Jaha minsann! utbrast Erik istället för ett hej när han såg den korta, spensliga gamla damen i jeans i dörröppningen, med ett spetsigt leende och kvickt glittrande ögon som kikade fram under kisande ögonlock.
Det där är Irmas mormor, Svea Lundström, kände han igen. Men varför, utan förvarning, inte ens ett samtal
Hej, pojkvasker! log hon lika retsamt. Ska du inte släppa in mig?
Javisst, förstås! Erik blev uppjagad. Kom in!
Svea Lundström rullade in sin lilla kabinväska på hjul i lägenheten
Ge mig riktigt starkt! beordrade hon när Erik bjöd på kaffe. Irma är på jobbet, lilla Alma i förskolan, och du, vad gör du egentligen, latar dig?
Fick semester tvingad, svarade han dyster. Två veckor, måste vänta på jobb. Hans förhoppning om vila två veckor försvann. Han sneglade hoppfullt på gästen: Hur länge stannar du?
Just det, hon nickade och krossade hans hopp, länge.
Erik suckade djupt igen. Han kände knappt Svea Lundström, hade bara sett henne hastigt på bröllopet med Irma, då hon hade rest hela vägen från Sundsvall. Men han hade hört skräckblandade historier från sin svärfar. När denne talade om sin svärmor sänkte han rösten till viskningar och såg sig skrämt om omkring. Det gick inte att ta miste på respekten ända ner i knäskålarna.
Diska nu och gör dig klar! befallde hon. Jag ska bli visad runt staden du får följa!
Erik protesterade inte. Tonen påminde honom om plutonchefen Persson under militärtjänsten det var dumt att säga emot.
Du visar mig strandpromenaden! kommenderade Svea. Hur tar vi oss enklast dit? Hon tog Erik under armen och traskade bestämt ut, granskande omgivningen med nyfiken blick.
Taxi, svarade Erik och zuppade på axlarna.
Plötsligt formade Svea sina fingrar till en cirkel, stoppade dem i munnen och visslade öronbedövande. En taxi bromsade in tvärt mitt på gatan.
Men snälla, vad ska folk tänka? muttrade Erik och hjälpte henne att sätta sig i framsätet.
Inte en tanke, skrattade Svea, spinkig och gråhårig. De tror väl du är den ohyfsade.
Taxichauffören skrattade så han kiknade tillsammans med Svea. De high-fivade som gamla kamrater när skämtet var lyckat.
Du är en hygglig och tystlåten påg, Erik, sade hon på promenaden längs vattnet. Din mormor är kanske sådär fint och prydligt flickaktig, men det är inte jag. Irmas morfar, Gud vilolåt honom, han tog lång tid på sig att vänja sig. Han var ju en lugn läslus, och så kom jag som en stormvind i hans liv. Då var det klättring i fjällen, jag fick honom att hoppa fallskärm. Enda han vägrade var hängglidare han väntade troget på marken med dottern, medan jag cirklade högt där uppe.
Erik lyssnade nyfiket. Irma hade aldrig berättat om sin mormors äventyrslust, men Svea verkade ha haft ett explosivt, spännande liv. Det förklarade en hel del. Svea såg strängt på honom:
Har du hoppat fallskärm själv?
I lumpen, fjorton hopp, svarade han med visst självförtroende.
Det är bra det! nickade Svea och började småsjunga:
Långt får vi falla i fallet,
Nu när hoppet tar vid.
Erik kände igen sången och stämde in:
Silkevit fallskärm som måsen,
Seglar så lätt bakom mig.
Sången förde dem närmare, och Erik kände sig inte längre nervös bredvid denna ovanliga kvinna.
Nu behöver vi vila och lite käk, föreslog Svea. Låt oss gå till det där ståndet, nog luktar det som om där grillas godaste köttet i hela staden!
Grillmästaren där en kaxig man i 40-årsåldern med mörka ögon trädde köttbitar på spett med elegans och bestämd hand. Ingen tvekan att han lika gärna skulle kunna svinga svärd. Man fick lust att utbrista Hallå! och dansa polska under månskensnatten!
