Guds gåva…
Morgonen var grå och tung, molnen låg lågt över Stockholms himmel och ekot av åska hördes långt borta. Årets första våråskväder närmade sig. Vintern hade gett vika, men våren hade ännu inte riktigt tagit sitt grepp om staden. Kylan dröjde kvar, vinden slet i de gulbruna fjolårslöven som virvlade över trottoarerna på Södermalm. Försiktigt stack de allra första gröna stråna upp genom den hårda jorden. Trädens knoppar höll ännu fast i sina hemligheter.
Det var som om hela naturen väntade på regnet. Vintern hade varit snöfattig, blåsig och kall. Jorden hade inte vilat ordentligt under något skyddande snötäcke och väntade nu otåligt på de livgivande dropparna.
Åskvädret skulle föra med sig efterlängtad fukt, skölja bort damm och smuts, väcka trötta växter till liv igen. Först då skulle vårens väldiga genombrott komma, den där hänförande, blomstrande och milda årstiden som en ung kärleksfull kvinna som äntligen återvänder hem.
När regnet väl kom, skulle det snart gro grönska, färgstarka blommor, låta träden slå ut med sina friska blad och så småningom ge söt frukt. Fåglarna skulle sjunga i lyckorus, börja bygga bo bland de blommande körsbärsträden ute i trädgårdarna. Livet fortsätter.
Calle, frukosten är klar!, ropade Erika. Kaffet kallnar!
Doften av nybryggt kaffe och stekt ägg letade sig ut från köket. Jag låg kvar en stund till. Efter gårdagens tunga samtal, Erikas förtvivlade gråt och en sömnlös natt, ville jag egentligen bara ligga kvar.
Men man får ta nya tag livet måste gå vidare.
Erika såg också utmattad ut, ögonen rödkantade och med mörka skuggor under dem. Hon vände den bleka kinden mot mig, jag gav henne en trött puss. Hon log svagt.
God morgon, älskling! Det luktar regn i luften, det känns som om åskan snart bryter ut. Åh, vad jag längtar efter riktig vår! Hör du, jag kom att tänka på en dikt:
Jag väntar våren som en frälsning
Från vinterns kyla, ödslighet.
Våren väntar jag som förklaring
På livets alla svårigheter.
Allt blir nog klarare när hon kommer,
Allt kan nog redas ut igen.
Och det känns som det bara är hon
Som kan göra det bättre
Rakt och enkelt,
Tryggt och säkert,
Sannare och trofastare.
Så, kom nu, vår du är mer än välkommen!
Jag höll om hennes späda axlar och kysste hennes ljusa hår. Det doftade av sommaräng och kamomill. Hjärtat snörptes av ömhet. Stackars min älskade varför måste vi prövas så hårt? Hoppet hade ändå funnits, det hopp som burit oss genom alla dessa år.
Igår satte den kända professorn i Uppsala punkt för vårt sista hopp.
Jag beklagar, men ni kan inte få egna barn. Calles tid i Tjernobyl satte sina spår. Här kan läkarvetenskapen inte hjälpa er vidare. Jag är verkligen ledsen.
Erika torkade beslutsamt tårarna, drog bort håret ur ansiktet.
Calle, jag har funderat länge. Vi borde adoptera ett barn från barnhemmet. Det finns så många små som saknar någon som bryr sig vi kan ta hand om en pojke, ge honom ett hem. Vill du det? Vi har ju längtat så länge…
Tårarna rann åter längs hennes kinder. Jag tog henne i min famn, kunde inte själv hålla tårarna borta.
Självklart vill jag det, älskling. Gråt inte mer…
Just då dånade åskan över taken. Det lät som om hela huset skakade. Och så kom regnet ett mäktigt skyfall! Äntligen, som om Gud hört våra böner.
