– Gå hem nu! Jag pratar med dig där! – fräste Max irriterat. – Det fattas bara att vi underhåller förbipasserande med gräl på torget i Söderköping! – Jaså minsann! – fnyste Varja. – Du då! – Varja, tvinga mig inte till synd! – hotade Max. – Vi tar det hemma! – Oj, oj, oj! Så sträng du är! – fnittrade hon och slängde flätan över axeln innan hon gick mot huset. Max väntade tills Varja var utom synhåll, tog upp mobilen och viskade i mikrofonen: – Japp, hon är på väg hem! Ta emot henne ordentligt – ni vet vad vi kommit överens om! Och ned i källaren med henne, så hon lär sig uppföra sig! Jag är snart hemma! Max stoppade mobilen i fickan och skulle precis stiga in på ICA för att fira sitt “uppfostran” av frun, när en okänd man tog tag i hans arm. – Ursäkta att jag bara bröt in så där! – log mannen generat. – Men du var ju tillsammans med en tjej här nyss… – Min fru, varför undrar du? – svarade Max bistert. – Ingen orsak… Men… kan det vara så att din fru egentligen heter Varja Melin? – Varja, ja, före bröllopet hette hon Melin. Vad är det frågan om? – Och har hon ett pappanamn Sergejevna? – Ja! – svarade Max, nu mindre vänligt. – Hur känner du min fru? – Ursäkta, jag känner henne inte personligen! – sa mannen och rodnade. – Men jag är beundrare… eller ja, liksom ett fan! – Hörrudu beundrare, jag kan räkna dina revben om du försöker sno min fru! – sa Max hotfullt. – Vad är du för en typ egentligen? – Nej, nej! Jag är bara ett fan av hennes talang! Hon fick ju livstids avstängning från thaiboxning vid 18, för brutalitet! Flera vunna turneringar – sen slutade hon! Det var en fröjd att se henne i ringen! Max händer darrade när han rotade upp mobilen ur fickan – tappade den direkt på asfalten där den gick i bitar. Han plockade snabbt ihop delarna, men den ville inte starta. Max rusade hemåt, muttrade: – Snälla Gud, låt mig hinna! När Varja dök upp i Söderköping från Stockholm blev hon snabbt omtalad: ung, sportig, sprudlande – och oväntat ville hon stanna här för gott, som idrottslärare på lågstadiet! Själv berättade hon om att ha rymt från rika föräldrar som ville gifta bort henne när de fått problem i bolaget. När storyn spreds bland bygdens tanter, spekulerade alla om mysterier – men några trodde bara att hon ville läka sår och börja om. Max blev genast förtjust, familjen var överlyckliga: “Stark, hälsosam och arbetsam flicka – perfekt svärdotter! Och har hon för mycket attityd, så lär vi henne våra regler!” Efter bröllopet med Max insåg Varja snabbt vad livet i storfamilj på landet innebar: hjälplös svärmor, gnällande svärfar, evig väntan på Max och hans bror som ständigt “arbetar på grönsakslagret”, och en arbetssituation där allt – ALLT – låg på henne och svärmor. Svärmor förklarade: “Här i huset gäller gamla regler, man hjälper sin man och familj!” Varja höll ut, men vägrade ta all orättvisa och lät inte bli att säga ifrån. Så gick åren och frustrationen växte: – Karaktär har hon, den där Varja! – gnällde svärmor och skickade Varja till ICA. – Ett ord till henne och hon kommer med fem tillbaks! Till slut beslöt familjen, i klassisk svensk småstadsanda, att skrämma in Varja i ledet. Max tog ut henne på promenad i centrala Söderköping, skickade henne sen hem för “familjesnack” – där resten väntade, redo för ord och handling om så behövdes. Max hann aldrig hem i tid. Grinden fanns kvar, men dörren var krossad. I hallen låg brorsan och jämrade sig över bruten arm, pappa medvetslös bland krossade möbler, mamma på golvet med ett skapligt blåmärke, och huge kavel knäckt mitt itu – men Varja satt i köket med en kopp te, lugn som en filbunke. – Vill du ha lite rättvisa till fikat, älskling? – log hon när Max klev in. – Eh… Nä… – mumlade Max, förbryllad. – Då vet jag inte vad mer jag kan bjuda på! – sa Varja lugnt. – Men kanske dags för lite rättvisa i familjen? Från den dagen gällde nya regler. Ingen blev någonsin illa behandlad mer. Och i Söderköping sa man: “I Melin-familjen råder nu äntligen lugn och ro – för hushållets mästare är ingen annan än Varja, idrottslärare och tidigare mästare i thaiboxning!”

Gå hem nu! Vi tar det där, det ska inte vara något gräl mitt på gatan! sa jag irriterat till Lovisa.

Jaså minsann, skönt det! snäste hon tillbaka och viftade med sin blonda fläta över axeln på väg mot huset.

