Bröllopet blir inte av – Varför är du så tyst idag? – frågade Tanja. – Vi sa ju att vi skulle åka och välja sovrumsmöbler på lördag. Men du verkar ledsen. Vad är det? Dennis visste att det var nu eller aldrig. Han måste säga det nu. – Tanja… Jag ville prata om bröllopet. Tanja hade väntat länge på det samtalet. De hade kommit överens om att fira litet, men hon såg att Dennis egentligen ville ordna ett stort bröllop – många gäster, fotograf, organisatör… Hon hade sett fram emot den här stunden! – Men säg det bara rakt ut. Jag tror jag vet vad du tänker säga nu, – log Tanja. Men Dennis sa: – Vi skjuter upp det… Vi skjuter upp bröllopet. Det var inte samtalet hon hade väntat sig. – Skjuter upp? – sa hon förbluffat. – Vad menar du med det här? Varför då? Vi pratade ju precis om att beställa inbjudningskort… Du valde ut dem! Vi pratade om vilka vi skulle bjuda! Har du ångrat dig och vill inte gifta dig med mig? Som i ett drama, nu kommer han säga att han inte känner något längre. Men Dennis svarade än en gång inte som i filmen. – Det är ekonomin… – mumlade han, – Lönen dröjer. Vi lyckas aldrig spara. Och… Vi har bara bott ihop i ett halvår. Det är kanske lite tidigt, känns det inte så? – Lite tidigt? – Tanja satte nästan i halsen. – Dennis, vi har varit ihop i tre år! Tre år tillsammans och ett halvår som sambor – det är för tidigt för dig? Nu såg Dennis inte längre så rädd ut. – Börja inte, Tanja. Jag vill inte bråka. Det är bara… en paus. Jag vill visst gifta mig, men bröllopet är dyrt. – Okej… Men då tycker jag att vi bara gifter oss på tu man hand, och firar med vänner sen. – Fast då får vi inget riktigt bröllop. – Äh, låt gå då! – Du drömde ju om ditt bröllop… – Jag klarar mig! Konstiga bortförklaringar har han. – Tanja… – Säg ärligt. Har något hänt? Är du inte säker på att du älskar mig? Eller har du kanske träffat någon annan? För ’bröllopet är dyrt’ låter inte så övertygande. Dennis skakade på huvudet. – Nej, Tanja, jag svär. Jag vill bara att allt ska vara perfekt för oss, förstår du? Och nu kan jag inte ge oss det perfekta bröllopet. Och ja, ett halvår… Vi har inte riktigt vant oss vid varandra än. Vi måste ju veta om vi passar ihop… Hans logik… Han var övertygande – men Tanjas intuition skrek ifrån. Dennis brukade aldrig försöka övertyga henne så här hårt. Och det hade ju varit han själv som ville gifta sig snabbt. Men hon låtsades tro på honom. Efter det samtalet blev Dennis nästan för perfekt. Han började visa massor av små omtankesamma saker han tidigare ignorerat, som för att sona sin skuld. Han frågade alltid vad hon ville ha i affären… diskade själv alla gånger… Men han gick omkring dyster. Inte bara tankfull, utan tung, suckande på nätterna mot taket, och på Tanjas frågor svarade han bara: ”Äsch, jag är bara trött”. Tanja försökte att inte pressa honom. ”Sen, sen, sen”, viskade hennes inre röst. Några veckor senare blev de bjudna hem till Dennis föräldrar. Tanja var tveksam. Hon ville egentligen inte åka. Och Dennis hade inte nämnt bröllopet på länge, men hans föräldrar skulle säkert ta upp det – det skulle kännas obekvämt. Men åka var hon tvungen. Snacket om bröllopet kom förstås upp. – När ska ni äntligen ge oss glädjande nyheter? – frågade hans mamma när pappan gick för att se på TV. – Vi har redan tittat ut restaurang till festen. Ett bord för tjugo! Vilken dag ska vi boka? Dennis och Tanja såg lika