Gränslös fräckhet – Men säg ärligt, Malin, sa Kalle med en suck, vad spelar det egentligen för kosmisk roll om vi hyr ut sommarstugan till våra eller till främlingar? Pengarna är ju samma. Malin hade just hängt upp sista tvätten på tork. Hon tänkte att han kunde sluta gnälla och hjälpa till istället. – Kalle, min kära, skillnaden är att man aldrig får ut pengarna från släkten sen. – Men du menar min bror David? – sa Kalle och rynkade pannan. – David är ju min bror! Han kommer betala, jag lovar dig. Han har inte ens bett om rabatt. Han hyr stugan till fullt pris hela sommaren. Och vi slipper leta hyresgäster själva. – Det är en stuga på västkusten. Jag hittar hyresgäster på fem minuter. – Förklara för mig varför det är så viktigt för dig att hyra ut till okända? – Det är enkelt med okända: kontrakt, förskottsbetalning, och om de inte betalar åker de ut. Men med släkten blir det alltid ”men Malin, du förstår väl, vi har ju barn!”, ”vi för över sen”, ”oj, vi råkade förstöra eran tv men ni tar väl inte ut någon avgift för det?” Jag har sett det förr, och vet precis hur det brukar sluta. Stugan hade Malin ärvt av sina föräldrar, födda och uppväxta i Göteborg men med sommarparadiset vid havet. Malin fortsatte med uthyrning – men aldrig till kompisar eller släkt, efter att ha sett sina föräldrar bli blåsta av så kallade vänner. – Och hur slutar det? frågade hennes man. – Med att släkten inte betalar, och inte ens ber om ursäkt! Som om det vore en självklarhet att få bo gratis. Nej tack. Stugan är business, Kalle. Inte ett kostnadsfritt pensionat för din släkt. David tyckte att tre månader vid havet var precis vad hans fru och tre barn behövde. Han hade semester från sitt jobb, så varför inte. Malins magkänsla sa att David inte hade en tanke på att betala. – Men David har ju inte bett om att bo gratis! Han betalar, sa Kalle. Alla lovar alltid innan… – Varför ska vi krångla till det? Det finns alltid kö av folk som betalar marknadspris. De skriver på kontrakt direkt och jag sover lugnt. Nej, inga släktingar. Inga vänner. Vänskap är vänskap, men pengar är pengar. Det gick knappt att argumentera mot Malins logik, men Kalle hade sin plan. – Okej. Du kanske inte litar på David. Men litar du på mig? Hon väntade. – Det gör jag. Och? – Jag betalar dig för stugan om David försöker blåsa oss. Det är mitt löfte. Han blev nästan heroisk. Men argumentet föll rätt platt. – Strålande erbjudande. Du betalar alltså från vår gemensamma kassa. – Nja… men jag kan ta extra jobb. Kvällar, helger. Allt jag tjänar går direkt till dig. Då blir det dina pengar. Okej? Malin insåg att det betydde oväntat mycket för Kalle. Kanske borde hon ge sig, om han verkligen tror på sin bror… – Du kan snacka omkull vem som helst, sa hon. Ansvaret är ditt. Okej. Det var lång tid kvar till sommaren så Malin kunde slappna av och nästan börja tro på sin man. Juni kom – och problemen med honom. Kalle ringde David var tredje dag, försökte få en förskottsbetalning för en månad men fick bara undvikande svar. – Jadå Kalle, det är lugnt! Pengarna är på väg. Jag väntar bara på att en stor kund ska betala, lovar att det kommer i slutet av månaden. Håll ut! Juni tog slut. Inga pengar. Malin höll sig i skinnet i en månad. Lät Kalle sköta saken, som han lovat. Men efter ännu ett samtal med David kunde hon inte låta bli: – Så? Har han betalat? – De väntar på pengar för senaste stora jobbet… Så fort de kommer betalar han direkt! Samma ursäkt som för en månad sen. – Det var ju precis det jag sa: släkten har alltid goda ursäkter för att inte betala direkt. – Malin, det är en slump! Han gör det inte med flit! Jag vet hur det ser ut, men det bara blev så! Det är bara att vänta lite. – Vänta till september? Till de släpar ut sina tre väskor och säger: ”Tack för en fin sommar, vi hör av oss om betalningen”? – Malin, du förlorar inget. Jag tar extrajobb. – Du? På riktigt? Han blev genast mindre