Stick iväg nu! Hör du vad jag säger – gå! Varför driver du omkring här?! – Med klirrande ljud ställde Birgitta Andersson fatet med nygräddade piroger på bordet under äppelträdet och knuffade iväg grannpojken. – Skynda dig hem! När ska din mor börja ta sitt ansvar för dig egentligen? Latmask! Mager som en sticka, den där Lillen – ingen kallade honom vid namn längre, vi hade alla vant oss vid hans smeknamn – slängde en blick på den barska grannfrun och vankade bort mot sin egen farstukvist. Det stora gamla huset, numera ombyggt till flera lägenheter, var bara delvis bebott. I själva verket bodde där två och en halv familj: Petterssons, Svenssons och Karlssons – med Katja och Lillen. De sistnämnda utgjorde liksom “halvan” och togs sällan med i räkningen, de ignorerades helst, utom när det verkligen behövdes någonting. Katja sågs inte som någon särskild person att räkna med, så det ansåg man slöseri med tid att prata med henne. Förutom sonen hade Katja ingen – varken man eller föräldrar. Hon kämpade på så gott hon kunde. Folk såg snett på henne, men lät mestadels bli att lägga sig i, förutom att de ibland jagade bort Lillen från gården och kallade honom “Sprätten”. Hans smala armar och ben och stora huvud fick folk att undra hur han ens höll ihop. Sprätten var fruktansvärt oansenlig, lite rädd av sig men vansinnigt snäll. Han kunde inte gå förbi ett barn som grät utan att försöka trösta, vilket ofta ledde till bannor från mammor som ilsket förklarade att deras egen lilla inte skulle behöva umgås med någon Struvel. Vem Struvel var hade Lillen ingen aning om – tills hans mamma gav honom en bok om Dorothy och Smaragdstaden. Då förstod han… Men han tog aldrig illa vid sig – han tänkte att alla som kallade honom så hade ju faktiskt läst boken och visste vilken fin hjälte Struvel egentligen var, klok och god och till slut blev han till och med stadens härskare. När Lillen delade detta med sin mamma, lät Katja honom hållas. Hon tänkte att det nog var bäst att hennes son trodde gott om människor – världen var ändå tillräckligt hård och han skulle hinna få sin beskärda del. Låt honom i alla fall få en glad barndom… Katja älskade sin son gränslöst. Hon förlät Lillens pappa hans svaghet och svek, höll om sin öde redan på BB och snäste av barnmorskan när denna antydde att pojken fötts “inte riktigt som andra”. – Trams! Min son är det vackraste barnet i världen! – Det är väl ingen som säger emot. Bara att, ja, klok tror jag aldrig han blir … – Det får vi se, minsann! sa Katja, smekte pojkens kinder och grät. De två första åren gick hon ständigt till läkare med Lillen och lyckades verkligen få vården att ta honom på allvar. Hon åkte till staden, skakandes i en gammal buss, med pojken tätt intill. Hon brydde sig inte om medlidsamma blickar och bet ifrån om någon försökte lägga sig i: – Sätt ditt eget barn på barnhem då! Inte? Då behöver jag inte dina råd heller! Jag vet själv hur jag ska göra! Efter två år mådde Lillen mycket bättre – han blev rundare och i utveckling nästan i kapp de andra barnen, men något charmtroll var han aldrig. Det stora, lite hoptryckta huvudet, tunna armar och ben och Katjas eviga kamp mot hans magerhet satte sin prägel. Hon snålade in på sig själv och gav sin pojke allt, och det försämrade inte hans hälsa. Trots att han såg udda ut behövde han knappt längre gå till läkaren, som bara skakade på huvudet och förundrades över hur späd-katja tog hand om sin lille “Sprätt”. – Sådana mammor är sällsynta! Tänk att det var tal om handikapp! Titta på honom nu – stark och klok pojk! – Just det! Min pojke! – Nej Katja, det är DIG vi menar! Du är fantastisk! Katja ryckte på axlarna, förstod inte alls varför hon skulle hyllas. Ska inte en mamma älska och ta hand om sitt barn? Vad är det för prestation? Hon bara gjorde det man skulle. När Lillen skulle börja skolan kunde han redan läsa, skriva och räkna, men han stammade, vilket ibland överskuggade hans begåvning. – Alexander, tack, det