Kalle, vakna nu! brukade min fru säga varje morgon.
Förra året bestämde jag mig för att göra något jag aldrig hade tänkt på tidigare.
En tid började jag märka att jag hade utslag över hela huvudet, det kliade något fruktansvärt i hårbotten och håret föll av mer och mer.
Besöken hos hudläkaren och hårspecialisten gav inget resultat. Läkaren avrådde mig från att ta vitaminer, eftersom hon menade att ingen någonsin blivit hjälpt av det. Senare läste jag en artikel där det stod att det är toppen för hårsäckarna att raka sig helt skallig. Jag tvekade länge innan jag vågade. Till och med när min son sade att han skulle bli rädd för mig om jag blev skallig, bestämde jag mig ändå för att göra det
Jag bad min fru först köra över huvudet med trimmern och sedan använda rakhyveln. Hon gjorde som jag sa, men hon trodde nog ändå inte riktigt att jag ville detta.
När allt var klart och jag såg mig i spegeln blev jag förvånad över hur perfekt min skalle såg ut.
Det största problemet sen var kylan utomhus utan mössa och när håret började växa ut igen, fastnade stråna i kudden och det kändes riktigt obehagligt.
Efter att hon rakat mitt huvud började frun skämta på morgonen: Kalle, skallisen, det är dags att vakna! Det fick mig att gapskratta varje gång för nu var jag den mest skalliga av alla i familjen. I början blev barnen förvånade, men snart ville min son också se ut som jag.
Min mamma sa åt mig att inte visa mig för henne förrän håret växte ut igen, annars skulle hon inte stå ut att se på mig. Min dotter bad mig snällt att alltid ha mössa när jag skulle på föräldramöte i skolan, och min fru fällde torrt att utan mössa skulle alla glömma varför mötet ens hålls och att dotterns klasskompisar säkert skulle bli avundsjuka på en så trendig pappa.
När jag rakat bort allt hår försvann utslagen av sig själva. Min dotter skrattade ofta åt mig och sa att hon aldrig vet vad jag hittar på härnäst. En dag råkade jag höra när hon sa till sin bror att hon trodde att jag säkert skulle tatuera huvudet om jag fick chansenSå där satt jag en morgon, nyvaken med bara huvudet ovanför täcket, och hörde min dotter ropa genom dörren: Kalle, skallisen, nu är det frukost! Rösten var glad, ingen kunde längre minnas varför det där med håret ens hade varit viktigt. Plötsligt kändes det som om hela familjen blivit lite friare av min blanka skallealla skrattade mer, blev lite mindre rädda för förändringar.
Jag gick ut i köket utan mössa, och sonen log stort mot mig. Vi kanske ska försöka färga din skalle blå till nästa kalas, pappa? föreslog han. Jag skrattade och strök handen över den lena huden. Just då kände jag att jag faktiskt aldrig känt mig mer som mig självinte för att jag numera saknade hår, utan för att jag vågat prova något nytt och fått med mig hela familjen på resan.
Och varje morgon, när jag nu hör min frus skämtsamma rop, inser jag att oavsett hur mycket eller lite hår jag har, är det just morgnarna kring köksbordet som verkligen växer i mitt liv.
