FÖR SÄKERHETS SKULL Vera kastade en blick på den gråtande kollegan, vände lika oberörd tillbaka till datorn och började snabbt knacka på tangenterna. – Du är då hjärtlös, Vera, – hörde hon Olgas, avdelningschefen, röst. – Jag? Varför tycker du det? – Bara för att allt är frid och fröjd i ditt privatliv, så betyder det inte att alla har det så. Ser du inte, tjejen är förkrossad – du kunde väl åtminstone visa lite medkänsla, kanske ge råd eller dela erfarenheter. Du som har det så bra. – Jag? Dela med mig av erfarenheter? Med henne? Tror knappast Nadja hade tyckt om det. Jag försökte faktiskt, för cirka fem år sedan när hon kom till jobbet med svarta ögon – kanske för att se vägen bättre. Du jobbade inte här då. Och nej, det var inte mannen som spöade henne, utan hon snubblade visst hela tiden. När han drog, försvann blåmärkena också – det var hennes tredje förlorade man. Då bestämde jag mig i alla fall för att försöka stötta kollegan lite. Men gissa vem som fick skulden? Kollegorna förklarade sedan att det där var lönlöst – Nadja vet minsann bäst själv. Jag blev bara en elak hembrutare som förstörde hennes lycka. På den tiden sprang hon till kloka gummor för kärleksbesvärjelser, nu är det moderna tider och psykologer som gäller. Hon bearbetar sina trauman. Men hon förstår inte att hon bara byter ut namnen, resten är samma scenario. Så nej, undvik mig som stödperson – jag kommer inte med näsdukar och medlidande. – Så kan man ändå inte göra, Vera, – sa Olga. Vid lunchbordet var allt prat om Nadjas ex, lurendrejaren och förrädaren. Vera åt tyst, tog en kaffe och drog sig undan, bläddrade i mobilen. – Men Vera, – satte sig glada Tanjas bredvid, för en gångs skull allvarlig – känner du inte minsta medlidande med Nadja? – Vad vill ni av mig, tjejer? – Låt henne vara, – menade Irina som gick förbi. – Hon har sin Vasily, sitt perfekta liv, kan inte förstå hur det är att bli ensam med barn och noll stöd. Får väl kämpa för underhållet, dessutom. – Inte skulle hon behövt skaffa barn från någon man knappt känner, särskilt inte vid den åldern, – la äldre Tanja Ivanovna, kallad Tant Tanja, till. – Vera har ju rätt, Nadja har ju suttit och gråtit förr, redan när hon var gravid. Och innan dess… De andra kvinnorna samlades runt Nadja och gav råd. Vad hände? Vår starka, oberoende Nadja bestämde sig till slut att visa sig från sin bästa sida. Hon blev less på att gråta, ringde in sin mamma från landet för att hjälpa till med sonen och flyttade vidare. Falska ögonfransar, ögonbryn på plats, lugg klippt, ville ha en näsring – kollegorna hann avstyra det i sista stund. Sedan var hon igång. – Det blir bättre, Nadja, han får se, han kommer att ånga sig, – tröstade kollegorna. – Det kommer han inte alls, – suckade Vera tyst, men de halvberusade tjejerna hörde och ville höra mer. – Nej, han kommer varken att gråta eller sakna henne. Nadja hittar en ny idiot inom snar framtid… – Du har så lätt att säga när du har din Vasily… – Min Vasily är världens bästa, han slåss inte, super inte, är snäll och älskar mig. – Jasså, alla män är lika ändå. – Passa dig, Vera, han kan bli stulen av någon annan. – Nej nej, han går ingenstans. – Jag skulle inte vara så säker ändå. – Det ska du vara. Vinet