Jag väntade tills Lovisa gått runt hörnet, tog upp mobilen och viskade snabbt:

Nu är hon på väg hem! Ta emot henne som vi kommit överens om. Ni vet, den där källaren så hon lär sig. Jag är strax hemma!

Jag stoppade ner mobilen i fickan och hann just vända mig mot matbutiken för att fira min insats som ansvarsfull make, då en okänd man la handen på min arm.

Ursäkta om jag är framfusig, sa han lite generat, men var det inte med dig en kvinna nyss…?

Min fru Lovisa, vad vill du? frågade jag och rynkade pannan.

Ingenting särskilt, log han med ett nästan inställsamt leende. Heter din fru möjligen Lovisa Andersdotter?

Ja, före giftermålet hette hon Andersdotter. Varför undrar du? Och förresten, känner du hennes pappa?

Har hon förresten födelseår nittioniotre?

Jag räknade snabbt i huvudet och nickade.

Ja, men hur känner du till Lovisa? spände jag blicken i honom.

Lovisa hade kommit till vår by Grythyttan för bara tre år sedan, och ingen visste något om henne förut. Hon själv berättade att hon rymt från föräldrarna eftersom de ville tvinga henne till giftermål.

Att den här okända nu dök upp med sådana detaljer gjorde mig misstänksam.

Jag har aldrig träffat henne själv, rodnade mannen, men… jag har varit ett stort fan!

Vad i hela…! Ska du sno min fru eller? fräste jag och tryckte fram ansiktet.

Nej, nej! missförstod du nu! Jag beundrar hennes talang! Hon var grym i thaiboxning ju!

Lovisa? Men hon har ju inga speciella talanger.

Får man livstids avstängning för brutalitet när man är arton år krävs det visst talang! utropade han. Synd bara att hon slutade efter några vinster på privata galor. Fantastisk att se i ringen!

Det snurrade i huvudet, händerna skakade. Jag försökte få upp mobilen, den trillade i asfalten och lade av. Jag sprang hemåt så snabbt jag kunde och bad tyst för mig själv att hinna.

***

När Lovisa kom till Grythyttan lade nog alla märke till henne. Ung, stark, aktiv och så började hon dessutom som idrottslärare för lågstadiet.

De flesta gissade att hon var nyutexaminerad student som skulle göra sin praktik och sen dra. Men det visade sig att hon var tjugofem och tänkte stanna.

Snart började ryktet gå att hon var här utan familj.

Det ligger nåt skumt i det här, muttrade byns tanter. Ung och fin och så hamnar hon här. Jag svär på att det finns en hemsk hemlighet!

Det är nog bara att hon blivit bränd av nån man, sopade en annan bort misstankarna, eller har bråkat med föräldrarna. Sånt händer ju! Sett på TV!

Jag höll mig på avstånd men följde Lovisa i smyg.

Man vet ju aldrig vad en sån här stadstjej varit med om, tänkte jag. Har hon något att dölja? Det får tiden utvisa.

Efter ett halvår i lärarrummet öppnade Lovisa upp sig:

Mina föräldrar hade eget företag. Allt gick bra, tills de krisade när en leverantör svek. Pappa ville rädda allt genom att gifta bort mig för att rädda verksamheten.

Ni skulle sett prinsen! Jag valde att rymma hellre än att bli såld!

Bor du här själv alltså? frågade en äldre kollega.

Finns folk överallt, svarade Lovisa. Jag klarar mig bättre på egen hand än att gifta mig med nån jag inte älskar!

Du hittar nog ditt livs kärlek här, tröstade kollegorna mig. Byhåla eller ej, hyggligt folk finns!

När det blev byasanning att Lovisa verkligen var ensam, bestämde jag mig.

Hon ska bli min fru! Våra tjejer är bara krävande, den här är utböling och vi slipper hennes släkt!

Det här sa jag stolt till mamma, pappa och min storebror Olle.

Hon är ung, stark, sportig. Perfekt urval! Hon kan hjälpa till hemma och ge oss friska barn! Hur många idrottslektioner har hon egentligen?

Rakt igenom en bra investering! höll familjen med. Och bråkar hon får vi lära henne våra sätt!

Alla var säkra på att bröllopet var klart. Jag, Anders Nilsson, var stilig, och jobbet som vice chef på grönsakslagret imponerade också.

Egentligen var jag bara vanlig varumottagare, men när en inspektör från huvudkontoret skulle optimera allt, vågade ingen röra bossen, så istället blev jag befordrad till hans ställföreträdare.

Du vet bäst, så gör så och får vi problem får du stå fört!

Folk skämtade om att jag var överambitiös, men hela lagret byggde jag upp. Visade mig vara en strålande chef.

Visst gnällde arbetarna att Anders är hårdast med bestraffningarna, och Olle som säkerhetschef var värst av alla.

Ingen kunde sno en morot utan att småbrorsan Olle dök upp. Men eftersom lagerstölderna upphörde lät ledningen det passera.

Hur kunde Lovisa tacka nej? Först följde hon med ut på fika när jag bjöd, sen accepterade hon frieriet.

