på folkhögskolan, så jag delade ut reklam, bar tidningar och försökte mest plugga inför nästa års prov. Det var faktiskt så jag träffade Olle jag gav honom en flyer, han tog en, en till, en till och skrattade:
Får jag alla dina flyers, så följer du med oss till caféet?
Jag förstår inte vad som hände med mig, men jag gick med på det. Jag var redan van att slänga reklamen inomhus, så jag tryckte ner den i ryggsäcken och kastade allt när jag gick hem från caféet.
På caféet bjöd Olle och hans vänner mig på pizza och glass. Det var så stor lyx att få äta sånt hemma var det bara på födelsedagar vi kunde unna oss något extra. Pengar fanns knappt, och styvpappa sa alltid att pensionen måste sparas för ett svart fågel, om något skulle hända honom.
Han hade ju rätt bra lön, egentligen, men halva gick till bilen (en Volvo V70 som alltid strulade), och resten försvann varje månad. Jag klagade aldrig. Jag och min lillasyster Elin fick i alla fall bo kvar, för lägenheten var hans. Mammas hade vi sålt när hon blev sjuk. Visst önskade jag att kunna köpa choklad, pizza och läsk, men om jag fick något extra, gav jag alltid allt till Elin. Och även på caféet frågade jag Olle är det okej att ta med en bit pizza hem till syrran? Han såg förvånad ut, men köpte med en hel pizza och en stor schweizernöt till oss.
Styvpappa trodde att Olle skulle svika mig, men han var snäll. Med honom kände jag min egen bräcklighet tydligare, så jag blev nästan sjukligt duktig på att plugga till proven. Jag fick ett riktigt jobb som kassörska på Coop. Pengarna räckte till nya jeans och klippning på riktig frisersalong, så Olle skulle vara stolt över mig.
När han bjöd med mig till hans familjs sommarstuga, förstod jag direkt vad han förväntade sig, och jag var inte rädd. Vi älskade ju varandra. Jag oroade mig mest för att styvpappa inte skulle låta mig åka, men han kom själv hem allt senare och ibland inte alls. Jag visste att han sov hos tant Lena, sjuksköterskan från vårt kvarter. Han hade flirtat med henne länge, och nu när hennes man stuckit, hade hon till slut gett vika inför hans snälla men klumpiga sätt.
Det gynnade mig. Bara Elin grät när hon förstod att hon skulle sova själv. Jag köpte henne choklad, chips och Fanta, och hon accepterade sitt öde.
Att jag var gravid förstod jag alldeles för sent. Mensen kom alltid oregelbundet, jag hade aldrig lärt mig hålla koll. Det var kollegan Gunilla på kassan som skämtade:
Du ser ju så strålande ut har du en liten på gång, eller?
Jag skrattade bort det, men köpte ett test samma kväll. När jag såg två streck trodde jag först det var ett misstag, det kunde ju inte stämma!
Olle blev inte glad. Han sa att det var olämpligt, stack åt mig några tusenlappar och sa att jag borde gå till läkare. Jag grät hela natten. Så gick jag. Men det var redan för sent fjorton veckor. Allt hade alltså hänt på stugan, och jag trodde att sånt första gången aldrig ledde till graviditet.
Det gick att dölja för styvpappa ett tag, men magen växte. Till slut fick jag berätta.
Han bröt ut:
Och pojken? Ska han gifta sig med dig?
Jag svarade inte. Olle hade försvunnit så fort han fick veta att jag måste behålla barnet.
Jaha, så var det med det, sa styvpappa. Jag sa ju till dig, Alice
Han sa inget mer på några dagar, men antagligen rådde han sig med tant Lena.
Om det nu har blivit så här, så får du föda barnet. Men du får lämna det på BB. Jag behöver inte fler att ta hand om. Och förresten jag ska gifta mig snart. Lena är också gravid. Vi väntar tvillingar. Det blir för mycket med tre bebisar i samma hem.
Så Lena ska bo här? frågade jag.
Var annars? Hon är min fru nu.
Det lät som ett skämt, men han var allvarlig. Han sade det varje dag, och hotade att sparka ut mig och Elin om jag kom hem med min bebis. Jag förstod att dessa ord var lika mycket Lenas som hans. Men det förändrade inget jag kunde inte lämna mitt barn.
Oroa dig inte, sa Lena. Såna bebisar går åt direkt, någon adopterar henne och älskar henne som sin egen.
Jag grät, ringde Olle, försökte tänka ut var jag, Elin och barnet skulle kunna bo. Jag kom ingen vart.
En dag pekade Gunilla på ett par vid min kassa:
Tänk att de fortfarande klär sig i svart, efter alla år. De lägger hela livet på sin sorg. Kunde de inte skaffat ett nytt barn? Eller adopterat?
Den här paret såg jag ofta tillsammans eller var för sig. De var vänliga, kanske lite sorgsna, men jag visste inget om deras liv.
Deras dotter dog i en bilolycka minns du den stora olyckan med skolbussen? Hon höll en liten ängel i handen, en figur hon köpt på utflykten. Man fick knappt loss den. Efteråt kom grannar med små änglar hem till dem. Jag trodde det skulle bli värre, men det verkar ha hjälpt.
Jag hade sett i någon svensk film hur en flicka ger sitt barn till ett par som inte kan få egna. Visst, detta par kunde säkert själva, och bad väl inte om ett barn. Men jag tänkte hela tiden på dem.
På jobbet gick jag fortfarande, trots att jag var i åttonde månaden ville inte riskera att förlora platsen. Så en dag stod paret framför min kassa, och mannen sa:
Men kära vän, ska du verkligen jobba? Du kommer ju föda här bland bröden!