slog till och brudarna började bråka på skoj. – Vi får väl se – vi drar hem till dig Vera och testar hur mycket Vasily tål! – Kom igen då! – Ses vi hos Vera, Tant Tanja? – Nej, flickor, min Mikael väntar hemma – men ni får ha roligt. Så de for hem till Vera i en skrattande skara. – Kom igen nu tjejer, vi lagar mat snabbt, Vasily är väl inte hemma men han är snart här. – Ansträng er inte, han äter ändå inte mycket. Tjejerna lugnade sig så småningom, började tänka på annat och gick hem, utom Nadja, Olga och Tanja. De satt och drack te i Veras mysiga kök och pratade, men ångesten låg i luften när de väntade på den mystiska Vasily. När någon kom hem… – Vasily, älskling! ropade Vera i hallen. Kvinnorna tvärstannade när en stilig ung man steg in i rummet. Aha! tänkte de, Veras man är mycket yngre! – Det här är min son, Dennis. Hur är det med Vasily, Dennis? – Bra, mamma, han behöver vila. Han kan springa om några dagar. Kvinnor rodnade förvirrat. – Vi ska nog gå nu…? – Vänta, jag har inte presenterat er för Vasily, men tyst – han är nyopererad, Dennis och svärdottern har tagit honom till veterinären, jag jobbade ju… han kastrerades, den rackaren… Följ med. Det här är min Vasily, han ligger och sover. Kvinnorna skrattade nästan ihjäl sig – det var ju en katt! – Naturligtvis, det är en katt – trodde ni vadå? – Men din man…? – Jag har ingen man. Ni hittade bara på själva när jag nämnde ”min fantastiska karl, Vasily”. Jag var gift ungt – första kärleken, blablabla, hoppade av skolan, fick Dennis. Vi kämpade i tre år och skildes. Föräldrarna ställde upp. Andra gången gifte jag mig närmare trettio – han var snäll och ville ha barn, men Dennis passade inte in i planen, så han fick flytta hem till sin mamma. Efter tredje försöket när jag fick stryk av en svartsjuk beundrare, bestämde jag mig: aldrig mer. Dennis står på egna ben nu, jag skaffade mig Vasily. Vi har det bra. Sällskap på bio, semesterresor – ingen är skyldig den andra något. Ibland lagar vi middag ihop, skrattar och har det trevligt. Dennis frågade varför vi inte bodde ihop. Varför då? Vi har vårt eget. Om vi varit tillsammans sedan unga år, kunde det varit annorlunda, men varför bryta ryggen av sig för att kunna säga ”jag är gift”? Nej, sånt är inget för mig. Jag och Vasily, vi är perfekta tillsammans. Eller hur, vännen? Kvinnorna gick hem, eftertänksamma, särskilt Nadja. Men Nadja kunde inte vara ensam som Vera – en månad senare berättade hon redan om sin nya kärlek och fick blommor till jobbet. Vera och Tant Tanja log. – Hur är det med din Mikael? – Det är bra, Veran. Han stack sig på något i parken men nu är det läkt – han är som en hund, läker snabbt… Barnbarnen vill ställa ut honom, men jag tänker inte plåga hunden sådär… Nadja verkar ha det bra nu. – Ja, Tanja Ivanovna, vissa skaffar djur, andra män… – Alla blir saliga på sin fason… kanske har Nadja tur denna gång? – Vore väl bra! – Vad viskar ni om? – Vi pratar om dig, Nadja – hoppas du får det bra nu. – Jag vet hur det ser ut, men jag kan bara inte vara ensam. – Ingen fara, vi dömer ingen. – Veran, kan du visa mig nån gång hur man tar hand om katt? Katt eller hona, vad är bäst? – Vi får se… du får säga till – på tal om ifall att… FÖR SÄKERHETS SKULL

