För pengar blev jag yngre. Åratal senare fick min man reda på sanningen och så blev det skilsmässa.
Jag föddes i en liten by i Småland. Efter nian sökte jag in på restaurangskola, och fyra år senare stod jag där med kockmössa och papper på att jag minsann kunde laga köttbullar och potatismos med stil. Jag jobbade några år på ett sunkigt hak hemma i trakten men efter fem år med lågavlönade kvällspass och sura stammisar kände jag att livet borde ha mer att erbjuda än kantstött bestick och fakturor på elräkningen.
Det var då jag träffade Tomas Lindström. Han var från Stockholm självklart och kände folk överallt. Jag åkte från lilla Näshult hela vägen till huvudstaden, nervös men hoppfull, och bad honom hjälpa mig att fixa in mig på högskolan. Tomas skrattade och sa att ingenting är gratis i den här stan, men inte sa han nej. Jag hade ju satt undan stålar på sparkontot. För hjälpen fick jag punga ut med en rejäl summa flera tusenlappar i kronor rullade iväg.
Samtidigt lyckades jag lägga vantarna på ett nytt betygsdokument. Allt var fortfarande på papper, inget digitalt mumbojumbo på den tiden. Och nog såg det proffsigt ut inte nog med att jag blev fem år yngre i rullorna, alla betygen var som tagna ur ett Skolverket-reklamblad. Bara femmor!
Tack vare Tomas hamnade jag alltså på universitetet. Plötsligt befann jag mig bland glada, skrattande kullar i Lund allt kändes nytt, och jag var både yngre och smartare på pappret. Efter ett år gifte jag mig med Markus Ek, 19 år och äkta stockholmare med föräldrahem på Söder. Jag flyttade in hos föräldrarna, och kände mig som kulturell immigrant men det funkade!
När studierna var avklarade rasade hela landet omkull ekonomiskt, det var 90-talskris och folk började äta falukorv igen. Markus och jag tog chansen, hyrde in oss i en minimal lokal och öppnade vårt eget lilla matställe. Efter ett tag köpte vi loss hela stället och blev egna företagare med eget hak i city. Vi levde rätt gott barnlösa men med nya porslinskoppar hela tiden.
Så en dag bestämde vi oss för att hälsa på i min hembygd. Jag mötte gamla klasskamrater och vänner de hade barn, radhus och Volvo. Själv såg jag helt klart yngre och piggare ut, och det låg avund i luften. Tills en av gamla klassens glappkäftar norpade Markus åt sidan och berättade att jag både var äldre än jag sagt och hade jobbat på kvarterskrog längre än min makes livslängd.
Det dröjde inte länge innan Markus började anklaga mig för att ha lurat honom. Han blev helt förändrad, började supa för mycket och grälade om allt. Skilsmässan kom som posten på fredagarna. Familjeföretaget styckades jag köpte mig en etta, och han sprang till banken för nya, osköna lån till snuskigt hög ränta. Allt raserades på ett ögonblick.
Nu sitter jag här och jobbar fortfarande, trots att pensionsåldern passerat. Ibland tänker jag på Tomas, som en gång sade att jag var smått idiotisk som förfalskade betyg och födelseår. Klok var han på sätt och vis. Man kan ju inte göra ogjort och ungdomens dumheter betalar man för i vuxen ålder.
För en vecka sen hälsade jag på mamma och träffade en gammal skolkompis vid busshållplatsen. Hon är redan pensionär och pöstar i växthuset och passar barnbarn hela dagarna. Själv måste jag fortfarande harva vidare på jobbet, knäna värker och blodtrycket är på gränsen. Som ung tar man tokiga beslut, men man kan inte ångra sig i efterhand.
Så har du tips på hur man kan gottgöra gamla dumheter, hojta till. Jag väntar!