sura ut båda två. Boka vadå? Det blir ju inget. – Mamma, vi har ju sagt… Vi har skjutit upp det, – mumlade han. – Skjutit upp? Varför då? Är det pengar det handlar om? Dennis, hur kunde du inte tänka på det tidigare? Som karl ska man ju ta ansvar! Efter middagen, när männen försjönk i diskussion om en halvtrasig köksmaskin, gick Tanja till badrummet för att fräscha till sig. Det var kliniskt rent. Inga spår av smink, bara duschgel och schampo. Allt annat förvarade hans mamma i sitt rum – Tanja hade alltid undrat hur någon orkar bära det fram och tillbaka jämt. Tanja torkade ansiktet med en handduk och lyssnade plötsligt… Väggarna i badrummet släppte igenom ljud när någon pratade hemligheter. Dennis hade gått till köket och pratade med sin mamma. Tanja hörde… – …Dennis, har du tänkt göra slut med Tanja? Tanja stelnade till med handduken mot hakan. Vad? Hon låtsades inte att hon hört fel. Hon pressade örat mot kaklet, försiktigt så inget skulle knarra. – Mamma, jag har ju sagt, vi har skjutit upp det. Vi har inte gjort slut. – Skjutit upp – det är bara en ursäkt, Dennis! Jag ser hur du mår. Varför behöver du henne? Hon är ingen riktig fru. En fru ska lyssna på sin man. Vad är meningen om ni bara skiljer er om ett år? – Jag älskar henne, mamma, – sa Dennis. Tanja blev nästan rörd. Men hans mammas nästa replik fick henne att glömma allt sånt. – Du älskar henne? Hon är slug, Dennis. Jag har sagt det förr! Hon har inte ens hunnit bli din fru, men du har redan vänt dig bort från oss. Du hjälper inte din syster längre, du åker inte ut till landet längre… Hon förändrar dig – och inte till det bättre. Tanja stod kvar, örat mot kaklet. Vända honom mot dem? När då? Hon hade alltid försökt vara artig mot Dennis föräldrar, till och med när hans pappa totalsågat hennes nya frisyr. Det var sårande, men hon höll tyst! Hon kunde inte minnas en enda gång hon avsiktligt ställt Dennis mot hans familj. Tvärtom, hon hade alltid uppmuntrat honom att hålla kontakten, för hon visste hur viktig familjen var för honom. Och plötsligt insåg hon: anledningen till att bröllopet sköts upp var inte pengar. Det var hans mamma, som stod och ljög henne rakt upp i ansiktet – hon var emot bröllopet! Tanja gick tillbaka till köket. – Ah, Tanja kom! Vi satt just och sa att det är dumt att skjuta upp registreringen för länge. Ungdomen förstår jag, men leva utan papper – det tycker jag inte om. Så gulligt sagt. – Självklart, Gunnel, – svarade Tanja, – Vi ska inte vänta för länge. När vi sparat ihop lite pengar – då blir det rådhuset! Eller hur, Dennis? – Javisst, Tanja, det är nästan som att vi redan är gifta, – skojade han med henne. Den natten, när de åkte hemåt, försökte Dennis krama om henne, men Tanja vek undan gång på gång. Hon visste inte hur hon skulle börja prata. Är det ens värt att fråga? Om Dennis inte lämnar henne på mammans begäran, så måste han ju älska henne… Men han har avblåst bröllopet. – Du betedde dig konstigt när din mamma tog upp ämnet, – sa hon, medan ljusen från strandpromenaden försvann i backspegeln. – Jag? Nej… hon bara pushar på om bröllopet och… – Ljug inte. Hon pushar dig INTE om bröllopet. Hon är helt emot det. Hon sa att jag har vänt dig mot henne, och att vi borde göra slut. Dennis greppade ratten hårdare. – Så du hörde det… Tanja, mamma är bara orolig för att hennes lilla pojke ska försvinna och glömma henne. Det är