kaxig. – Ge honom några veckor till. Om inte… då betalar jag… om det nu är så viktigt. – Det var du som insisterade på det här. Nu får du stå för det! Nu blev stämningen hemma kylig, och Kalle pratade motvilligt med henne. Juli. Ett tryckande högtryck. Malin såg på kvällarna att Kalle sökte extrajobb på nätet utan att lyfta luren. – Du såg att det är den trettionde idag? Två tredjedelar av sommaren har gått och vi har fortfarande inte sett en krona av hyran, påminde hon. – Det är trögt med betalningen… Men… – Så fort det löser sig… – Han betalar tillbaka! Och lite extra för besväret, sa han. – Jag tror inte på det längre. Du har gått i borgen – då är det din tur att betala. Var är extrajobbet? Det var uppenbart att Kalle slutat se det som ärofullt att stå för sin bror. Lätt att lova, men svårare att faktiskt jobba dubbelt. – Jag hittar något. Men det är mest usla jobb… Ska jag stå och lyfta tunga säckar tycker du, med min rygg? – Du kan be din bror lyfta säckar åt mig. Du har lovat. Antingen hittar du jobb imorgon, eller så ringer jag David och säger att om vi inte sett hälften av hyran före fredag så blir familjen utkastad och skulden går till inkasso. Kalle blev iskall. – Inte ringa David! Vad skulle släkten säga? Hur förklarar jag för mamma att jag stämt min egen bror, Malin, ingen fattar! David vill inte betala, Kalle vill varken ta ansvar eller stämma brorsan – och plötsligt försökte han lägga skulden på Malin. – Vet du, du bryr dig inte ett dugg om din man! Du skulle gladeligen se mig slita ut mig i två skift bara för att du, alltså din fru, ska få in pengarna. – Du tvingade inte mig att godta dealen, Kalle! Det var ditt förslag! – Men jag visste ju inte att David skulle blåsa oss! – Det visste jag, sa Malin. Jag har sett sånt här förr. Men du lyssnade inte. – Jag har fattat nu! – Kalle tog på sig offerkoftan. – Men du är inte ett dugg stödjande ändå! Det är som om du inte älskar mig alls. Pengarna är viktigare än mig! Skulle jag få hjärtinfarkt för att jobba extra för dig så bryr du dig inte. – Nej, jag tvingar dig inte. Jag kräver bara att du står för den deal DU erbjöd. – Jaha! skrek Kalle. Jag går väl och jobbar då och betalar för David! Om pengarna nu är viktigare än jag. Så! Dealet sprack, men Malin fick ändå igenom sitt – Kalle började jobba extra som bud på kvällarna och slängde långa, onda blickar på henne. – Allt är ditt fel… sa han en dag. – Mitt fel? – Ja! – Kanske lär du dig nu… sa Malin. Det är lätt att vara frikostig med andras pengar. Men nu får du själv betala för din bror och se hur det känns. Malin hoppades ändå att David skulle få dåligt samvete och till slut betala. Och – just som hon tänkte det – ringde David upp. Till henne, inte till Kalle. Kunde hon ha haft fel ändå? – Malin, jag har en grej… – David, jag har inte tid för ”grejer”. Ni borde redan ha betalat för augusti, men vi väntar fortfarande på hyran för juli. Det här är Kalles problem nu, han lovade gå i god för dig. – Ja, Kalle berättade! Stackarn. Men nu är det så att bilen gick sönder och allt gick till reparation. Jag måste ha pengar för att få hem familjen, hyran får vänta… Förutsägbart. Malin la på. Kalle förstod allt på en gång av hennes blick. – Okej, erkände han. Jag hade fel som litade så blint på honom. Men du… du ger mig aldrig rätten att göra misstag! Istället för att stötta driver du mig till botten… – Vad skulle jag gjort? Sagt: ”Det är okej, Kalle, låt dem bo gratis och jag får väl överleva”? Det var din deal, du insisterade! – Ja, jag gjorde det! röt han. Men jag väntade mig inte att du skulle vara så kall att du lät mig jobba halvt ihjäl mig för att betala! Tänker du alls på mig? – Tänker din bror på dig? – Han är inte så illa, det bara blev så här… – Fantastiskt. Han blåser oss och sätter dig i kläm, och jag som bara kräver mitt är den dåliga? Kalle blev tyst. Det känns som om de har en tuff tid framför sig i äktenskapet.

