Moster Siv, kan du hjälpa mig med matten? viskade lilla Max förhoppningsfullt till pappas fästmö. Jag har prov imorgon, och pappa jobbar sent idag.
Du, pärlan, jag har verkligen inte tid nu, sa Siv utan att en enda gång släppa blicken från laptopen. Det är ju bröllop om två veckor, och halva planeringen är kvar! Du vill väl ändå att jag och din pappa ska ha ett sagolikt bröllop?
Klart jag vill… svarade barnet med en osäker suck och släntrade tillbaka in på sitt rum. Siv var inte direkt hans favoritperson, men pappa såg ju så lycklig ut. Det fick väl gå, för pappas skull.
Max mamma låg svårt sjuk och orkade inte ta hand om honom längre.
Ett åttaårigt barn ska inte behöva bevittna sin mammas kamp, hade Niklas, Max pappa, sagt och hämtat pojken hem till sig. Fästmön Siv var måttligt förtjust i arrangemanget, men sa inget. Onödigt att sätta igång ett gräl just före bröllopet det hade hennes mamma sagt var ett dåligt omen.
Inför Niklas var Siv förstås förvånansvärt empatisk och kärleksfull, till och med så att man nästan trodde henne. Men när Niklas var på jobbet blev Max lika osynlig som lördagsbussen i Norrlands inland. Något syskonprojekt stod inte på Sivs att-göra-lista.
Dagarna före bröllopet gick Niklas dator sönder. Han lånade Sivs laptop för att snabbt skicka ett viktigt mejl, men lyckades halka in på webbläsarens historik av bara farten.
Hans min blev mörkare för varje klick. Han slog ihop datorlocket med ett brak och gick till vardagsrummet där Siv satt och storglodde på Mästerkocken.
Och vad är det för knasiga idéer om barnhem du har för Max? sa han, sammanbitet men med bultande tinningar.
Vad menar du nu? muttrade Siv och höjde ögonbrynen. Du skulle ju bara mejla, men det gick visst bra att snoka! Skäms du inte?
Jag frågade något. Niklas brydde sig inte om hennes undanflykter. Vem gav dig rätt att bestämma över min son?
Där sa du det DIN son. Han är inte min! Siv slängde ifrån sig fjärrkontrollen och satte armarna i kors. Du och jag ska ju skaffa egna barn. Max är bara i vägen. Stackarn får ju knappt godkänt i något ämne! Vilket föredöme är det för våra framtida barn?
Ungen lever i katastrofläge! Hans mamma är döende, och så rycks han bort från allt han känner igen! Vad gör du? Istället för att stötta honom drömmer du om att bli av med honom! Niklas behövde inte längre höja rösten, hans frustration ekade ändå mellan väggarna.
Sluta skälla på mig! osade Siv. Jag ska väl inte behöva vara extramorsa till någon annans barn. Han har ju en farmor, hon kan ta hand om honom. Annars är mitt förslag fortfarande bäst.
När tänkte du berätta för mig om det där genidraget? Niklas lade inte ens band på sig. Efter bröllopet eller när vi skaffat vår första riktiga unge?
Tänkte ta det om några dagar, ärligt talat. Siv erkände utan att blinka. Min kompis på socialtjänsten fixar pappersarbetet snabbt. Han får det tusen gånger bättre där.
Skriv det här bakom örat, sa Niklas, plötsligt lugn som en svensk som just växlat in panten: Jag sviker aldrig min Max. Han är mitt allt.
Och jag då!? nu blev det fart på Siv. Betyder inte jag något? Älskar du mig inte alls? Hon höjde rösten i ren ilska Jag vägrar bo tillsammans med din son efter bröllopet! Du får välja: antingen han eller jag.
Max, såklart, sa Niklas utan att tveka det minsta. Det finns fler kvinnor på Södermalm, men jag har bara en son.
Kvinnor?! Kom igen, vem vill haka på dig med ett barn på släp? utbrast Siv och nästan hyperventilerade av ilska. Tror du någon kommer älska honom som sitt eget? Dröm vidare. Alla vet att andras barn är lika populära som surströmming på skolavslutningen.
Du har en timme på dig att packa och dra härifrån. Ta bröllopspresenterna också om du vill, mig kvittar det, Niklas tog på sig jackan. Framme vid dörren sa han lugnt: Jag vill inte se dig mer. Trodde du verkligen att jag var galen i dig? Nej, jag ville bara att Max skulle få en ny mamma. Så var det med det.
Vänta, Niklas, bröllopet då? ropade Siv förvirrat. Hon hade varit säker på att han skulle be om ursäkt och ge med sig men istället blev hon utkörd!
Har du inte fattat än? sa Niklas lugnt. Det blir inget bröllop. Jag har valt, och det är inte dig. Packa allt. Om du är kvar när jag kommer tillbaka blir det inte vackert.
Dörren gick igen med ett dovt gny, och Siv sjönk ner på soffan som en blöt disktrasa. Hon hade liksom redan bott in sig här och vägrade släppa taget.
Det ringde på dörren. Hon rusade till hallen, log så där hoppfullt. Niklas kanske bara skojade…
Paket till dig, sa budet glatt och räckte över en platta att skriva på.
Siv nästan bröt pennan av frustration. Killen bara sneglade på henne och gick.
I lådan låg bröllopsklänningen och blänkte retfullt. En hel förmögenhet, säkert tjugotusen kronor. I ren ilska sparkade Siv till schabraket tills spetsarna såg ut som älggräs efter vårfloden.
Samtidigt som hon släpade fram sin resväska och ringde sin väninna, blev det upptaget i luren.
Vad är det nu då? hördes en trött röst. Ska du ha klassiskt panikprat före vigseln, eller?
Det blir inget bröllop! fräste Siv och tryckte på högtalarläget. Jag packar allt, kan du komma och hämta mig?
Va…hände något? Har han gjort dig illa? Nu lät väninnan plötsligt allvarlig.
Jag har blivit grovt sårad! utbrast Siv och berättade hela historien. Väninnan blev tyst länge. Hallå, sover du eller?
Men…ville du verkligen bli av med hans son?
Men snälla nån, vad ska jag med honom till? fnös Siv. Jag föder hellre egna barn!
Vet du, sa väninnan efter en lång och pinsam tystnad, jag fattar dig inte. Och vill nog inte ens förstå. Visste inte att du kunde vara sån.
Äsch, bryr mig inte vad du tycker, morrade Siv, kämpande med dragkedjan. Kommer du eller inte?
Nej. Du får klara dig själv.
Jaja, då ringer jag en taxi…
***********************************************
Niklas hämtade Max på skolan och de gick till Vasaparken för att mata änder. Max njöt av att ha pappa för sig själv, men kunde inte låta bli att fråga:
Ska vi inte hjälpa Siv med bröllopet, pappa? Han höll andan, förväntade sig höra att de skulle tillbaks hem.
Nej… svarade Niklas, och pojken spärrade upp ögonen av förvåning. Det blir inget bröllop. Blir du ledsen om Siv inte bor hos oss? frågade han lite nervöst. Hade inte ens hunnit fråga vad Max egentligen tyckte innan han slängt ut henne.
Inte det minsta! Max ögon tindrade. Helt ärligt, jag gillade henne aldrig. Hon låtsades bara bry sig om dig var hemma.
Nåja, nu får vi två klara oss själva så länge, log Niklas och kisade mot aprilsolen, men snart hittar vi säkert någon som älskar oss båda. För det är du värd, lille vän.