räcker nu! – Bröt läraren av honom och lät någon annan läsa i stället. Sedan klagade hon i lärarrummet: “Han är så duktig, men det går bara inte att lyssna när han ska läsa eller prata vid tavlan…” Som tur var stannade hon bara två år, sen gick hon i föräldraledighet och klassen fick en ny lärare. Maria Lindgren var till åren men hade kvar sitt engagemang och kärlek för barnen. Hon insåg snart vem Sprätten var, skickade Katja till en bra logoped och bad Sprätten lämna in svaren skriftligt i stället. – Du skriver ju så fint! Jag blir så glad när jag läser det! Sprätten lyste upp av berömmet, och Maria läste glatt upp hans svar för klassen, ständigt understrykande hans talang. Katja var så tacksam att hon grät – Maria kotades snabbt av sådana försök till ytlig tacksamhet: – Är du tokig! Det är ju mitt jobb! Och vilken pojke du har! Han kommer klara sig galant! Till skolan stack Lillen glatt i väg – vilket fick grannar att le: – Oj, nu hoppar vår Sprätt igen! Då borde vi ta över skiftet vi med! Tänk att naturen kan vara så elak mot ett barn… Varför lät hon ens honom vara kvar i livet? Vad grannarna tyckte om henne och sonen visste Katja såklart. Men bråka – nej tack. Hon ansåg att om Gud inte gett människan hjärta och själ så gick det ändå inte att lära henne mänsklighet. Bättre att lägga tiden på att fixa i trädgården eller plantera en ros till. Gården var stor, med blomsterrabatter och en egen liten fruktträdgård. Ingen kom på tanken att verkligen dela upp tomten, man höll sig bara till den inofficiella principen att området kring farstukvisten tillhörde den lägenheten. Katjas lilla hörna var den vackraste: rosor, en stor syrenbuske och trappsteg lagda av bitar av trasigt kakel, som hon fått av ledaren på bygdegården efter en renovering. Grannfruarna undrade först: – Vad ska hon med allt det där skräpet? Men när några veckor gått häpnade de – Katja hade skapat ett riktigt konstverk av kakelbitarna och folk vallfärdade från hela byn för att titta. Det bekymrade inte Katja vad andra tyckte – det enda som räknades var sonens ord: – Mamma, vad fint det blev… Sittandes på trappan drog han med fingret över de färgrika mönstren och var lycklig. Och Katja grät igen – hennes pojke var lycklig. Glädjeämnen hade han annars få. Lite beröm i skolan och att mamma lagade hans favoriträtt – det var allt. Vänner saknade Sprätten nästan helt – han hann inte med pojkarnas lekar och läste hellre böcker än spelade fotboll. Flickor fick han heller aldrig vara nära, särskilt inte grannfrun Birgittas barnbarn – tre stycken i olika åldrar. – Håll dig borta ifrån dem! – brukade Birgitta hota honom. – Sådana bär är inte för dig! Vad som rörde sig i hennes permanentlockade huvud var en gåta, men Katja hade sagt åt sonen att hålla sig undan Birgitta och hennes barnbarn. – Hon blir bara nervös annars – och blir sjuk till slut… Det höll Sprätten med om och gick inte ens i närheten den där dagen då Birgitta förberedde kalas – han gick bara förbi. – Får vi se vad de säger – att jag är snål! Vänta lite! Birgitta tog ett par piroger, sprang i kapp honom och räckte över dem: – Här, och jag vill inte se dig på gården idag! Vi har kalas! Håll dig på din kant tills din mamma kommer från jobbet, hör du? Lillen nickade och tackade, och Birgitta gick tillbaka till festförberedelserna. Födelsedagen för den yngsta och mest älskade barnbarnet, Lina, skulle firas stort. Och grannens magra, storhuvade Sprätt var det sista hon ville ha i närheten. Inget att skrämma barnen med! De kommer bara drömma mardrömmar! Birgitta mindes när hon försökt övertala grannen att göra sig av med honom: – Men Katja, verkligen – varför?! Du kan inte ge honom vad han behöver. Han slutar ändå som fyllo bakom en buske! – Har du någonsin sett mig med ett glas? – Katja höll tillbaka. – Det säger ingenting! Har man det så knapert som ni är det bara en väg: utförsbacken! Men Katja pratade inte längre med Birgitta. Hon bar sitt