– Men Linnea, säg ärligt nu, klagade Niklas, Vad spelar det egentligen för enorm roll om vi hyr ut huset till släkt eller till främlingar? Pengarna är ju samma sak.

Linnea hängde precis klart tvätten. Om han ändå ansträngde sig hälften så mycket på att hjälpa till som på att gnälla…

Niklas, älskling, skillnaden är att när det gäller släkt får du aldrig se pengarna. Så enkelt är det.

Det är Per du syftar på? Det var obehagligt att höra det, Per är ju min bror! Jag lovar dig, han kommer betala. Hundra procent. Han har inte ens bett om någon rabatt. Han hyr huset till fullt pris hela sommaren! Vi slipper ens leta hyresgäster själva.

Niklas, vårt hus ligger vid havet i Varberg. Tror du jag inte hittar andra hyresgäster på fem minuter?

Berätta för mig varför det är så viktigt för dig att inte hyra ut till någon vi känner?

Det är så enkelt med främlingar: kontrakt, förskottsbetalning, de kan vräkas om de inte betalar, och sedan är det inte vårt problem längre. Med släktingar däremot blir det “åh Linnea, du förstår väl, vi har ju barn” eller “vi för över hyran om ett tag” eller “vi råkade ha sönder TV:n, men du tar väl inte betalt för det, va?”. Tro mig, jag har sett det här för många gånger. Du har ingen aning om hur illa det kan sluta.

Linnea hade ärvt sommarhuset från sina föräldrar, som också alltid hyrde ut men bara till främlingar. De bodde i Göteborg, medan huset låg idylliskt nere vid vattnet en fin extrainkomst. Så gjorde även Linnea, men med den strikta regeln: inga vänner, ingen familj. Efter att ha sett hur hennes föräldrar blev blåsta av “vänner” hade hon lärt sig.

Och vad hände då? frågade Niklas.

De betalade inte, och bad inte ens om ursäkt efteråt! Tyckte väl vi borde bjuda på det. Men nej. Huset är business, Niklas inte ett gratis pensionat för din släkt.

Per hade nyligen kommit på att tre månader vid västkusten var det bästa för hans fru och tre barn. Sommaren var lugn på jobbet, så varför inte leva gott? Linnea var helt säker på att Per inte räknade med att betala.

Per har inte bett dig hyra ut gratis! insisterade Niklas Han lovar att betala.

De lovar alltid att betala, till en början.

Men varför krångla? Det är alltid kö på folk som vill hyra huset till full marknadshyra. Främlingar kommer, skriver kontrakt jag behöver inte ligga vaken. Inga släktingar. Inga vänner. Vänskap för sig, pengar för sig.

Det gick inte att argumentera med Linneas pragmatism, men Niklas hade sin sista chans.

Okej. Lita inte på Per då. Men litar du på mig?

Linnea väntade ut svaret.

Jo, men vadå?

Om Per försöker blåsa oss lovar jag att betala hyran själv, ordagrant! Där var han, Niklas, hjälten.

Men förslaget var rätt svagt.

Fantastiskt. Du betalar hyran till mig från vår gemensamma ekonomi.

Nja jag kan ta ett extrajobb. På kvällar eller helger. Allt jag tjänar går till dig då är det bara dina pengar, inte våra. Okej?

Linnea blev förvånad över att det verkade så viktigt för Niklas. Om han nu var så säker på sin bror kanske borde hon också tro?

Du kan snacka omkull vem som helst, sa hon. Allt ansvar är på dig. Okej.

Det var långt kvar till sommaren, så Linnea hann både lugna sig och faktiskt börja lita på Niklas.

Så kom juni. Och med det, problem. Niklas ringde Per typ var tredje dag, artigt om hyran kunde komma in åtminstone för en månad. Men fick bara optimistiska svar.

Ja då, Niklas, det är lugnt! Pengarna kommer! Har bara väntat in en faktura från en stor kund. Han lovade betala i slutet på månaden, då löser jag det direkt, såklart. Ta det lugnt!

Juni tog slut.

Pengarna? Inga.

Linnea lät ändå bli att fråga. Hon la sig inte i, och grälade inte. Hade Niklas sagt att han tog ansvar, så fick han visa det. Hon ville ju inte köra över hans självförtroende, men efter ännu ett samtal till brorsan var Linnea tvungen att fråga:

Nå, har han betalt?

Han väntar fortfarande på den där kunden! Så fort pengarna kommer, så han har lovat!

Samma ursäkt, fortfarande.

Vad var det jag sa? Släktingar har alltid de bästa anledningarna för att inte betala.

Men Linnea, det är bara otur! Han vill ju, det är ju ingen bluff Typiskt bara. Vi måste bara vänta lite till.

Visst. Vi väntar väl till september då. Medan de packar sina tre resväskor och säger “Tack för en skön semester, vi ringer dig sen”?

Men Linnea, det är inte så farligt för dig. Jag tar ett extraknäck, det har jag lovat.

Jaså, gör du det redan nu?

Niklas blev direkt låg.

Ge honom ett par veckor bara. Om inget händer så betalar jag ju. Om det nu är så viktigt för dig.

