Karin Andersson bär hem tunga matkassar från Coop. Hon är nästan framme vid sitt lilla röda hus när hon får syn på en okänd bil vid grinden. Vem kan det vara? Jag väntar ju ingen, hinner hon tänka för sig själv.
När Karin kommer närmare ser hon en ung man på gården. Samuel! utropar hon och skyndar mot honom för att krama om sin son. Vänta mamma, jag måste prata med dig först, säger Samuel med allvarlig röst. Vad är det som har hänt? frågar en bekymrad Karin. Sätt dig ner, mamma, säger Samuel mjukt. Karin sätter sig på bänken i bersån och förbereder sig på det värsta.
Karin bor ensam i en vacker liten by någonstans i Västergötland. Hennes man gick bort för två år sedan, och deras enda son Samuel flyttade till Göteborg när han gjort lumpen. Han jobbar nu som ingenjör på Volvo och hyrde först en liten lägenhet, men på sistone har mycket förändrats i hans liv. Trots det har han inte berättat så mycket för sin mamma.
Samuel kom hem ganska sällan, tills han köpte en bil då började han dyka upp oftare, ibland utan förvarning, med kassarna fulla av mat eller nya kläder åt Karin. Hon protesterar varje gång, men Samuel envisas. Senast fick hon en vantar från Norrbotten i rent, handspunnet ullgarn.
Om sitt eget liv berättar han däremot inget: det är alltid allt är bra, oroa dig inte. Det var allt hon fick veta. Men det finns alltid någon som vet mer. Karins unga granne Vera, som också brukar åka in till Göteborg ibland, hörde nytt.
Med moderskär värme skickade Karin med sitt hemlagade jordgubbssylt och inlagda kantareller till sonen via Vera, som hade Samuel på Messenger och bestämde träff.
Du Karin, han kom och hämtade allt med en kvinna i bilen. Han hälsade till dig och sa att han kommer snart, rapporterade Vera när hon kom tillbaka.
Vad var det för kvinna? undrade Karin nyfiket.
Ingen aning. Hon klev inte ens ur bilen. Men jag tror hon är äldre än honom! Fem år kanske, välklädd och mycket smink.
Karin funderar. Samuel berättar ju aldrig något om sitt privatliv. Nästa gång måste hon fråga och den gången låter inte vänta på sig.
När Karin nu är på väg hem från affären står Samuel där på gården med en liten pojke bredvid sig. Bilen står kvar vid grinden.
Du är här! Hon småspringer för att omfamna sonen, men han drar sig lite undan:
Hej mamma. Får jag presentera Erik. Han är som en son för mig nu.
Kom in, vi går in i huset, det är kallt ute, säger hon och öppnar dörren.
Snabbt dukar hon upp potatisen i kastrullen är fortfarande varm, surkål, saltgurka, kokt kött. Erik sitter tyst och petar i maten, tittar inte upp. De dricker te och skickar ut Erik i trädgården han får titta sig omkring medan de pratar.
Mamma, så här ligger det till, säger Samuel. Jag gifte mig förra året med Lena. Hon hade redan Erik sedan innan. Jag har inte vågat berätta för dig, mamma, bli inte ledsen. Lena vill inte träffa din svärmor.
Varför det? Tycker hon jag är konstig eller för lantlig?
Nej, nej. Hennes första äktenskap var olyckligt. Hon och sin förra svärmor bråkade jämt. Därför vill hon inte träffa en svärmor igen. När vi träffades, bjöd hon in mig till sig, och nu bor vi ihop. Lägenheten och bilen fick hon på köpet från sitt förra äktenskap. Du har ju aldrig träffat henne.
Men varför tog du med pojken då? frågar Karin förvånat.
Jo, det är ju sommar nu och Lena är gravid hon ska föda i augusti. Det är svårt för henne att ta hand om Erik nu, och jag jobbar långa dagar. Kan du hjälpa till tills hösten? Sedan tar vi hem honom igen.
Det ska jag göra. Men vill han verkligen stanna här hos mig?
Han får fråga om han vill, men Lena sa till honom att det här är bäst.
Karin reagerar över Lenas ord men säger inget. Hon känner inte Lena, vad kan hon göra? En åttaåring är ju ingen bebis, och snart kommer ett litet syskon. En glädje i ensamheten!
Nästa morgon åker Samuel, och Erik klistrar sig mot fönstret och ser butter ut.
Karin går fram till pojken och säger:
Ska vi komma igång här? Du kan kalla mig farmor Karin. Vilken klass går du i?
Tvåan, muttrar han surt utan att titta på henne.
Ska vi gå ut och titta på hönsen, kanske plantera lite? Jordgubbarna börjar snart mogna, då får du plocka.
Jag vill inte gå med dig.
Varför inte? Jag är snäll mot barn, och min hund, Bamse, bits inte ens.
Mamma sa att du är elak. Och jag ska inte bo här länge. Bamse bryr jag mig inte om.
