Onödigt barn
Vad vill ni kalla er lilla flicka? Den äldre läkaren log sitt vänliga, proffsiga leende mot sin unga patient.
Vi har inte kommit på något namn än, avbröt Annika, som satt vid sängen. Det är ett viktigt beslut, Elsa behöver verkligen tänka igenom det.
Jag vill inte ha något namn alls, sa Elsa plötsligt, till allas förvåning. Jag kommer inte att ta hem henne. Jag kommer skriva under på att avsäga mig ansvaret.
Vad är det du säger? Annika flög upp, kastade en bister blick mot flickan och vände sig till läkaren. Hon förstår inte vad hon säger. Självklart ska vi ta med oss barnet hem.
Jag kommer tillbaka lite senare. Vila nu, läkaren hade verkligen inget intresse av att bevittna familjegräl.
Så fort dörren stängts bakom honom, vände sig Annika till Elsa och började fräsa.
Hur vågar du säga så? Vad ska folk säga om oss? Vi har redan varit tvungna att flytta till Uppsala för att undvika skvaller. Det här barnet måste stanna i vår familj.
Och vems fel är det? Elsa såg rakt på kvinnan. Om du hade lyssnat på mig då, hade allt varit annorlunda. Jag kunde gått klart gymnasiet, kanske börjat plugga i Stockholm. Så om det är så viktigt för dig kan du själv ta hand om barnet.
Elsa vände ryggen till, ett tydligt tecken på att hon valt att avsluta samtalet. Annika försökte ett par minuter till, men sjuksköterskan kikade in och bad henne gå. Patienter behöver lugn och ro.
Elsa var ensam kvar i rummet. Hon snörvlade tyst i kudden och önskade att allting bara skulle ta slut.
En försiktig knackning på dörren fick henne att snabbt torka bort tårarna. Hon andades djupt.
Kom in.
Hon förväntade sig någon från personalen, eller kanske sin far. Men kvinnan som steg in var en främling.
Kan jag hjälpa dig? Ingen kunde ana hur svårt det var för Elsa att hålla masken av totalt lugn.
Jag råkade höra Av en slump! Läkare pratade utanför min sal, kvinnan trevade efter orden, vågade inte fråga rakt ut.
Ja, jag tänker lämna bort barnet. Det är sant. Är det det du vill veta?
Jag såg din mamma…
Hon är inte min mamma! Elsa tappade all fattning. Bara min styvmor, som tror hon bestämmer allt. Min riktiga mamma jobbar utomlands.
Förlåt, det var inte meningen att såra dig, kvinnan blev uppriktigt generad. Jag har själv tre barn, och jag vill bara försöka förstå dig. Själv växte jag upp på barnhem. Det gör ont att tänka på din lilla flicka hon är ju helt oskyldig!
Så små adopteras direkt, det har jag hört, Elsa ryckte på axlarna. Jag kan inte ens förmå mig att ta henne i famnen, än mindre något mer. Hade inte Annika lagt sig i hade jag inte ens varit här.
Men du är ju vuxen, du är väl över femton?
Det är ju så skamligt! Elsa härmade styvmodern. Hur ska vi kunna visa oss ute?
Jag förstår inte…
Jag ska berätta, Elsa log snett. Så kanske du slutar döma mig.
*********************************************
Sista året i gymnasiet blev ett rent helvete för Elsa. Inte nog med att hennes pojkvän Peter tvingades göra lumpen, så började det en ny kille i klassen. En stockholmsk snobb, Gustav, som blivit skickad ut på landet av sin far för att bättra sig efter diverse skandaler.
Gustav köpte dyra presenter, tog flickorna till fina restauranger och nattklubbar. En efter en föll de för honom, alla i hopp om att bli hans “prinsessa”.
Men Elsa höll sig undan, för hon älskade bara Peter. Efter ett tag verkade det som att Gustav hade fattat vinken och vände intresset mot andra. Åtminstone trodde Elsa det.
Så fel hon hade.
Strax före jul hade Elsa blivit bjuden på en kompis födelsedag. Hela klassen var där, även Gustav, vars enda mål var att ragga.
Elsa gick ut i hallen för att svara i telefonen. När hon kom tillbaka satt Gustav bredvid hennes plats. Hon tänkte inte mer på det tills hon kände sig konstig…
Morgonen efter vaknade Elsa med tungt huvud. Gustav låg bredvid och såg självbelåten ut.
