Dagbok: Mormor Min Skyddsängel
Jag kommer inte ihåg mina föräldrar. Pappa lämnade mamma när hon var gravid, och jag har aldrig fått veta något om honom. Mamma gick bort när jag bara var ett år gammal. Cancern kom plötsligt, och hon brann ut som ett ljus.
Det var mormor, Greta, mammas mamma, som tog hand om mig. Hennes man dog ung, så hon hade lagt hela sitt liv på att ta hand om min mamma och mig, sitt lilla barnbarn. Det fanns alltid ett starkt, nästan osynligt band mellan mig och mormor. Hon förstod direkt vad lilla Elin behövde, och vi förstod alltid varandra.
Alla tyckte om mormor Greta. Från grannarna i kvarteret i Uppsala till mina lärare på skolan. På föräldramöten kom hon ofta med en korg full av kanelbullar. “Det går inte för sig att sitta hungrig, ni har jobbat hela dagen,” brukade hon säga. Hon skvallrade aldrig, pratade aldrig illa om någon, och folk kom ofta till henne för att få råd. Jag var lycklig över att få ha en sådan mormor.
Mitt eget liv blev aldrig riktigt som jag tänkt. Skola, universitet i Lund, jobb, alltid på språng och ständig stress. Vissa pojkvänner hade jag, men ingen var rätt. Mormor Greta bekymrade sig för min skull.
Men Elin, du är ju trettio nu, och går fortfarande och väntar på den rätte. Finns det ingen hyvens kille? Du är ju så vacker och klok, mitt lilla hjärtegryn! Jag skrattade bort det, men innerst inne förstod jag att det kanske var dags att tänka på familj.
Så plötsligt var mormor borta. Hon vaknade bara inte en morgon, hjärtat hade stannat under natten. Jag gick som i trans, verkligheten nådde mig inte riktigt. Alla rutiner fortsatte jobbet, mataffärerna, tunnelbanan mellan Södermalm och S:t Eriksplan men allt kändes mekaniskt. Nu var det bara katten Smilla som mötte mig hemma. Ensamheten var påtaglig.
En kväll på pendeltåget satt jag med en bok. En man i fyrtioårsåldern, välklädd och vänlig, satte sig mitt emot mig. Han studerade mig noggrant och av någon anledning kändes det inte obehagligt, snarare uppmuntrande. Han började prata om litteratur och jag hade kunnat prata i timmar om det. “Det här känns som en svensk film,” hann jag tänka när det blev dags att kliva av. Men han, som hette Erik, föreslog att vi skulle gå till ett café i närheten. Jag följde gärna med.
Efter det snurrade livet igång, plötsligt hade jag någon att prata, fnissa och drömma med. Sms, samtal och träffar även om Erik alltid verkade lite upptagen med jobbet. Han ville aldrig prata om sitt förflutna eller sin familj, men det störde mig inte. För första gången kändes livet lätt.
En helg bjöd Erik mig till en restaurang och antydde att det skulle bli en speciell kväll. Jag förstod vad han tänkte göra fria. Jag svävade på moln. Kanske, äntligen, skulle jag få det där familjelivet. Om bara mormor hade fått vara med och se!
Kvällen innan låg jag på soffan och funderade över vad jag skulle ha på mig till denna speciella dag. Jag brukar oftast handla kläder online, så jag började scrolla i mobilen men somnade mitt i allting.
Plötsligt drömde jag att mormor kom in i rummet, klädd i sin blommiga favoritklänning. Hon satte sig på soffan och smekte min panna. “Mormor, hur kan du vara här? Du finns ju inte längre” viskade jag. “Jag har aldrig lämnat dig, Elin. Jag är alltid med dig, hör och ser allt, även när du inte tror det. Jag vill bara varna dig, träffa inte den där mannen mer, han är inget bra, min vän. Lova mormor det.” Och sedan försvann hon bara.
Jag vaknade med ett ryck, helt förvirrad. Jag hade ju just pratat med henne? Inser att det bara var en dröm, men en oro gnagde i mig. Varför sa mormor så? Hon kände ju inte Erik alls. Jag försökte tänka bort känslan och scrollade åter bland klänningar, men hade svårt att slappna av och somnade till slut igen utan att ha bestämt mig.
Dagen för restaurangbesöket kom närmare, men jag hittade aldrig något att ha på mig. Alla mormors ord ekade i huvudet. Jag trodde aldrig på drömmar förr, men med mormor kändes det annorlunda – vi hade alltid haft en speciell kontakt. Vem vet, kanske ser hon allt ändå, där uppe någonstans.
På lördagen gick jag till restaurangen i en gammal klänning. Stämningen var spänd och Erik märkte direkt att något var fel. “Hur mår du?” frågade han. “Det är bra,” svarade jag. Han låtsades tro på mig och försökte skoja för att lätta upp stämningen. Mot slutet av kvällen gick han ned på knä och tog fram en liten ask med en ring.
Då blev allt snurrigt. Det susade i öronen och plötsligt såg jag mormor stå och titta in genom fönstret. Hon sa ingenting, bara stod där och såg på mig. Jag förstod då det här var ett tecken. “Förlåt, Erik. Jag kan inte” sa jag tyst. “Varför, vad har jag gjort?” frågade han. “Inget, men jag har alltid litat på mormor,” svarade jag och rusade ut från restaurangen.
Han följde efter. Hans ögon fylldes av ilska och han började skrika: “Jaha, så du vill inte gifta dig med mig? Då får du väl sitta själv med din katt, ingen annan vill ha dig ändå, din tokiga höna!” Sedan gick han.
Jag var helt chockad. Min Erik, som varit så snäll och omtänksam Där försvann min dröm om man, barn och familj på ett ögonblick.
Nästa dag gick jag till min gamla klasskompis Anders. Han är polis och brukar hjälpa gamla vänner. Jag bad honom kolla upp Erik och visade foto och information.
Dagen därpå ringde Anders upp mig. “Elin, jag är ledsen, men du bör veta Din Erik är en bedragare. Han letar upp ensamma kvinnor, gifter sig med dem så de skriver över sina lägenheter och tar lån för hans företag, och sen sparkar han ut dem och skiljer sig. Han har blivit dömd för det flera gånger redan. Tur att du hann ta dig ur.”
Jag blev alldeles kall. Hur kunde mormor veta detta? Det är otroligt. Tack, mormor, för att du alltid vakar över mig och räddade mig från olyckan.
Jag gick till ICA, köpte lite mat och kattmat till Smilla och gick hem i rask takt, trygg i vissheten om att jag aldrig är ensam mormor finns alltid med mig, någonstans i närheten.
Folk säger att våra kära vakar över oss, blir våra skyddsänglar och skyddar oss från olyckor och elände Jag vill så gärna tro att det är sant.