typiskt. Ta inte åt dig. Det går över. Tanja tog inte åt sig så mycket av svärmoderns ord, som egentligen inte ville släppa taget om sin son. Det som oroade henne var Dennis egen inställning. Han skyddade henne inte. Han bara höll med – för att slippa diskutera med sin mor. Bröllopsfrågan förblev obesvarad. Dennis fortsatte att se ut som om han ätit citron, och när Tanja tog upp framtidsfrågor svarade han alltid: ”Kanske senare…” Då hittade Tanja Dennis olåsta mobil. ”Jag kollar bara vad klockan är”, intalade hon sig. ”Jag läser inga meddelanden. Jag ska bara… slänga ett öga”. På skärmen låg det senaste meddelandet från hans syster, Vera. Vera var bara två år yngre än Tanja, men betedde sig som tolv. Inget jobb, ingen skola – bor hos föräldrarna och låter dem försörja sig. Meddelandet var tydligt: – Fattar. Jag får inga pengar alltså. Du är fortfarande toffel. Lev med henne då, om en jävla brud är viktigare än din egen familj. Tanja läste det igen. ”Du är fortfarande toffel”. Och så mindes hon… Innan de sköt upp bröllopet hade Vera bett Dennis om pengar igen och Tanja utbrast: – Dennis, hon är 27 år, bor hemma och vill ha pengar till nöjen! Hon borde väl jobba lite själv? Vår budget är inte oändlig. Tanja var annars inte den som lade sig i, men deras pengar var gemensamma, och hon ville inte försörja hans släktingar. Dennis höll motvilligt med – ”Du har rätt, det är dags att säga nej”. Nu förstod Tanja vem som ställde familjen mot henne. Hon tog Dennis mobil, öppnade chatten med Vera, kopierade meddelandet, och skickade det till sig själv för att ha bevis. Sedan lade hon tillbaka telefonen exakt som den legat. Dennis var i hallen och borstade snö från jackan: – Jag köpte bröd, och din favorit-choklad, med nötter. Jag tänkte, Tanja… kanske vi skulle ha… – Dennis, – avbröt hon. – Jaså, Dennis. Väntade du dig någon annan, va? – försökte han skämta. Men Tanja tog det inte på skämt. – Vad är det som Vera skriver till dig? – frågade hon. Dennis visste: bäst att gå till motattack: – Har du kollat i min mobil utan lov?! Den klassiska försvarspositionen. Byta ämne, vända på skulden. – Det spelar ingen roll vad jag gjort, Dennis. Jag vill ha en förklaring. Nu. Dennis stod tyst några sekunder – hans ansikte gick igenom hela registret: ilska, skam, panik. – Tanja, bry dig inte. Hon är bara barnslig och tar illa vid sig. – Vad är hon sur över då? Att jag bad henne bli vuxen? – frågade Tanja. – Hon är van vid att alltid kunna fråga brorsan. Man vänjer sig vid gratispengar… Det är svårt att sluta. Men det går över, oroa dig inte. – Har hon vänt dina föräldrar mot mig? – Nja… jo, – medgav Dennis, – Jag försökte förklara att det är våra pengar, att Vera får klara sig själv… Mamma tar det illa upp direkt: Tanja har lagt dig under sig, du har offrat familjen för henne! Men jag tycker inte så… – Men du ställde in bröllopet… Okej. Hon har vänt din familj mot mig. Det fattar jag. Jag kan inte umgås med dem. Men vad vill DU? Vill du gifta dig med mig? Eller skjuter du bara på det, för att du inte vågar säga nej till din mamma? – Klart jag vill gifta mig med dig! Men det går inte nu… kanske sen… när allt lugnat ner sig… Där var svaret. – Vet du, Dennis, jag har förstått en sak… Jag vill inte gifta mig med någon som inte är säker på sina känslor, och som hoppar till för varje nysning hans syster gör. Det var lika bra att vi ställde in bröllopet.