Olika människor Igors fru var verkligen speciell – vacker, riktigt naturlig blondin med svarta ögon, kurvig, yppig och långbent. Och i sängen var hon som eld. Först var det bara passion, inte tid att tänka. Sedan kom graviditeten. Så, de gifte sig, som sig bör. Det föddes en son, lika ljushårig och svartögd. Allt blev som vanligt: blöjor, första steg, första ord. Jana var som en helt vanlig ung mamma, pysslade om barnet, älskvärd och lugn. Sen förändrades det när sonen blev tonåring. Jana fick plötsligt intresse för fotografi, började gå på kurser, gick alltid omkring med kameran. – Vad saknar du? frågade Igor. Du är ju jurist, jobba som det istället. – Jurist, rättade Jana. – Ja, jurist. Ge familjen mer uppmärksamhet, spring inte runt överallt! Själv förstod Igor inte riktigt vad som störde honom. Jana skötte hushållet, lagade mat, höll rent, tog ansvar för sonens skolgång – kom hem från jobbet, lade sig på soffan framför tv:n, allt var precis som det skulle. Men ändå, det störde, kändes som om frun försvann till något ställe där han inte hörde hemma. Hon fanns där, men ändå inte. Tittade aldrig på tv med honom, diskuterade inget spännande. Gav honom mat och gick iväg igen. – Är du min fru eller inte? snäste Igor när han hittade henne vid datorn igen. Jana teg, slöt sig. Hon började drömma om exotiska resmål också. Tog semester, drog iväg med ryggsäck och kamera. Igor förstod inte. – Följ med till våra vänner på landet istället. De har byggt bastu och har hembränt! Vi borde fixa egen sommarstuga nu. Jana ville inte, men bjöd honom att följa med på sina resor. Han provade en gång. Det var inget kul – allt främmande, folk pratade konstiga språk och maten gick knappt att äta för att den var så stark. Han var heller aldrig intresserad av utsikter och vackra platser. Så Jana började resa utan honom. Inte nog med det, hon slutade på sitt jobb. – Och pensionen då? protesterade Igor. Och vad inbillar du dig själv, ska du bli någon stor fotograf nu? Fattar du hur mycket pengar man behöver för att slå sig fram? Jana svarade aldrig. Bara en gång mumlade hon blygt: – Jag ska ha min första egna utställning. – Alla har utställning nu för tiden, muttrade Igor. Bra jobbat… verkligen. Men han gick ändå på vernissagen. Fattade ingenting. Ansikten, inget vidare vackra ens. Rynkiga händer, måsar över vattnet. Allt lika märkligt som Jana själv. Han förlöjligade henne lite – men då gick Jana och köpte Igor en bil. Vår familj, nu har vi en bil, sa hon. Hon tog aldrig ens körkort själv, bara jobbade med foto och fixade pengar via beställningar. Det var då han blev rädd. Vad var det egentligen för underligt väsen han hade hemma i stället för en fru? Varifrån kom de där pengarna? Hade hon karlar? Man kan väl ändå inte tjäna ihop till en bil på sådant trams! Är hon ute och roar sig? Och även om det inte var så, så kommer det säkert bli så… Han försökte till och med ”lära henne en läxa” – gav henne en lätt örfil. Då grep hon efter en kökskniv, svingade rakt över magen – två stygn fick han. Tur att hon inte visste hur man stack ordentligt, det var bara hysteri. Hon bad om ursäkt efteråt. Men Igor gav aldrig mer sina händer fria. Hon älskade katter, hjälpte alltid grannarnas, tog hem, vårdade, gav nya hem. De hade ständigt två katter själva. De var okej – gosiga, snälla, men ändå, de är väl inga människor! Hur kan man älska djur mer än sin man? En gång dog hennes katt, dog i hennes armar hos veterinären. Då sörjde Jana – grät, drack konjak, anklagade sig själv. Dagarna gick så. Till slut blev Igor arg: – Snart börjar du väl sörja kackerlackor också! Då fick han en tung blick tillbaka, blev tyst, gick därifrån. Låt henne göra som hon vill. Vännerna och Janas kompisar höll med Igor. Alla sa: Jana har blivit stöddig, tappat