konstiga, sneda, stora gravidmage rakryggad förbi grannkvinnan. – Kanske du är sur på mig, men det är för ditt eget bästa! – skakade Birgitta på huvudet. – Ditt “bästa” luktar illa! Jag har illamående ändå! – snäste Katja och smekte sin mage. – Oroa dig inte, liten, ingen får göra dig illa! Vad Sprätten varit med om på sina åtta år berättade han aldrig för sin mamma. Han ville skydda henne. Om någon var elak grät han tyst i ett hörn men berättade inget. Han förstod ändå att mamma skulle bli mer ledsen än han själv. Han slutade vara ledsen fort, utan att bli bitter eller arg. Bara att leva utan bitterhet var mycket lättare. Birgitta var han inte rädd för, men direkt gilla henne, nej… Varje gång hon hotade honom stack han bara längre bort och tänkte sin tysta tanke. Han tyckte synd om henne, innerligt. Att slösa sina minuter på ilska! Minuter uppskattade Sprätten mer än allt annat – han hade längesen insett att inget är värdefullare och att tid inte går att återfå. – Tick-tack, säger klockan. Och så är minuten borta. Där satt Lillen på fönsterblecket och åt på sina piroger samtidigt som han såg på barnen leka på gräsplanen. Lina, flickan i rosa, dansade omkring som en saga-fe. Lillen stod trollbunden och tänkte på henne som prinsessa. De vuxna satt bänkade vid Birgittas veranda och festade, medan barnen drog till baksidan av huset för att spela boll på den stora gräsplanen. När Lina plötsligt försvann ur mängden barn, reagerade Lillen direkt. Han visste att brunnen där bak var farlig, och att hans mamma sagt åt honom tusen gånger att hålla sig borta från den. När han inte såg Lina någonstans kastade han sig ut och skyndade till brunnen – och såg där, långt nere, en glimt av hennes rosa klänning. – Tryck mot kanten! skrek han, lade sig på magen över brunnskanten och släppte sig ner i mörkret för att undvika att träffa henne. Han hoppade, för han visste att det gällde minuter – Lina kunde inte simma. Han fick tag om henne, som fäste sig vid honom i panik, men han lyckades skrika så högt han kunde: – Hjälp! Resten av barnen märkte inget, men efter en stund undrade någon av föräldrarna var Lina var. Birgitta fick syn på det förlorade barnet, skrek i panik – och, när hela sällskapet for ut, hördes någonstans under brunnslocket svaga rop om “Mamma…”. Samtidigt kände Katja på sig att något var fel, rusade hem från jobbet och blev indragen i tumultet när hon anlände. Utan att tveka kastade hon sig ut, hämtade tvättlinan och skrek på hjälp. En av de vuxna hann fatta galoppen och sänkte snabbt ner Katja med repet. Hon fiskade upp Lina omedelbart, medan hennes värld snurrade av skräck – men hon kände inte Sprätten i mörkret. Hon bad, greppade i blindo – och till sist grep hon en hand. När Sprätten och Lina till slut drogs upp ur brunnen blev det en hjältehistoria i hela byn. Lina klarade sig med ett par skrubbsår, Sprätten hade brutit handleden och varit nära att drunkna, men hans mamma satt vid sängkanten tills han var hemma igen. – Min pojke! Vad hade hänt om du inte varit där… – grät Birgitta. – Du kan få vad du vill! – Varför då? – ryckte Sprätten på axlarna. – Jag gjorde bara det rätta. Är jag inte en kille? Birgitta bara kramade honom och visste ännu inte att den här magra pojken med smeknamnet Sprätten, några år senare skulle köra en fylld ambulansvagn genom eld för att rädda sårade – och alltid, när han fick frågan varför, svarade han lika enkelt: – Jag är läkare. Så ska det vara. Man ska leva. Det är rätt. *** Kära läsare! Det här är en berättelse om gränslös moderskärlek, om att aldrig ge upp, trots motgångar och fördomar. Katjas tro och kärlek gav sonen kraft att växa – och hjältemodet visade att hjärtats storhet räknas, inte ytan. Byns fördomar fick ge vika för den verkliga människans styrka. Vad tror du? Kan vänlighet och omtanke fortfarande göra världen bättre, trots allt? Känner du själv till situationer där det yttre bedrar, men där den verkliga storheten bor på insidan?

