Mamma, jag är ju redan tio år, eller hur? – sa plötsligt Micke när han kom hem från skolan. – Och vad då då? – Mamman tittade förvånat på sin son. – Vadå vad då? Har du redan glömt vad du och pappa lovade att jag skulle få när jag fyllde tio? – Få? Vad var det vi lovade att du skulle få? – Att jag skulle få skaffa hund. – Nej! – utbrast mamman skrämt. – Vad som helst utom det! Vill du ha den dyraste el-sparkcykeln i stan? Bara du slutar tjata om hund. – Så ni är så där, va?.. – Klagade Micke med putande läpp. – Ni säger att man ska hålla vad man lovar… och så glömmer ni bort ert eget löfte… Nåväl, nåväl… Han stängde in sig på sitt rum och kom inte ut förrän pappa kommit hem från jobbet. – Pappa, kommer du ihåg vad ni lovade mig… – började han, men pappan avbröt. – Mamma har redan ringt och berättat om din önskan! Men jag förstår inte varför du vill så gärna? – Pappa, jag har drömt om en hund hur länge som helst! Det vet ni ju! – Jaja! Du har läst för mycket om Lillebror och Karlsson och beter dig som en liten unge! Det är ju inte allt vi och mamma drömmer om heller. Vet du hur dyrt det är med rashundar? – Men jag behöver ingen rashund, – utbrast Micke. – Jag tar gärna en blandras, till och med en hemlös. Jag läste på nätet om hemlösa hundar. De är så olyckliga. – Nej! – avbröt pappa. – Vadå en blandras? Varför skulle vi ha det? De ser ju inte fina ut! Så här gör vi, Micke: jag går med på att vi tar en hemlös hund, men den måste vara en ung rashund. – Absolut en sån? – Micke rynkade på näsan. – Ja! – sa pappan och gav mamman en blink. – Du ska träna och visa upp hunden på utställningar. Det är ju för sent att träna en gammal hund. Så hittar du en snygg, ung och hemlös rashund i stan, då kanske vi säger ja. – Okej… – suckade Micke sorgset. Han hade aldrig sett en hemlös rashund på stan, men hoppet finns ju kvar. Han bestämde sig för att försöka. På söndagen ringde Micke kompisen Oskar, och på eftermiddagen började de leta. De gick halva stan runt, men ingen hemlös rashund syntes till. Det fanns många fina hundar, men alla var med sina ägare och koppel. – Nu räcker det, – sa en trött Micke. – Visste väl att vi inte skulle hitta någon… – Vi kan ju åka till hundhemmet nästa helg, – föreslog Oskar. – Där finns ibland rashundar. Jag har läst om det. Vi måste bara hitta adressen. Men nu vill jag sitta och vila. De satte sig på en tom bänk och drömde om att hämta en vacker hund från hundstallet och träna den tillsammans. Efter ett tag gick de hemåt. Plötsligt drog Oskar Micke i ärmen och pekade. – Micke, titta där. Micke såg en liten smutsvit valp halta fram längs trottoaren. – Gatlycka, – sa Oskar bestämt och visslade. Valpen tittade upp och skuttade glatt mot dem, men stannade två meter ifrån. – Den litar inte på folk, – sa Oskar. – Någon har nog skrämt den ordentligt. Micke visslade försiktigt och sträckte ut handen. Valpen nosade mot honom och viftade tveksamt på svansen. – Kom, Micke, – sa Oskar oroligt. – Varför ta den där? Du ska ju ha rashund. En rashund kan få ett fint namn, den här heter bara Knappen! – Oskar gick iväg. Micke klappade valpen lite, men gick sen sorgset efter sin vän. Innerst inne ville han ta hem just denna lilla hund. Då pep valpen bakom honom. Micke stannade. Oskar viskade: – Micke, kom! Men titta inte bakåt! Valpen ser ut som du överger den. Kom nu! Oskar sprang iväg men Micke kunde inte röra sig. När han väl skulle springa kände han någon dra i byxbenet. Han såg ner i två svarta, bedjande hundögon. Micke glömde allt, lyfte upp valpen och tryckte den mot bröstet. Han hade bestämt sig – ville inte mamma och pappa ta emot den skulle han rymma hemifrån – med hunden. Men föräldrarna hade ett gott hjärta… Nästa dag när Micke kom hem från skolan väntade både mamma, pappa – och en tvättad, vit och glad Knappen.