FÖR SÄKERHETS SKULL

Elin tittade på sin gråtande kollega, vände likgiltigt tillbaka till datorn och började snabbt skriva på tangentbordet.

Du är då verkligen kallhjärtad, Elin, hörde hon sin avdelningschef, Ulrika, säga.

Jag? Vad får dig att säga så?

Bara för att det går bra för dig privat, så tror du att alla andra har det lika bra. Du ser väl hur ledsen Lina är, kunde du väl åtminstone visa lite medkänsla, komma med råd eller dela med dig av dina erfarenheter. Allt går ju så fint för dig.

Jag? Ska dela med mig av mina erfarenheter? Med henne? Tror tyvärr inte vår lilla Sanna skulle uppskatta det. Jag försökte faktiskt, det var nog fem år sen, när hon brukade komma till jobbet med blåmärken och sa att det var för att hon snubblade på cykelstället varje morgon. Då försökte jag stötta henne, dela med mig, men det uppskattades inte direkt. Och nej, det var hennes förra som stack, och sen dess dök inga nya blåmärken upp det var snubbe nummer tre som rymde.

Sen fick jag höra av andra kollegor att man ska låta det vara, Sanna vet alltid bäst. Man är bara elak och förstör hennes lycka om man säger ifrån. Då gick hon och var hos spådam för att få honom att stanna; nu har hon modernt, går till psykolog istället. Bearbetar sina trauman som det heter. Men hon fattar aldrig att hon lever samma historia, bara nya namn. Så nej, lämna mig utanför, jag varken beklagar eller räcker fram näsduk.

Men ändå, Elin, man kan väl inte vara helt obrydd heller.

På lunchen satt vi allihop runt samma bord det var inget annat snack än om Sannas ex, den uslingen och lögnaren. Elin åt tyst, hällde sen upp kaffe och drog sig undan till ett hörn för att slappna av och scrolla sociala medier.

Elin, sa glada, smått runda Frida, och satte sig bredvid med sitt ständiga flin har du verkligen inte det minsta synd om Sanna?

Frida, vad vill ni egentligen att jag ska göra?

Äsch, låt henne vara, sa Ida som gick förbi, Elin har ju sin älskade Anders, lever loppan, hon fattar inte hur det är att stå där själv med barn, utan hjälp eller pengar, och få jaga barnbidrag från nån loser till pappa.

Skulle låtit bli att skaffa barn särskilt när man är över trettio och knappt vet med vem, ursäkta, flickor. Det la sig äldsta kollegan i, Eva-Britt kallad tant Eva av oss. Elin har rätt, man orkar inte höra Sannas gråt längre, han höll på redan när hon var gravid.

Vi kvinnor stod som vanligt runt Sanna och gav goda råd. Sanna, annars så stark och självständig, bestämde sig till sist för att visa alla att hon minsann kan. Hon tröttnade på att gråta, kallade in sin mamma från Borås för att hjälpa till med pojken, och började rycka upp sig. Klippte lugg, tatuerade ögonbryn, limmade dit fransar ville till och med ha en ring i näsan, men vi i avdelningen övertalade henne att låta bli.

Och så drog det igång:

Han ska allt få ångra sig, det är han som kommer gråta snart, peppade tjejerna.

Inte en chans, mumlade Elin, och ändå hördes det. Nån på lyset ville att hon skulle förklara varför.

Nej, han kommer aldrig att sakna henne, och han ångrar sig garanterat inte. Sanna hittar en ny snart, likadan.

Lätt att säga för dig din Anders är väl inte sådan…

Inte alls, min Anders är världens bästa snubbe slår aldrig, dricker inte, springer inte efter andra, älskar mig galet mycket.

Jaja, så säger alla, men alla män är väl lika ruttna.

Håll koll på honom, Elin, någon lär sno honom!

Inte en chans, han är trygg.

Jag hade inte varit så säker…

Jo då, sa Elin.

Lite vin rann ner under lunchen, stämningen släppte. Plötsligt tjoade någon:

Ska vi inte åka hem till dig, Elin, och se om din Anders står pall för hela avdelningens charm? Du vågar säkert inte bjuda hem oss för att någon ska sno din perfekta karl.

Klart ni ska komma, skrattade Elin.

Så hela gänget drog hem till Elin. Det var fnitter och stoj i hennes kök.

Okej, nu fixar vi middag tills Anders kommer! Då kan vi duka åt honom.

Behövs inte, han är kräsen, men jo, han är snart hemma.

Det blev lugnare, de flesta kom på bättre tankar om sysslor hemma och gick. Kvar blev bara Sanna, Ulrika och Frida. Vi drack te, snackade, och var alla lite nervösa inför mötet med Anders.

Då hördes steg i hallen.

Anders, lilla gubben, jollrade Elin när hon gick ut min söta pojke!