Jaså så? Din mamma känner mig inte ens. Jaja, sitt där om du vill. Jag går ut, har ändå att göra på gården.
Karin lämnar honom och går ut. Stackars barn, tänker hon. Lena måste ha haft det svårt med förra svärmodern nu vill hon inte veta av någon, och sonen lär sig samma sak. Men vänlighet ska nog tina isen.
Karin sätter igång och rensar i landet. Hönsen och ett par ankor är lagom mycket för henne. Mjölk, ost och grädde köper hon av grannen Solveig. Hon ger dem gärna ägg eller bär i utbyte. Enkelt och skönt.
En vecka går. Erik vågar sig sakta ut på gården och klappar Bamse, smyger fram till jordgubbslandet. Han hjälper inte till, men Karin insisterar inte. En dag när Karin ska till ICA frågar hon om Erik vill följa med och han säger ja.
På vägen hem pratar han som aldrig förr. Från den stunden blir han som förbytt. Han plockar undan hemma, vattnar landet, matar numera Bamse själv, leker med grannpojkarna. På kvällarna vill han nästan inte gå in.
Han piggnar till. Börjar läsa Robinson Kruse en gammal bok som varit Samuels, men nu läser Erik den gärna, sida efter sida, skrattar åt Fredag för farmor medan hon stickar på kvällarna. Hon minns sin Samuel lika pratsam och glad.
I augusti kommer Samuel tillbaka. Han ser glad ut och har goda nyheter. Vi har fått en dotter, mamma! Hon heter Julia. Imorgon ska vi hämta hem henne, men först ville jag berätta för dig och se hur Erik har det.
Pappa, jag vill stanna här hos farmor Karin till skolan börjar! Julia kan jag hälsa på sen!
Så Erik stannar till september. Karin ger Samuel små babystrumpor, en liten mössa och ett duntäcke som hon stickat till sitt barnbarn. Till Lena har hon gjort ett par varma vantar. Samuel tackar och kramar om sin mamma länge, ger Erik ett vuxet handslag och åker sedan tillbaka till Göteborg.
Det blir sensommar. Erik spelar boll med grannpojkarna när en bil närmar sig. Alla pojkarna stannar upp och tittar nyfiket. Bilen svänger in på Karins gård. Ur stiger en lite rundare kvinna med en baby i famnen, sedan Samuel. Han tar Julia från Lena, och Erik springer direkt mot sin mamma.
Mamma! ropar han, men snubblar på en sten.
Han gnäller inte, utan tar ett blad och lägger mot sitt skrubbsår, som pojkarna lärt honom. Lena kramar och tar honom i handen och går in.
Är det vanligt att barn springer runt på byn utan att någon tittar efter dem? frågar Lena istället för att hälsa.
Hej, Lena. Det är vanligt på landet. Barnen leker ju på gården, och Erik hjälper mig både ute och inne. Han har det fint här, säger Karin leende.
Sedan går Karin fram till lilla Julia. Den sömniga, lilla flickan ser ut som en ängel där hon sover, och Karin får tårar i ögonen.
Hon bjuder på köttsoppa och hembakat bröd, och ställer följdfrågor om allt möjligt.
Vi kom hit för att hämta Erik. Skolstart snart, och han har nog tröttnat på att vara här och längtar hem till stan, säger Lena bestämt.
Erik ställer sig upp vid bordet.
Jag vill inte till stan! Jag vill bo hos farmor Karin. Du sa mamma att hon var elak, men det stämmer inte! Hon är snäll!
Det blossar på Lenas kinder och hon ser sårad ut.
Du får inte säga sådana saker till din mamma, Erik! Säg förlåt, och gå ut och lek men lämna inte gården, säger Karin lugnt.
Jag ska inte göra så igen, viskar Erik och går tyst ut.
Oroa dig inte, Lena. Han är så fin och hjälpsam. Duktigt uppfostrad. Jag är bara glad att han var här hela sommaren låt honom gärna komma tillbaka varje år!
Då gråter Julia och Lena går till henne. Familjen stannar i två dagar. Samuel lagar lite småsaker på huset, Lena är mest med dottern, Karin lagar mat och Erik hjälper till överallt med ett leende.
När det är dags att åka hem kramar Samuel om mor och son och vinkar hej då. Lena går fram till Karin, ger henne en öm kram och säger:
Tack, mamma. Jag minns inte min egen, och jag trodde aldrig det fanns sådana här svärmödrar. Förlåt mig. Samuel är så fin och omtänksam.
Nu är han lika mycket din, Lena! Men jag är så glad att ha er. Erik är som min egen pojke, ni får gärna lämna honom till mig.
Så skiljs de åt och allt går bra för familjen. Till vintern tar de hem mamma Karin för att hjälpa till med småttingarna och hushållet. Och svärmor och svärdotter finner varandra, till glädje för Samuel och Erik.