Gå härifrån! Jag sa åt dig gå! Vad gör du här och driver runt? Gunilla Mattsson ställde med en smäll ner ett stort fat med varma kanelbullar under det yviga äppelträdet och puffade till grannpojken. Kom igen nu, stick härifrån! När har din mamma egentligen tänkt börja hålla koll på dig, din slöfock!

Lille Isak, smal som ett skelett, gick med blicken i marken mot sin egen farstukvist. Ingen kallade honom vid namn, hans smeknamn Gräshoppan hade vuxit sig fast i området. Han hade långa, taniga ben och armar, och ett huvud så stort att alla undrade hur det satt fast på hans nätta lilla hals.

Det där gamla huset, uppdelat i några lägenheter, var bara delvis bebott. Man skulle kunna säga att där bodde två och en halv familj: Erikssons, Larssons och så Olsson Gunilla med Isak.

De sistnämnda var just den där halvan som inte riktigt räknades, de andra låtsades knappt om dem förrän det verkligen var nödvändigt. Gunilla blev aldrig inbjuden till nåt, och Isak var i princip osynlig.

Gunilla hade bara Isak. Varken man, föräldrar eller annan släkt. Hon hasade på så gott hon kunde och tog sig fram i tillvaron. Folk tittade snett men lät henne ändå vara, bortsett från att de då och då jagade bort Isak Gräshoppan när han försökte leka med de andra barnen.

Isak var räddhågsen och såg lite annorlunda ut, men han var hemskt snäll. Det gick inte att låta bli att gilla honom, särskilt när han alltid försökte trösta någon som grät ofta till mammors stora förtret eftersom de tyckte han såg ut som en skrämsel.

Vad det där ordet betydde fattade han inte först. Men så fick han en bok av Gunilla om Dorothy i Smaragdstaden och insåg varför de kallade honom så.

Men bli ledsen? Nej. Isak tyckte mest det var fint, för Skrämseln i boken visade sig ju vara klok och snäll och blev belönad i slutet. Det delade han glatt med Gunilla, som log och lät hans version vara. Det finns redan så mycket elakhet, tänkte hon. Låt honom tro världen är lite bättre än den egentligen är.

Gunilla älskade sin son gränslöst. Hon hade förlåtit Isaks pappa allt och axlade sitt öde med rak rygg redan på BB. Barnmorskan muttrade nåt om att han inte var som andra barn men då högg Gunilla direkt:
Hitta på du! Min son är världens finaste!

Ingen säger emot Men smart kommer han då aldrig bli
Ja, det får vi ju se! sa hon och brast ut i gråt.

De första två åren sprang Gunilla mellan vårdcentralen och barnläkare. Hon såg till att Isak fick rätt hjälp, satt på gamla vägskramlande bussar in till stan, höll honom tätt intill sig. Hon brydde sig inte om folks blickar, och om nån försökte kommendera henne till nåt ilsknade hon till:
Ta hand om din egen unge! Jag klarar mig själv.

