Utan “måsten”
Anders öppnade dörren och såg tre tallrikar med torkad pasta på köksbordet, en vält yoghurtförpackning och ett öppet rutat skrivhäfte. Kaspers ryggsäck låg slängd mitt i hallen, och Maja satt i soffan försjunken i sin mobiltelefon.
Han ställde ner väskan, tog av sig skorna. Han tänkte säga något om tallrikarna, men tröttheten satte sig som en klump i halsen, så han gick bara fram till bordet, tog en tallrik och bar den till diskhon.
Pappa, jag ska diska sen, sade Maja utan att titta upp.
Mhm.
Han satte på vattnet och sköljde av tallriken. Pastan mjuknade, gled mot avloppet. Han stängde av kranen och stod kvar en stund, stirrandes på den blöta disken.
Maja, var är Kasper?
På sitt rum. Gör matte.
Och du då?
Jag har redan gjort allt.
Han torkade händerna på handduken och gick in till Kaspers rum. Sonen låg på mattan, stödde huvudet i handen, och i skrivhäftet var det bara skrivet ett och ett halvt tal.
Hej, sade Anders.
Hej.
Hur går det?
Det går.
Läxor?
Jobbar på det.
Anders slog sig ner på sängkanten. Kasper kastade en blick på honom, tittade sedan snabbt ner i häftet igen.
Vad är det pappa?
Jag vet inte, sade Anders. Är väl bara trött.
Och det var sant på morgonen hade mamma ringt och bett honom komma för att hjälpa till med garderoben, sedan drog jobbet ut på tiden till sex, och på tunnelbanan blev han inklämd mot dörren. Och nu satt han i Kaspers rum och insåg att han inte ville prata om disk, om läxor, om ordning. Han ville inte vara en funktion, någon som bara kommer hem och sätter igång.
Hörni, ska vi samlas i köket? sade han. Tillsammans.
Till vadå?
Bara prata.
Kasper rynkade pannan.
Inte om betyget i svenska eller?
Nej. Bara prata.
Pappa, jag är inte klar med läxan.
Gör det sen. Fem minuter.
Han reste sig, gick ut, kallade på Maja i vardagsrummet. Hon lyfte blicken, suckade irriterat.
På riktigt?
På riktigt.
Hon slängde ifrån sig mobilen och gick efter. Kasper smög ut ur sitt rum och stannade i köksdörren som om han tvekade att gå in.
Anders satte sig vid bordet och flyttade undan skrivhäftet. Maja satte sig mitt emot, Kasper slog sig ner på stolkanten.
Vad har hänt? frågade Maja.
Ingenting har hänt.
Så varför då?
Anders såg på henne, sedan på Kasper. Kaspers ögon var oroliga, som om han väntade sig något dåligt.
Jag vill bara prata, sade Anders. På riktigt. Inte om “du måste göra läxan”, “du måste diska”, allt det där.
Så vi behöver inte diska? undrade Kasper försiktigt.
Vi gör det sen. Jag menar något annat.
Maja korsade armarna.
Du är konstig idag.
Konstig, höll han med. Kanske för att jag är trött på att låtsas att allt är lugnt.
De blev tysta. Orden fastnade på vägen.
Jag vet inte hur jag ska säga det, började han. Men jag tror vi alla låtsas. Jag kommer hem, ni låtsas att allt är i sin ordning, jag låtsas att jag tror det. Vi pratar om skolan, maten, men egentligen pratar vi inte alls.
Pappa, du blir jobbig, viskade Maja. Varför?
Jag vet inte. Kanske för att jag själv inte klarar allt, och då blir jag rädd att ni inte heller gör det, men att jag inte märker.
Kasper rynkade ögonbrynen.
Jag fixar det.
Gör du? sade Anders. Varför lägger du dig då inte förrän efter midnatt de sista veckorna?
Kasper blev tyst och tittade i bordet.
Jag hör hur du vrider och vänder dig, sade Anders. Och på morgonen ser du ut som om du inte sovit alls.
Jag vill bara inte sova.
Kasper.
Vadå “Kasper”?
Berätta hur det är på riktigt.
Kasper ryckte på axlarna och tittade bort.
Det är okej i skolan. Jag gör läxan. Vad mer?
Maja bröt in:
Pappa, du förhör honom bara.
Nej, jag försöker förstå.
Men han vill inte prata. Han måste få det.
Anders suckade och vände sig till henne.
Okej. Då kan du berätta hur det är för dig.
Hon log snett.
För mig? Det är väl bra. Jag pluggar, träffar vänner, allt ska väl vara som det.
Maja.
Hon tystnade, såg bort.
Vad?
Du har knappt varit utanför dörren den senaste månaden. Dina vänner bjöd ut dig två gånger, men du ville inte.
Och? Jag ville inte bara.
Varför inte?
Hon bet ihop läpparna.