Du var minsann inte så svår det här är din lilla vinst, flinade han. Din Peter är väl ändå en tönt.
Vägen hem den morgonen kändes oändlig. Elsa stapplade, yr i huvudet. Folk på gatan rynkade på näsan.
Hon orkade inte ens ta fram nycklarna, utan ringde på. Styvmor Annika öppnade.
Var har du varit? röt Annika så fort hon såg henne. Inte sovit hemma, inte svarat på telefonen. Och du ser förskräcklig ut! Om din pappa fick se dig nu…
Ring en läkare. Och polisen. Jag vill anmäla honom, Elsa avbröt.
Annika stelnade till, anade vad som hade hänt.
Vem?
Gustav, vem annars, Elsa orkade knappt prata. Ring, annars gör jag det själv.
Vänta. Annika var tyst en stund, räknade ut för- och nackdelar. De kommer ändå skydda honom. Vi kan ordna det annorlunda. Jag kontaktar hans far, så får vi kompensation.
Är du tokig? Vilken kompensation? Jag tänker anmäla!
Det kommer du inte! Annika grep tag om Elsas arm och drog in henne i rummet. Det blir du som får skulden, hela Uppsala kommer prata. Jag sköter allt.
Elsas mobil var borta förlorad eller kvar hos sin kompis. Dörren låstes. Huvudet snurrade, sängen lockade…
Några dagar senare åkte Elsa till farmor, som bodde utanför Falun, en bra bit från Uppsala. Men hon dolde allt och låtsades att allt var som vanligt.
En månad senare kom beskedet. Elsa var med barn efter den där natten.
Annika firade som om de vunnit på Triss. För nu skulle Gustav betala. Hans far var rik, och skulle gottgöra dem så ryktena inte nådde ut. Elsas önskan betydde inget. Då Elsa försökte prata om abort blev det världens skandal hemma. Annika höll henne under ständig uppsikt.
Gustavs pappa var inte nöjd, men betalade. Lovade dessutom ge Elsa ett rejält underhåll.
*************************************************
Nu förstår du, va? Det här barnet har förstört precis allt. Peter lämnade mig, ingen trodde min version. Vännerna vände ryggen, jag tvingades byta stad och fick inte ens avsluta gymnasiet!
Förlåt att jag dömde dig utan att veta, kvinnan såg ledsen ut. Men flickan är ändå oskyldig.
Elsa, nu måste vi prata allvar! Annika kom in i rummet, släpande på sin make bakom sig. Alla utomstående får gå nu, det här är familjeärende!
Kvinnan gav Elsa en sista, beklagande blick och lämnade rummet.
Jag tänker inte låta dig sabba allt för mig. Lämnar du barnet här får du aldrig komma tillbaka hem. Och vart tänker du ta vägen? Din älskade farmor är död, hennes lägenhet gick till din farbror. Vad har du kvar?
Sluta. Hon följer med mig. Den välklädda kvinnan som nu klev in fick Elsas ögon att glimma.
Mamma! Du kom!
Självklart. Jag skulle aldrig lämna dig i sticket, sa Eva och gav Elsa en lång, varm kram. Om du sagt något hade jag hämtat dig för länge sen. Jag trodde bara att du lättare kunde avsluta skolan här.
Jag trodde att du inte ville ha mig, Elsa snyftade. Fastän allt var kaos var hon fortfarande bara ett barn.
Någon sa till mig att du inte ville prata med mig. Mina presenter kom i retur, du svarade aldrig. Jag trodde du var arg. Men det är glömt nu, Eva torkade tårarna från Elsas kinder. Nu åker vi hem, och du ska få lugn och ro hos mig.
********************************************************
Och så reste Elsa. Annika tog barnet, i hopp om pengar. Men när Gustavs inflytelserika far fick veta, kom han direkt och tog hand om sin sondotter. Gustav tvingades erkänna faderskapet, även om han stretade emot.
Elsa fann lyckan igen. Hon bor nu med sin riktiga mamma, som aldrig sviker eller överger.
Min största lärdom? Att man får lov att säga nej, fastän trycket är starkt. Och att familj, det är den som älskar en inte den som tror sig äga en.