Innan han var tre var Isak nästan ikapp jämnåriga barn. Men snygg? Nej, det blev han aldrig. Stort, platt huvud, taniga ben och armar, och en tunn kropp som Gunilla försökte göda med bullar och varm nyponsoppa.

Hon snålade in på sig själv, men sparade aldrig på Isak. Det syntes; han blev stadigare, mindre sjuk, och läkaren skakade bara på huvudet, imponerad över hur den lilla, älvlika Gunilla slöt Gräshoppan i sina armar.
Sådana mammor växer inte på träd. Barnet kunde ha fått funktionsnedsättning. Men nu titta på honom! Kämpe, rent av!

Ja, han är fantastisk! Men vi pratar faktiskt om dig, Gunilla. Du är nog den riktigt starka här!
Gunilla ryckte på axlarna, för henne var det självklart; en mamma ska ta hand om sitt barn, punkt slut.

Isak kunde läsa, skriva och räkna redan innan han började i ettan, men han stammade lite. Det ställde till det ibland.
Isak, det räcker, tack sa fröken när han skulle läsa högt, och lät nån annan fortsätta.

Sen gick fröken och klagade i lärarrummet. Vilken toppenpojke, men hans stämma man står bara inte ut! Som tur var försvann hon snart på föräldraledighet och in kom Britta, en tant med skinn på näsan som verkligen älskade barn. Hon fattade snabbt galoppen, tog ett snack med Gunilla, tipsade om talpedagog och lät Isak lämna in svaren skriftligen.

Du skriver så fint och klokt! Det är ren glädje att läsa, berömde hon.

Isak blommade av att höra något gott. Britta läste högt för klassen från hans svar och sa alltid hur tacksam hon var över en så duktig elev.

Gunilla grät tysta tacksamhetstårar. Försökte kyssa Brittas händer som gett Isak värme och trygghet, men Britta stoppade henne genast:
Du är knasig! Det här är mitt jobb! Du har en fantastisk pojke, och han kommer lyckas!

Isak skuttade till skolan så att grannarna fnissade:
Där hoppar vår Gräshoppa! Dags för oss att byta av…
Själv hade Gunilla hört det mesta. Det som sades om henne och Isak gick in genom ena och ut genom andra örat. Fanns det ingen värme i hjärtat så var det ändå ingen idé att försöka förstå folk. Hon höll sig till sitt, fixade hemma och planterade rosor intill trappen.

Den där gamla innergården, med rabatter under varje fönster och lilla fruktträdgården på baksidan, ingen skulle komma på tanken att sätta staket eller markera sin ruta. Man visste ändå var ens plätt gick.

Men Gunillas var alltid vackrast. Här blommade det rosor och liljekonvalj. Trappan hade hon lagt med kakel hon bett om från församlingshemmet efter en renovering, lockad av det blanka krossade godset som låg där och glittrade som en skatt i solen.

Kan jag få det där kaklet? Tjatade hon på vaktmästaren. Han skrattade men lät henne ta så mycket hon ville.

Sen masade Gunilla och Isak hem med skottkärran, och grannarna undrade varför hon samlade på skräp. Men någon vecka senare var de mållösa över mosaiken hon skapat på trappan.

Hur har hon burit sig åt? Vilken konstnär!

Men Gunilla brydde sig inte om blickar och kommentarerna. Hennes enda riktiga bekräftelse var när Isak satte sig där:
Mamma, så vackert det är

Han följde mönstren med ett finger och såg lycklig ut. Gunilla blev tårögd, kanske för att lyckan var så tunn så ofta. Han var glad när någon berömde honom i skolan, eller när Gunilla lagade något gott, kramade honom och viskade att han var den klokaste lilla pojke man kunde önska sig.