Trött på dem. Trött på deras snack om killar och trams. Okej?
Okej, sade han. Det känns bara som du är ledsen ibland.
Hon skakade på huvudet, nästan ilsket.
Jag är inte ledsen.
Okej.
Det blev tyst igen. Bara kylskåpet brummade i bakgrunden.
Hörni, sade han långsamt, jag vill inte uppfostra er nu. Och ni behöver inte trösta mig heller. Jag säger bara som det är: jag är rädd. Varje dag. Rädd att pengarna inte räcker, rädd att mormor blir sjuk utan att säga, rädd att bli uppsagd från jobbet. Rädd att ni går runt med problem som jag inte ser för att jag är för upptagen med mig själv. Och jag är trött på att låtsas att jag har koll.
Maja blinkade och såg på honom med något nytt i blicken.
Men du är vuxen, viskade hon. Du måste klara det.
Jag vet. Men jag gör inte alltid det.
Kasper såg upp.
Vad händer om du inte klarar det?
Vet inte, svarade Anders ärligt. Då får jag kanske be om hjälp.
Av vem då?
Till exempel av er.
Kasper såg bekymrad ut.
Men vi är ju bara barn.
Det är ni, ja. Men ni är också en del av familjen. Och ibland önskar jag bara att ni säger sanningen till mig. Inte “allt är bra”, utan så som det faktiskt är.
Maja drog handen över bordet, som om hon samlade smulor.
Varför då?
För att inte vara ensam.
Hon såg på honom, och han märkte att hon ändå förstod något nu.
Jag är rädd att gå till skolan, sade Kasper plötsligt. Det är en kille där som säger att jag är dum. Varje dag. Och alla skrattar.
Anders kände hur hjärtat stramade.
Vad heter han?
Säger inte. Går du dit blir det bara värre.
Jag går inte dit. Jag lovar.
Kasper såg misstänksamt på honom.
På riktigt?
På riktigt. Men jag vill att du vet att du inte är ensam.
Kasper nickade, tittade ner.
Jag är inte ensam. Dima är där, han är okej att vara med. Vi sitter ihop.
Bra.
Maja suckade.
Jag vill inte ens söka till universitetet, sade hon lågt. Alla frågar vad jag ska göra sen, och jag vet inte. Jag har ingen aning. Och det känns som att jag aldrig kommer veta, för jag kan ju ingenting.
Maja, du är fjorton.
Och? Alla andra har bestämt sig. Jag har inte.
Inte alla.
Alla jag känner.
Han tystnade.
När jag var i din ålder ville jag bli geolog. Ångrade mig. Sen ångrade jag mig igen. Jobbar nu med helt annat än vad jag tänkte.
Och, funkar det?
Ibland. Ibland är det jobbigt. Men så är livet det måste inte vara bestämt i förväg.
Hon nickade, men såg inte övertygad ut.
Alla säger att man måste bestämma sig.
Det säger de, instämde han. Men det är deras ord, inte dina.
Hon såg på honom och log nästan.
Du är verkligen annorlunda idag.
Trött på att vara den där duktiga pappan.
Kasper drog på munnen.
Får jag fråga en sak?
Självklart.
Är du verkligen rädd?
Ja.
Vad gör du när du är rädd?
Anders tänkte efter.
Kliver upp och gör något. Även om jag inte vet om det är rätt. Jag gör det ändå.
Kasper nickade.
Jag förstår.
De satt tysta en stund. Anders tittade på barnen och visste att han inte löst något, inte gett svar, inte fått bort oron. Men något hade ändå blivit annorlunda: han hade vågat visa att han också var människa, inte bara pappa, och de hade svarat med samma sak.
Nu borde vi diska, sade Maja och reste sig.
Jag hjälper till, sade Kasper.
Jag med, sade Anders.
De reste sig, Maja satte på kranen, Kasper hämtade diskborsten. Anders plockade fram kökshandduken och började torka. De jobbade i tysthet, men det var en annan sorts tystnad än tidigare. Inte tom, utan varm.
När sista tallriken stod i torkstället, torkade Maja händerna och såg på honom.
Pappa, kan vi prata sådär igen? Någon gång.
Klart vi kan, sade han. När du vill.
Hon nickade och gick. Kasper dröjde sig kvar.
Tack för att du inte ska gå till skolan och prata med honom, sade han.
Men om det blir för mycket, lovar du att säga till?
Jag lovar.
Ska vi fortsätta med matten då?
De gick till Kaspers rum och satte sig på golvet tillsammans. Anders tog fram skrivhäftet, såg på talen. Kasper lutade sig mot honom, och de räknade tillsammans, utan brådska, nästan som vanligt. Men nu visste Anders att bakom siffrorna fanns en pojke som var rädd, och att han själv kunde vara där inte bara som kontrollant, utan som någon som också är rädd men ändå stiger upp varje morgon.
Det var inte mycket, men det var en början.