Mamma, jag är väl redan tio år nu? sa plötsligt Micke när han kom hem från skolan.
Ja, det stämmer. Varför frågar du så? Mamma såg frågande på sin son.
Vadå, varför? Har du glömt vad du och pappa lovade när jag skulle fylla tio?
Lovade? Vad menar du att vi skulle lova dig?
Att jag skulle få skaffa en hund.
Nej! utropade mamma skrämt. Vadsomhelst förutom det! Vill du ha en elsparkcykel? Vi kan köpa den dyraste som finns. Men då vill jag att vi aldrig mer pratar om en hund.
Jaha, är det så ni gör? sa Micke sårat och putade med underläppen. Ni säger alltid att man måste hålla sitt ord, men själva struntar ni i era löften Jaja…

Han stängde dörren till sitt rum och kom inte ut förrän pappa hade kommit hem från jobbet.
Pappa, minns du vad ni lovade mig började han, men pappa avbröt.
Mamma har redan ringt och berättat om vad du vill! Men jag förstår inte varför du vill ha en hund.
Men pappa, jag har ju drömt om en hund hur länge som helst! Ni vet ju det!
Ja, ja Du har läst för mycket om Barnen i Bullerbyn och Emil i Lönneberga. Men du vet väl att rashundar kan kosta en förmögenhet?
Men jag måste inte ha en rashund, sa Micke direkt. En blandras duger fint. Helst någon som blivit övergiven. Jag läste nyligen om övergivna hundar, de är så ledsna.
Nej! avbröt pappa. Vad menar du en blandras? Vi kan väl inte ta hem vad som helst. Så här gör vi: jag kan gå med på att ta hem en övergiven hund, men bara om den är rashund och ung.
Måste det vara just så? suckade Micke.
Ja! Pappa log listigt mot mamma och blinkade diskret. Du ska ändå träna den, gå på hundkurser och kanske till och med på utställning. Det går inte med en äldre hund. Så om du hittar en ung, snygg rashund som blivit övergiven i Stockholm, ja då kanske vi kan gå med på det.
Okej… suckade Micke tungt. För sådana har han aldrig sett på gatorna. Men hoppet är det sista som överger en, tänkte han.

På söndag ringde han sin kompis Vidar, och efter lunch gav de sig ut på jakt.
De gick genom halva Södermalm tills solnedgången, men såg inte en enda övergiven rashund. Visst fanns det många vackra hundar i staden men alla var de med sina ägare och i koppel.
Det är kört, suckade trötte Micke. Jag visste det vi hittar ingen…
Men vi kan åka till hundstallet nästa söndag, föreslog Vidar hoppfullt. De har ofta rashundar där. Jag har läst om det. Det enda vi behöver är adressen. Men nu vill jag bara sätta mig.

Pojkarna slog sig ner på en tom bänk och började fantisera om hur de skulle hämta en ståtlig hund från hundstallet och träna den tillsammans. De drömde en stund, vilade och gick sedan långsamt mot sitt kvarter.
Plötsligt drog Vidar i Mickes jackärm och pekade.
Micke, titta.
Micke följde hans blick och fick syn på en liten smutsig, vitbrun valp som stapplade fram över trottoaren.
En blandis, konstaterade Vidar och visslade.
Valpen spetsade öronen, svängde runt och sprang mot pojkarna. Men när det bara var ett par meter kvar stannade den.
Han litar nog inte på människor, sa Vidar tyst. Antagligen har någon skrämt honom rejält.

Micke visslade försiktigt och sträckte fram handen. Valpen nosade mot honom, och när Micke långsamt närmade sig rörde sig valpen inte ur fläcken utan viftade bara försiktigt på den smutsiga svansen.
Kom, Micke, sa Vidar nervöst. Du letar ju efter en rashund. En rashund kan få ett riktigt fint namn, men den här kan ju bara heta Knappen eller nåt sånt. Han vände sig om och gick snabbt iväg.

Micke klappade valpen lite till, reste sig och gick långsamt efter Vidar. Om han ska vara ärlig, ville han egentligen ta hem den lilla hunden ändå.

Då hördes ett pip bakom honom.
Micke stannade, valpen började gny.
Vidar vände sig om och viskade:
Micke, kom nu! Titta inte bakåt! Han tittar på dig…
Hur då?
Som om du vore hans ägare, som om du lämnar honom ensam här. Kom nu!

Vidar började gå, men Mickes ben ville inte röra sig. Han stod still, rädd för att vända sig om. Men när han till slut ändå ville gå, kände han hur någon drog försiktigt i byxbenet vid skon. Micke tittade ner och mötte två mörka, kloka hundögon.

Då glömde Micke allt annat. Han lyfte upp valpen, höll den tätt intill sig och bestämde sig: Om mamma och pappa inte gick med på det skulle han rymma hemifrån, med hunden i famnen.

Men ibland kan även föräldrar visa större hjärta än man trodde. Dagen därpå, när Micke kom hem från skolan, väntade inte bara mamma och pappa på honom där fanns också en nybadad, snövit och glad Knappen som ivrigt viftade på svansen.

Ibland blir livet inte som man tänkt sig men när man öppnar sitt hjärta för någon i nöd, kan det visa sig bli precis det hjärtat behövde.