Hur svärmor snodde vår son
Sedan vår son gifte sig är det som att han glömt bort att vi finns. Numera hänger han bara hemma hos svärmor. Där är det alltid kris på gång. Jag frågar mig själv hur människan ens överlevde innan hennes dotter blev gift med vår son.
Det har gått över två år sedan bröllopet nu. Efter vigseln flyttade ungarna till en egen lägenhet den vi köpte till honom när han började på KTH, så han slapp pendla genom halva Stockholm varje dag. Han flyttade ju hemifrån redan innan bröllopet, eftersom lyan låg så praktiskt nära hans jobb i Solna.
Jag hade inget särskilt emot min svärdotter då, men tänkte tyst för mig själv att hon kanske inte riktigt var mogen för sambolivet. Hon var ändå bara två år yngre än vår son, men ibland betedde hon sig fortfarande som en förvuxen unge, och nyckfull som bara den. Vår son har alltid varit så söt och rar, så nog undrade jag hur han skulle orka långsiktigt med någon som kräver att man torkar snoret åt henne.
Första gången jag träffade henne och hennes mamma trillade alla bitar på plats. Svärmodern som faktiskt är jämngammal med mig betedde sig också som en femåring. Ja, har du träffat sådana gamlingar som fortfarande vill bli ompysslade och styrda av alla andra? Fullständigt hjälplösa. Och den här svärmodern var dessutom inne på sitt sjätte äktenskap när dottern gifte sig.
Vi hade liksom inget särskilt att prata om, och hon höll sig för sig själv men satte hon väl igång, ja då stannade hon inte. Efter bröllopet begränsades kontakten till att vi artigt gratulerade varandras barn och det var ungefär det.
Redan före bröllopet plingade det ständigt på telefonen. Vår son skulle hjälpa svärmor så fort något litet hände: läckande kran, trasigt eluttag, bokhylla som ramlat ner hela tiden! Första gången ryckte jag på axlarna klart de behöver hjälp när det inte finns någon annan vuxen man i hushållet!
Men problemen hos svärmor verkade aldrig ta slut. Vår son började skippa söndagsmiddagar hos oss, med ursäkten att han och hans fru (Linnéa, för att vara tydlig) skulle laga diskmaskinen hemma hos hennes mamma. Och så blev det alla högtider firades där, medan vi satt hemma i Hägersten med bara min pappa och barnens gamla mormor.
Inte nog med att sonen slutade komma på födelsedagar, nu började han också ignorera våra praktiska behov. Vi köpte ny kyl och bad honom hjälpa oss att bära upp den för trappen. Han sa ja först, men så ringde han senare och ursäktade sig “vi måste till svärmor, hennes tvättmaskin läcker!”
När min man ringde för att höra hur det gick, hörde han svärdottern Lena fnysa i bakgrunden: Kunde inte dina föräldrar bara anlita en flyttfirma? Ja, sonen dök upp till slut, men var sur som ett bi.
Pappa, varför ringde du inte en firma? Nu får jag släpa på det här, klagade han.
Då brast det för mig. Hur har svärmodern aldrig hört talas om hantverkare? Lever hon i ett parallelluniversum där rörmokare inte existerar? Min son menade att “man kan inte lita på folk, de tar bara betalt och gör inget rätt.”
Då kunde min make Stefan inte hålla sig längre och muttrade ironiskt: “Hon kanske inte kan något om hushållsmaskiner, men driva med får, det har hon färdigheten till speciellt när det bara handlar om ett får! Sonen blev då skogstokig, utbytte ilskna ord med sin far och marscherade ut. Själv satt jag tyst, för visst hade maken rätt: vår son slavar ju hos svärmor dygnet runt, medan vi mest verkar vara gammal post som ingen längre hämtar.
Efter det där har sonen och min man inte sagt ett ord till varandra på snart tre veckor. Ingen vill ge sig först. Själv står jag här, klämd mellan två egensinniga karlar, och försöker hålla sams. Maken har i sak rätt, men kunde han inte ha uttryckt sig lite snällare? Nu är sonen sårad, vägrar komma över och jag tänker då inte mista kontakten med honom för något så här trivialt.
Så nu står vi här: ingen pratar med någon, och den enda som verkar njuta av hela situationen är, förstås, svärmor.