Kompisar? Jo, någon enstaka. Isak hann inte med de andra killarnas tempo och föredrog böcker före boll. Flickor fick han knappt närma sig, särskilt inte grannflickorna. Gunilla hade bett honom hålla sig undan från grannkärringen Gunilla, hennes tre barnbarn var hennes allt.
Håll dig borta! Rör inte mina barnbarn, hotade hon, viftande med knytnäven. De är inte för dig!

Vad som egentligen försiggick i tantens huvud, det förstod väl ingen. Men Gunilla sa till Isak att låta henne vara, lugnast så.

Isak höll sig undan. Även när Gunilla hade fest och bullfatet stod på bordet var han bara på väg förbi. Men ändå ropade Gunilla på honom:
Här, ta ett par bullar. Men jag vill inte se dig på gården idag! Det är kalas håll dig inne tills din mamma kommer hem från jobbet, okej?

Isak nickade och tackade och gled undan med bullarna. Gunilla hade fullt upp med festförberedelser. Hennes yngsta barnbarn, lilla Lina, fyllde fem och idag skulle det firas ordentligt. Isak passade verkligen inte in i hennes kalasplaner.

Låt inte ungarna bli skrämda av den där långsmala pojken, hu! De sover väl inte i natt annars! muttrade Gunilla när hon la över broderad duk över bullfatet.

Relationen mellan Gunilla och hennes sons mamma hade varit frostig sedan länge. Hon hade rakt ut sagt att Gunilla borde lämna pojken. Vad har du att ge honom? Inte ett ruttet öre! Han kommer ändå växa upp till ingenting!

Gunilla slutade prata med henne då. Bar sitt stora, otympliga gravidmage med stolthet, utan att kasta en blick bort mot grannen.

Vad du är dum. Jag vill ju bara hjälpa, muttrade Gunilla efter henne. Ditt sätt att hjälpa luktar gammalt fusel, svarade Gunilla och tröstade sin mage: Var inte rädd, lilla vän! Ingen ska få göra dig illa.

Isak berättade aldrig för mamma hur taskiga de varit mot honom. Han grät hellre tyst i ett hörn än att gråta i Gunillas famn, för han visste att hon blev ledsen. Gråten sköljde bort allt ont och snart mindes han knappt vem som sagt vad han hade bara medlidande med de vuxna som inte förstod.

Det är så mycket enklare att leva utan bitterhet och ilska, tänkte han.

Gunilla var han inte rädd för längre men han höll sig ändå undan.

Men på en vuxen fråga: Vad tycker du egentligen om Gunilla och grannarna? Då skulle Isak bara ha svarat rakt från hjärtat: Jag tycker synd om henne. För vuxna förstår inte vikten av tiden. Klockan säger tick-tack, och så är den tiden borta. Borta för alltid.

Där satt Isak, på sitt fönsterbräde, mumsande bulle och såg ut på gårdsplanen där Linas kalas höll på. Rosa klänningar, skratt, kull och så fotboll ner mot ängen där barnen fick mer plats.

Isak smög över till Gunillas sovrum, där fönstret vette mot hela fältet. Han såg när barnen lekte och Lina snurrade runt själv vid den gamla brunnen längst ner mot ängen. Gunilla hade många gånger varnat: Akta dig för brunnen! Den är rutten och står vatten där. Ramlar du i hör ingen dig. Håll dig borta, min pojke. Jag gör det, svarade Isak.

Han såg bollen rulla ut mot brunnen, såg Lina nära kanten och vände bort blicken bara ett ögonblick. När han tittade igen var det ingen rosa klänning på gården.

Isak rusade ut, kollade vid bordet där de vuxna satt ingen Lina där heller.

Ingen aning varför han inte ropade på hjälp, men på något sätt kastade han sig bara mot ängen, hann höra Gunilla skrika Jag sa ju att du skulle hålla dig inne! men brydde sig inte. Barnen märkte inte ens nåt. Isak lutade sig ut över brunnen, såg något rosa långt där nere.

Tryck dig mot väggen! skrek han. Sedan la han sig, kände på de fuktiga stockarna, och gled ner i mörkret.