Det ösregnade så kraftigt att det nästan blev mörkt ute. Åskblixtarna slog ner tätt intill fönstren, och vi stod där tillsammans, tätt omslingrade och lät kalla droppar och friska regndoften strömma in. Det var som om allt det tunga som tryckt oss långsamt rann bort med vattnet. Jag tänkte: om bara regnet ville stanna kvar lite till. Vårregnet är trots allt pånyttfödelsens tecken.
Några dagar senare stod vi utanför dörren till barnhemmet. Det var dags för vårt första möte. Vi var där för att hitta vår efterlängtade lilla son, Erik, trodde vi. Redan innan vi mött honom kände vi en stor kärlek, en varm längtan efter det barn vi saknat så länge.
Hjärtat bultade hårt, jag kände mig andfådd av nervositet när jag tryckte på ringklockan. Dörren öppnades, och vi välkomnades in.
Redan för några dagar sedan hade vi pratat med föreståndarinnan, men nu skulle vi få träffa några av barnen. I första rummet la jag märke till en liten flicka, sittande på en blöt filt. Skrynklig skjorta, snor under näsan, enorma blå ögon och sådan sorg i blicken. Det slog mig: här är verkligheten i ett barnhem en plats där ingen känner sig behövd.
Vi visades vidare till nästa rum. I små sängar låg småbarnen. Sköterskan berättade om varje barn, dess ålder och bakgrund. De var välskötta, lugna och låg på rena lakan.
Sköterskan tog upp barnen, höll upp dem som på en marknad kändes det som. Vi var som kunder. Bara priset som fattades.
Calle, kan vi gå tillbaka till den där flickan?, viskade Erika. Jag tog henne om axeln.
Får vi titta på flickan i första rummet igen? Den blåögda.
Men ni söker ju en pojke! Den flickan passar nog inte er. Vi hade inte förberett henne för visning.
Kan vi ändå få träffa henne? Vi vill se på henne igen.
Sköterskan verkade tveksam, men ledde oss tystligen tillbaka.
Jag hämtar fru Andersson. Vänta här, sade hon och pekade mot en rad stolar.
Erika lutade huvudet mot min axel.
Calle, låt oss välja den där flickan. Hela mitt hjärta värkte när jag såg henne.
Mitt också. Hon liknar dig. De där ögonen, det ljusa håret… Och så ensam hon ser ut!
Föreståndarinnan och sköterskan närmade sig igen. Fru Andersson såg bekymrad ut.
Det är kanske inte det bästa valet för er. Hon har särskilda behov och vi hade tänkt visa er några andra.
Men varför inte? Hon är så lik Erika! Se själv, de är som två droppar vatten, sade jag bestämt och gick in till flickans rum.
Hon hade fått torra kläder, blivit tvättad och såg redan gladare ut. När hon såg oss stanna till vid hennes säng log hon och små gropar bildades på kinderna. Hon sträckte armarna mot oss och försökte ställa sig upp Erikas hand knep min hårt. Flickans fötter pekade åt fel håll.
Utan att tänka efter lyfte jag henne. Hon la sig mot mitt ansikte, våt om näsan, och blev stilla.
Tårarna brände innanför ögonlocken. Erika gömde ansiktet mot min axel och grät. Fru Andersson sneglade bort och torkade sig fort i ögonvrån.
Följ med till mitt rum. Sköterskan, ta hand om Linnea, sade föreståndarinnan snabbt.
Vi fick höra flickans historia. Linnea hade fötts i en avlägsen by långt norröver av redan slitna och barnrika föräldrar. Hon hade fötts med missbildade ben, fötterna felvridna. Fadern vägrade hämta henne från BB, hänvisade till att han varken hade pengar eller ville uppfostra ett onyttigt barn. Så Linnea hamnade på barnhem.
Nu får ni själva avgöra, sade fru Andersson. Linnea kan få chansen till ett vanligt liv, men det kräver långa medicinska insatser, stora kostnader och framförallt uthållighet och kärlek. Ta tid på er, gå hem, prata med specialisten i Göteborg. Och lova att ni inte hälsar på igen innan ni bestämt er.