Jag hade aldrig klagat, men sanningen var att jag hade ont mest hela tiden. Ingen frågade hur jag mådde. Men hans omtanke gjorde mig rörd, och tårarna brände som vanligt.
Två dagar senare, på väg hem med full matkasse, mötte jag mannen igen. Han hjälpte mig bära. Jag kände mig obekväm, men samtidigt glad. Han verkade så snäll.
Jag såg spädbarnsängeln i ett skyltfönster. Nu var det sommar, och jag köpte honom, frågade Gunilla om deras adress och tog mod till mig.
När jag tryckte på ringklockan blev jag plötsligt rädd var det här verkligen rätt, det hade ju gått många år? Skulle någon öppna dörren och skälla ut mig?
Kvinnan öppnade. Hon kände genast igen mig från kassan, tror jag ögonbrynen åkte upp. Jag sträckte fram figuren och ville bara sjunka genom golvet.
Men hon log:
Kom in, vill du ha te?
Hon berättade sin historia, så som Gunilla gjort, men allt kändes så mycket värre när hon själv sa det.
Varför adopterade ni inte? frågade jag viskande.
Jag fick komplikationer, de fick ta bort min livmoder. Inga fler barn för mig.
Det kändes pinsamt att fråga, men hon svarade innan jag han tänka:
Vi gick kurser för adoption. Men i slutänden vågade jag inte. Jag bad min dotter ge mig ett tecken. Men inget hände.
Just då hördes ett kras, som när ett glas går i golvet. Vi trodde vi var ensamma, och gick ut i vardagsrummet. Jag var rädd för att finna någon slags minnesplats, mörkt och sorgset. Men det fanns bara en bild, ljust rum och massor av änglar.
En figur låg i bitar på golvet. Kvinnan tog upp den, och sa med underlig röst:
Det här var hennes egen.
Jag rodnade. Nog var det ett tecken?
Jag födde min flicka i tid. Lena hade flyttat in för längesedan, och fått sina tvillingar för tidigt. Barnen låg kvar på sjukhuset, men snart skulle de hem till fina vita spjälsängar. Men till min flicka köpte ingen någonting jag skulle ju lämna henne på BB. Bara Elin, i smyg på kvällen frågade:
Kan vi gömma henne någonstans? Så de inte märker att det är din, Alice. Jag kan hjälpa dig.
Jag ville gråta varje gång, men höll mig lugn för hennes skull.
Jag skrev lappen långt innan. Berättade att jag inte kunde behålla mitt barn, att hon är frisk och att de kan vara lugna. Och påminde om tecknet den krossade ängeln. Jag lade alla mina sparade kronor i ett kuvert det borde räcka, och de är ju bra människor.
Jag blev utskriven tidigt på morgonen. Att lämna ett barn mitt på dagen var skrämmande. Så jag gömde mig i Nordstan hela dagen, även om det gjorde ont och jag höll på att svimma. Men min flicka behövde hitta en mamma.
När köpcentret stängde satt jag på bänken ytterligare en timme, vilket tur att det var varmt. Först när kvällsmörkret lagt sig vågade jag gå upp till deras port, smet in när någon gick ut med hunden.
Jag bar min dotter i ett babynest köpt för egna pengar, Gunilla kom med det till BB. Och nu, när jag ställde den mot väggen, stack mitt kuvert under filten och skulle precis ringa på och springa, öppnades dörren. Mannen stod där.
Vad gör du här ute?
Jag blev så rädd att jag nästan hoppade till.
Han fick syn på babynestet.
Vad är detta?
Tårarna kom av sig själv. Och jag berättade allt om Olle som försvann, styvpappa som ändå tagit hand om mig och Elin i sju år, nu gift sig och fått tvillingar, Lena som kommit på att jag skulle lämna mitt barn.
Han lyssnade och sa:
Galina sover, vi pratar imorgon. Kom in nu, jag bäddar i vardagsrummet åt dig.
Att sova bland alla änglar kändes underligt. Men jag somnade fort, med min dotter mot mitt hjärta.
Jag vaknade av tomhet. Dottern var borta. Då förstod jag att jag aldrig skulle kunna lämna henne. Aldrig. Jag ville rusa, leta, ta tillbaka henne
Innan jag hann resa mig kom Galina in med flickan i famnen.
Varsågod, sa hon. Dags att amma jag ville låta dig vila, men det går ju bara en stund.
Jag vågade inte se på henne. Vad hade hon och mannen pratat om? Kanske hade de redan bestämt sig för att ta flickan? Hur skulle jag säga att jag ångrat mig?
Din syster, hur gammal är hon? frågade Galina oväntat.
Tolv, svarade jag förvånat.
Tror du att hon kunde tänka sig att flytta hit?
Det var så konstigt att jag såg på Galina.
Vad menar du?
Jo, Sasha berättade allt. Att ni inte har något hem, att styvpappa slänger ut er. Jag tänkte, om din syster stannar där blir hon bara hushållerska åt dem. Hon borde få bo här också.
Vadå också? stammade jag.
Hon pekade på figuren vid fotot hoplimmad som den var, ändå igenkännbar.
Jag tror det var ett tecken. Att vi ska hjälpa er, sa hon. Vi har ju plats här. Flytta in ni också. Jag hjälper dig med flickan. Och nu får du lägga ner dumheterna. Man ska inte skilja mor och barn.
Jag blev så lättad och så generad, att jag började gråta igen.
Så, du vill flytta hit?
Jag nickade, tryckte ansiktet mot dotterns filt, så Galina inte skulle se mina tårar.