Lina kunde inte simma, det visste han. Han hade sett henne vid badet och visste att trots Gunillas ilskna lektioner hade det aldrig funkat. Hon klamrade sig fast när han kom, och Isak hojtade så högt han kunde:

Oroa dig inte! Jag är här! Håll dig fast, jag ska ropa på hjälp!

Slem och mögel gjorde det svårt, Lina hängde som en klängapa runt hans hals, men Isak lyckades dra in luft och ropa:

Hjälp!

Han hade ingen aning om de vuxna skulle höra. Men en sak visste han: lilla Lina skulle leva! För det fanns så lite skönhet och så få ögonblick av riktig lycka, tänkte Isak.

Gunilla märkte först vid nästa servering att Lina var borta. Var är hon?! Gästerna fattade inget men Gunillas ursinne skrämde alla hela gården blev kaos.

Isak ropade i mörkret, trött och kall. Mamma nästan viskade han.

Och Gunilla, som var på väg hem från jobbet, skyndade plötsligt på stegen utan att förstå varför hon blev så stressad. Hon rusade förbi mataffären, glömde köpa frallor, sa inte hej till någon. Sprang allt hon kunde.

När hon kom in på gården kollapsade Gunilla på Gunillas trappsteg, och Isaks mamma förstod genast att något var fel på baksidan. Den gamla brunnen hade hon länge bett kommunen säkra men ingen lyssnat. Ingen brydde sig om hennes lilla staket.

Nu fanns ingen tid att tänka. Hon slet åt sig torklinan och slängde sig mot brunnen. En av Gunillas svärsöner var nykter nog att förstå, band snabbt repet. Nu kör vi jag håller i dig!

Lina klamrade sig fast direkt när hon drogs upp. Gunilla darrade av skräck. Det tog tid att hitta Isak i mörkret men hon letade och letade

Snälla
Något spänt, kallt och halkigt snuddade hennes hand. Hon drog och där var Isak! Hon skrek högt:
Dra upp! Nu!
När han lyftes upp hördes ett hest:
Mamma

Isak tillbringade nästan två veckor på sjukhuset. Lina kom hem tidigare, med bara lite skrapsår och trasig klänning, men Isak hade brutit handleden och var sliten och trött. Men han överlevde, och Gunilla satt vid hans sida hela tiden, höll handen och läste sagor. Lina kom ofta, ibland tillsammans med Gunilla, för att tacka.

Kära pojke, om inte du du kan få precis vad du vill, snyftade Gunilla och krama honom.
Vadå då? sa Isak och ryckte på axlarna. Jag bara gjorde det som var rätt. Visst är jag väl en kille?

Gunilla kunde inte svara. Hon visste inte än att Isak, hennes lilla Gräshoppa, några år senare skulle sitta i en ambulans och köra ut skadade från en olycka. Och när någon frågade varför han alltid ställde upp fast få gjorde det för honom som barn, svarade han bara:
Jag är läkare. Det är så det ska vara. Man ska leva och hjälpa.

***

Vet du, min vän Mammans kärlek är verkligen gränslös.

Gunilla kämpade mot fördomar, ensamhet och småsinthet, och hennes kärlek bar Isak dit han behövde. Det påminner oss om föräldrars otroliga kraft och vad snällhet, mod och förmågan att förlåta verkligen betyder.

Det är inte utseendet som gör någon till hjälte det är handlingarna. Isak visade riktiga hjärtevärden den där dagen. Och efter honom kunde ingen längre hånskratta. Riktig styrka, riktiga värden det sipprar alltid fram.

Så tänk på det nästa gång någon dömer någon på ytan. För det är insidan som betyder något, och den som vågar vara god gör världen bättre, en liten minut åt gången.

Vad tror du själv? Har du sett godhet vinna, även när det varit svårt? Har någon gång någon förvånat dig? Jag vet att det verkligen är så den som har ett stort hjärta är rikast av oss alla.