Jag tog Lovisa från hennes lilla studentrum och flyttade hem henne till oss.

Du förstår nog att vi är en stor familj, kära du! babblade min mamma Katarina Andersson. Allt gör vi gemensamt och hjälper varandra!

Så har vi aldrig haft, svarade Lovisa. Jag rymde ju från sådana regler! Men om jag är gift med Anders får jag väl lära mig era vanor då.

Det svaret gillades av både mamma och pappa.

Men ärligt, jag kan verkligen inget hushållsarbete, erkände Lovisa skamset. Hos mina föräldrar fanns alltid personal.

Det fixar vi! sa pappa glatt, vi lär dig! Kan du lära barn idrott, kan du nog lära dig steka kåldolmar.

Jag står inte ut med orättvisor, försökte Lovisa.

Men vännen, rättvisa är relativt. Det finns regler för äktenskap. Kvinnan ska respektera mannen och hans släkt. Vara foglig och mild. Männen tar hand om de stora bekymren!

Om det är så, får jag försöka, suckade Lovisa. Men några kroppsstraff har ni väl inte?

Nej då, inget sånt, skrattade pappa. Här är det lugnt.

Det var det också i ungefär en månad. Sedan skars Lovisas frihet snabbt ned.

Bara jobb och ICA annars: Vart ska du? Det finns ändå så mycket att göra hemma. Vi är ju en familj, jag kan ju inte sköta allt själv! hördes från svärmor.

Och där överdrev hon inte. Jag och Olle jobbade jämt. Pappa klagade på ryggen, så han satt helst och kom med goda råd. Hela hushållet vilade på mamma och Lovisa.

Mamma började bli gammal och sjuk själv, så Lovisa blev snabbt den som slet.

Vad med ett privatliv? undrade Lovisa. Typ bio, fika, gå på promenad. Jag har ju knappt några vänner.

Vänner behövs inte när man är gift, och fika, det gör du med din man! Och du är lärare, man måste föregå med gott exempel! sa mamma.

På allvar?

Här i byn ser alla allt. Kliver du snett får du aldrig tvätta bort snacket!

Logiken var hård, men Lovisa tänkte minsann inte ge upp sina rättigheter. Hon gjorde sin plikt men krävde även respekt. Från och till satte hon ner foten.

Om man ska göra, så på lika villkor. Ligger ni på soffan arbetar inte jag vidare, sa Lovisa.

Två och ett halvt år gick från bröllopet och Lovisa vägrade anpassa sig helt. Hon krävde lika insats av alla.

Vilken jävla viljestyrka den där Lovisa har! utbrast mamma Katarina när Lovisa gick till affären. Svarar alltid emot!

Hon visar ingen respekt, klagade pappa Erik. Ber man om ett glas vatten så är hon upptagen.

Anders, det här är inte rimligt, sa Olle. Hon ska visa våra föräldrar respekt!

Jag vet att hon driver med oss! Jag måste tämja henne, innan hon tar över allt! Kommer barn är vi körda!

Nu gör vi som så, sa Olle. Bjud ut henne på fika i byn skicka hem henne själv. Vi tar mot henne och pratar. Funkar det inte, blir det krafttag. Sätter hon sig emot så får hon bo i källaren så länge!

Sagt och gjort. Medan jag var ute med Lovisa gjorde familjen upp planer, gick in i rätt humör, och väntade på min signal.

Jag kom för sent.

Ytterdörren fanns men själva dörren var av. Olle satt i hallen och ylade, höll handen bruten.

Jag fiskade upp mobilen, ringde ambulans och tryckte apparaten mot hans öra.

Ge adressen! skrek jag. Och be dem skicka flera bilar!

I hallen låg pappa avsvimmad men vid liv. I köket satt mamma på golvet, blodutgjuten bula över ögat och höll i en trasig kavel.

Vid köksbordet satt Lovisa och drack lugnt te.

Hej älskling, sa hon och tittade upp. Vill du också ha?

N-ne… nej, stammade jag.

Då vet jag inte vad jag kan erbjuda dig… Kanske lite rättvisa i hushållet?

Kan du inte varnat innan att du var en…!

Jag vet vad som är lagom, log Lovisa. Alla tog vad de kom med, så fick de igen med samma sak.

Kaveln knäckte jag mot benet, och svärmor sprang själv in i dörren när hon skulle undan. Jag försvarade bara mig!

Hur lever vi nu då? frågade jag uppgivet.

Tillsammans. Och på rättvisa villkor! För skilsmässa kommer inte på tal, jag är med barn! Och vårt barn ska ha en pappa.

Jag höll andan.

Okej, älskling.

Efter att såren läkt och känslorna svalnat, ändrades reglerna i familjen.

Sedan dess har vi haft det lugnt och rättvist och ingen har vågat trycka ner någon annan igen.

Jag har lärt mig att gammal hederlig ordning inte väger tyngre än sunt förnuft och att rättvisa ibland kräver en stark hand, särskilt om man inte vill bli överkörd i livet eller äktenskapet.