Det var aldrig jag som tvingade dig att lova. Du propsade på att visa vad din bror går för och tog ansvaret. Nu får du hålla vad du sagt!

Stämningen hemma förändrades. Niklas pratade knappt med Linnea.

Så blev det juli hettan var outhärdlig. På kvällarna såg Linnea hur Niklas tittade på extrajobb på nätet, men han ringde aldrig något nummer.

Niklas, du vet väl att det är den trettionde nu? Två tredjedelar av sommaren har gått, och vi har fortfarande inte fått ett öre i hyran, påminde hon.

Nej, han har inte kunnat betala än men

“Så fort han får in pengar.”

Han lovade allt ska bli bra! Till och med lite extra ovanpå för besväret.

Jag tror inte på det. Du gick i god för honom, alltså gäller din plånbok. Var är ditt extrajobb?

Naturligtvis hade Niklas tappat gnistan sen länge. Att tala är en sak, att jobba dubbelt en annan.

Jag letar men det är mest dåliga jobb. Ska jag gå och bära på lager? Min rygg håller ju inte!

Då får väl din bror dra sitt strå till stacken. Du lovade, nu håller du det eller så ringer jag Per och säger att om jag inte har minst halva hyran på fredag så vräker jag hans familj, och driver in pengarna på lagligt sätt.

Niklas blev kallsvettig.

Ring inte Per! Inte dra det till domstol. Hur skulle släkten se på oss? Vad skulle jag säga till mamma? Att jag processar mot min bror Linnea, de skulle aldrig förstå!

Per ville inte betala, Niklas ville inte ta ansvar, men inte heller bråka med sin bror. Så då blev det Linneas fel, plötsligt.

Du bryr dig verkligen om mig, va? Bryr dig inte ens att jag ska jobba häcken av mig bara för att, duktiga frun ska få sina pengar…

Jag tvingade dig inte att ta på dig ansvaret, Niklas! Du insisterade!

Jag visste ju inte att Per skulle svika oss!

Men det visste jag, svarade Linnea. Det visste jag, för jag har sett det förr. Men du lyssnade inte.

Jag fattar, jag fattar, började Niklas spela martyr, Men du då, Linnea! Du tvingar mig till extrajobb och visar att du inte bryr dig om mig alls. Bara de där fördömda pengarna. Bryr dig inte om ifall jag får hjärtinfarkt av stressen Tänkt på det?

Jag kräver bara att du fullföljer villkoren för ditt eget förslag.

Fint! skrek Niklas. Då tar jag kvällsjobb och betalar för Per, om det nu är så viktigt för dig! Varsågod!

Slutet blev vad Linnea anat: Niklas fick börja jobba extra kvällar som cykelbud, och sedan titta på Linnea med vargögon.

Allt är ditt fel, utbrast han en kväll.

Mitt fel?

Ja!

Kanske lär du dig ändå sa Linnea, Det är lätt att vara generös med någon annans pengar. Men när du får stå för det själv, kanske något klarnar.

Innerst inne ville Linnea tro att Per ändå skulle göra rätt för sig, om än i sista stund. Precis när hon tänkte den tanken ringde Per. Till henne, inte Niklas.

Skulle han verkligen swisha hyran nu?

Linnea, jag skulle behöva prata med dig

Per, jag har verkligen inte tid. Ni borde redan ha betalat för augusti, och vi väntar fortfarande på hyran för juli. Det är Niklas problem nu, han har gått i god för dig.

Jodå, Niklas har berättat. Stackars honom. Men du, vår bil pajade här nere, så allting gick åt till reparationen. Måste ju ta oss hem på något sätt. Om hyran vi kan kanske lösa det sen

Typiskt.

Linnea lade bara på.

Niklas förstod, bara genom att se på henne.

Okej, erkände han, Jag hade fel. Jag litade för mycket på honom. Men du du ger mig aldrig rätt att göra misstag! Istället för stöd, blir det bara kritik.

Så jag skulle bara le och låtsas som ingenting? Låter ni bo gratis, och låter bli att tänka på konsekvenserna? Det var du själv som lovade stå för allt!

Jag vet! muttrade Niklas, Men att du bara accepterar att jag ska slita ut mig… Tänker du på mig?

Tänker din bror på dig, då?

Han är egentligen inte dum, det bara blev så här…

Jaha, och när han blåser oss på pengar, sätter dig i den här sitsen, då är jag den elaka?

Niklas tvekade.

Det verkar som vi är på väg in i en tuff tid i vårt äktenskap.

Och vad har jag lärt mig av det här? Jo, att godhet och affärer hör inte alltid ihop och ibland är det viktigare att lyssna på den som känner igen mönstret än på den som tror på familjeband över allt annat.