Vi behövde inte en månad. Redan första kvällen efter barnhemmet visste vi: Linnea var vår dotter. Specialisten i Göteborg förklarade att flera operationer kunde rätta till benen. Ärren skulle försvinna, Linnea skulle kunna springa som alla andra barn. Jag räknade på om pengarna skulle räcka. Vi fick sälja den nya bilen och huset vi börjat bygga.
Så fick vi inrikta oss på ettan i Hägersten. Det må vara bara Linnea blir frisk.
Vi räknade ner dagarna tills vi fick komma tillbaka.
Äntligen stod vi återigen vid dörren till barnhemmet. Jag med en bukett rosa pioner, Erika släpandes på en jättestor kasse fylld med presenter. Fru Andersson var rörd till tårar. Ännu ett barn skulle få föräldrar!
Vi gick tillsammans till lekrummet. Linnea hade vuxit, de blonda lockarna och rosiga kinderna gjorde henne nästan oigenkännlig. Hon log och jollrade, slängde sig i min famn och la armarna om min hals. Erika lyfte henne också, och tårarna trillade på dem båda.
Vi tillbringade dagen på barnhemmet, fick instruktioner och råd av sköterskor och läkare. Adoptionen skulle legaliseras i tingsrätten, föräldrarna till Linnea förlorade vårdnaden.
Så småningom kom Linnea hem. Erika slutade sitt jobb, ägnade all vaken tid åt dottern och påbörjade förberedelserna för första operationen i Göteborg.
Vi tillbringade en månad på sjukhuset, kom hem och visade stolt hur Linnea åt sin gröt själv, hur katten jamade och geten bråkade. Att se hennes ben gjorde fortfarande ont. Hon gick med svårighet, som en liten anka, och på gatan hade hon alltid långbyxor.
Men flickan var framåt, glad, pratade tidigt, hälsade glatt på alla och kände snabbt igen namn.
Allra mest älskade hon mig. Pappa var hennes ord, och nu kallade till och med Erika mig för det. Min pappa avgudar Linnea, och Linnea är mitt ljus, mitt solsken i lägenheten.
Ett år senare startade vi nästa steg med benen. Åtskilliga gånger reste vi med Linnea till Göteborg. Flickstackaren fick utstå mycket, och Erika vakade många nätter vid hennes sida på sjukhuset. Men när allt var klart hade dottern lika fina ben som vem som helst. Hon kunde springa och hoppa. Vid fem år började Linnea på förskolan. Där märkte de att hon ritade ovanligt vackert och bad oss uppmuntra den talangen. Året därpå gick hon vidare till bildskola och hennes verk hängdes upp allt oftare på barntävlingar färgrika landskap och glada motiv fångade mångas intresse. Ingen kunde förstå att en så liten flicka hade målat dem.
Som sjuåring började Linnea i grundskolan redan från första dagen blev hon klassens naturliga ledare. Duktig, glad, energisk, kreativ; alltid omgiven av kompisar och med skratt omkring sig. Alla föräldramöten var en fröjd att gå på. Om Linnea hörde man bara gott, och ingen anade genom vilka prövningar hon och vi gått. De föräldrar som älskar är inte alltid de som föder.
Och Gud glömde inte oss heller. Sedan Linnea kom till oss klarnade livet. Min tidigare tveksamma firma tog fart. Vi kunde förverkliga drömmen flytta till Göteborg, köpa oss en fin lägenhet, ge Linnea en plats på en bra skola. Idag går hon i sjätte klass, är fortfarande bäst i klassen, målar fortfarande och är lika leende, blåögd och ljushårig.
Linnea är vår allas älskling. En sann gåva. Livet har lärt mig att stolthet, glädje och lycka inte sitter i det som ges av naturen, utan i det som du väljer att ge ditt hjärta till.