De andra kvinnorna blev direkt tysta, kände att de störde, särskilt när en lång, stilig ung kille steg in.

Då föll alla poletten ner: hennes man är mycket yngre än Elin!

Här, tjejer, det här är min Filip.

Hur menar du? Vem är Filip egentligen? Det stod i allas ögon.

Min son, Filip. Hur mår Anders, Fili? Skött sig?

Ja mamma, han behöver vila, men om ett par dagar är han pigg igen bara inte låt honom slicka såret…

Kollegorna blossade röda.

Eeeeh, vi ska nog gå nu…

Vänta, ni har ju inte träffat Anders än! Men tyst nu, han har opererats. Filip och Elenas var iväg med honom ni vet hur svårt det är med kastrering, särskilt när katten börjat markera med urin på gardinerna… Kom, här är han.

Där låg han, min Anders, och sov djupt.

Kvinnorna drabbades av skrattattack i hallen.

Elin, det är ju en katt!

Ja, självklart, vad trodde ni?

Men din man då…

Har ingen. Jag sa bara nån gång att jag har världens bästa man Anders men ni lät mig aldrig förklara, och så fantiserade ni ihop resten själva.

Jag gifte mig tidigt, första kärleken, hoppade av universitetet och fick Filip. Skilsmässa efter tre kämpiga år. Mina föräldrar hjälpte massor. Sen, när jag var nästan trettio, gifte jag om mig. En snäll, stabil kille som hade stora planer: barn tillsammans, en prins och prinsessa, medan Filip kunde skickas till militärskola eller till min mamma. Skickade honom till hans egen mamma i slutändan. Hon klagade på att ingen vill ta hand om andras barn, fast hennes egen son vuxit upp så själv.

Länge bodde jag ensam med Filip. Försökte en tredje gång men redan under dejtingfasen fick jag ett blåmärke av stormande kärlek, förklarade han. Men Filip hade gått på judo sen han var sex, vi tränade hemma så jag lärde mig ett och annat gav tillbaka och skickade killen genom rummet. Bestämde mig då: aldrig mer.

Filip gifte sig så småningom, och jag tog hand om Anders katten alltså. Vi lever bra ihop, ingen skyldighet åt nåt håll. Ibland lagar jag god middag, bjuder in, vi har trevligt ihop, ingen behöver rapportera till någon annan.

Filip fattade inte först. Han frågade varför vi inte bodde ihop.

Varför? Vi är vuxna, vi har våra egna liv. Hade vi träffats i ungdomen, som min bror och hans fru (tillsammans över trettio år!), då kanske. Men det blev inte så för mig, och varför ska jag låtsas för att det ska låta bra?

Vi har det fint, jag och min Anders. Nu har du vaknat, lilla gubben jag sa ju att om du inte slutar spraya på gardinerna så ryker vissa delar!

Sanna och de andra gick hem tysta den kvällen, särskilt Sanna funderade. Men hon klarade inte leva så som Elin. Redan efter en månad kvittrade hon om en ny förälskelse, fick stora blombuketter till jobbet.

Elin och tant Eva log och småpratade:

Och din Oskar? Hur är hans tass?

Han mår bra, Elin, stack sig på något i skogen men har läkt, sånt syns knappt på en hund! Barnbarnen surrar om att vi borde ta med Oskar på utställning, men varför plåga hunden vi har det fint ändå. Ser att det har löst sig för Sanna också.

Ja, Eva. Vissa skaffar djur, andra män…

Ja, man får vara nöjd med det man har. Kanske har Sanna tur den här gången.

Man kan alltid hoppas…

Vad viskar ni om?

Om dig, Sanna! Vi hoppas du får det fint nu.

Jag vet att det ser fånigt ut, men jag klarar inte vara ensam, ärligt.

Vi dömer inte. Alla väljer sitt liv…

När Elin gick till parkeringen sprang Sanna efter.

Du, Elin kan du tipsa om katt? Vad ska man välja, hona eller hane?

Det där löser sig Stick nu, de väntar på dig. Hör av dig sen, svarade Elin skrattande.

Ja, för säkerhets skull…