När de satt på bänken såg Svea busigt på grillmästaren och stämde upp, oväntat klar röst:
Hej på dig, herr grillare,
Det vore nåt att sjunga på bröllop!
Grillmästaren såg väckt ut, mötte den äldre damens blick, log brett och samstämde:
Sjung på bröllop, gärna det,
Grillare, hej på dig!
Varsågod, vördade fru, bugade värden och satte fram fat med grillspett, tunnbröd och färsk dill och persilja. Han serverade två glas iskall svenskt öl och bugade sig med hand på hjärtat.
Doften av kött lockade fram en grå kattunge ur buskarna, som försiktigt närmade sig och såg på dem med hungriga, blå ögon.
Dig behöver vi, log Svea. Kom nu lilla vän. Till grillmästaren bad hon: Herr grillare, ge vår vän lite kött, hacka det fint!
Medan kattungen glupsk åt, höll Svea förmaningstal till Erik:
Ni har en dotter hemma, en liten flicka! Hur har ni tänkt lära henne vänlighet, omsorg, kärlek om ni inte har en katt i hemmet? Här har du svaret!
Efteråt sköljde Svea lilla katten omsorgsfullt, medan Erik skickades ut för att handla det viktigaste: kattlåda, skålar, klösbräda, bädd allt enligt hennes anvisningar. När Erik kom hem, svårt nedlastad, möttes han av ett flickfnitter i lägenheten. Irma och Alma hade slängt sig om halsen på mormor, som skrattande pussade dem till svar. Kattungen, uppe på soffryggen, såg förbluffad på sin nya familjs upptåg.
Här, Alma, sommarklänning med shorts, delade mormor ut. Och du, Irma, vad piggar inte upp en hustru i makens ögon som spetsiga trosor
Nästa vecka fick Alma stanna hemma från förskolan. Varenda morgon försvann hon och mormor ut på äventyr och kom tillbaka till lunch, trötta men lyckligt lyckliga.
Hemma väntade Erik och katten, som de kallade Ludvig. Om kvällarna slöt sig Irma till skaran, och hela lilla familjen och Ludvig gav sig ut på kvällspromenad.
Jag måste tala med dig, Erik, sade Svea en kväll, ovanligt allvarlig. Imorgon reser jag hem. Det är dags. Efter min avfärd lämnar du det här till Irma, hon räckte honom ett papper i plastficka. Det är mitt testamente. Lägenheten och allt går till henne, du får min mans boksamling. Oerhört värdefull, det finns rariteter med autografer från stora svenska författare
Nej, Svea! utbrast Erik, men hon avbröt med handen.
Till Irma har jag inget sagt, bara till dig det är mitt hjärta, det är illa. Det kan ta slut fort. Man måste förbereda sig.
Men du kan inte vara ensam! protesterade Erik Du borde inte!
Någon finns alltid nära, hon log mjukt. Irmas mamma bor ju i stan bredvid, förresten. Och du ta hand om Irma, uppfostra Alma. Du är en bra karl, pålitlig. Ja, visst är jag din svärmor i kvadrat! Hon klappade honom på axeln och skrattade sitt smittande skratt.
Kan du inte stanna längre? bad Erik. Bara en liten stund till.
Svea log tacksamt och skakade på huvudet.
Hela familjen gick för att vinka av henne; till och med Ludvig fick följa med i Almas famn, och såg ledsen ut.
Svea formade fingrarna till sin signaturvissling och snart tvärbromsade en bil.
Kom nu, pojken min, och följ mig till tåget! befallde hon, kysste Irma och Alma, och satte sig framtill.
Föraren stirrade häpet på den hurtiga damen.
Vad glor du på? muttrade Erik. Har du aldrig sett en ordentlig kvinna förr?
Den lilla, spänstiga mormodern skrattade och smällde sin hand mot Eriks en riktigt svensk high five som farväl.