fotfästet. Det var då han fann tröst hos grannfrun, Janas barndomsvän Irka. Hon var mycket enklare. Jobbade i butik, rörde aldrig vid konst, var alltid redo för både sex och samtal. Drack för mycket, men strunt samma, han skulle ju inte gifta sig med henne ändå… Han väntade på att Jana skulle märka något och göra en scen, bli svartsjuk, kasta porslin. Då skulle han säga: ”Och du själv då? Var håller du hus hela tiden?” Sen skulle de förlåta varandra och laga familjen. Och så kunde han dumpa Irka. Men Jana var tyst. Bara såg på honom på sitt konstiga sätt. Och i sängen gick det helt i baklås – hon drog sig undan varje gång Igor försökte vara närgången. Flyttade till eget rum. Sonen var vuxen nu, hade gått ut universitetet. Lik mamman: svartögd, ljus och udda. – När får vi barnbarn då? frågade Igor. Deniska bara skrattade, sa att han ville göra något med sitt liv och hitta riktig kärlek. Då kan du vänta barnbarn, pappa! Främmande, annorlunda, han också. Mammas blod. Jana och sonen hade alltid full harmoni, förstod varandra utan ord. Igor kände sig utanför, blev illa till mods av de där svarta ögonen vars blick var omöjlig att tyda. Igen och igen sökte han tröst hos Irka. Sen fick Jana veta allt. Någon granne berättade – Igor dolde inte sitt nya förhållande. Kom hem, och frun satt vid köksbordet och rökte. Hon sa med låg röst: – Stick härifrån. Ut ur huset! Och ögonen djupsvarta, mörka ringar under. Han flyttade till Irka och väntade på att frun skulle kalla honom tillbaka. Efter en vecka skickade hon ett WhatsApp-meddelande, ville prata. Han blev glad, duschade, tog på dyr parfym. Men Jana sa direkt i dörren: – Imorgon ska vi lämna in skilsmäsoansökan. Sen gick allt som i en dröm – skilsmässa, papper att skriva på, han avstod från sin del av lägenheten, den var ju ändå hennes efter hennes föräldrar… – Och vad ska du göra nu, bli singel resten av livet? frågade han surt när de kom ut från Skatteverket. Han ville lägga till ”vem vill ha dig?”, men höll tillbaka. Jana log. För första gången på länge log hon mot just honom, ärligt och varmt: – Jag ska flytta till Göteborg. Har fått ett riktigt spännande projekt där. – Sälj inte i alla fall lägenheten, bad han. Vart ska du annars vända åter? – Jag kommer inte tillbaka, svarade Jana lugnt. Förstår du, jag har varit kär i en annan länge. Han är också fotograf, från Göteborg – det är så fascinerande och roligt med honom. Men jag tänkte, jag är ju gift, det är äckligt att vara otrogen, och skiljas – har vi någon anledning för det? Vi är bara olika människor. Skiljer man sig för det? – Nej, man skiljer sig inte, sa Igor. – Fast det gjorde vi ändå, skrattade Jana. Jag blev jättearg när jag fick veta om Irka, men sen tänkte jag – allt till det bästa. Jag ska bli lycklig, och det ska du också. Gifta dig med henne och hoppas ni får det bra. Och så gick hon. – Jag ska inte gifta mig, sa Igor efter henne. Men Jana hörde inte längre på. Sedan dess har han aldrig hört något annat från henne än ett kort WhatsApp-meddelande varje år: ”Grattis på födelsedagen! Hälsa och lycka! Tack för sonen.”

Dagbok, 14 november

Jag minns när jag och Agnes träffades, hur konstig jag än tyckte att hon var ibland. Väldigt vacker förstås: riktigt svensk, iögonfallande blond men med kolsvarta ögon, lång och med former, långa ben, och i sängen ja, det var passion på riktigt. I början var det bara det; man hann inte tänka så mycket. Och sedan blev hon gravid. Vi gifte oss, som sig bör.

Så föddes vår son, Viktor lika ljushårig och svartögd som sin mamma. Livet rullade på som hos alla andra. Blöjor, första stegen, första orden. Agnes var som vilken småbarnsmor som helst: omvårdande, engagerad, nästan lite fånigt förtjust i allt han gjorde.

Det var när Viktor blev tonåring som saker förändrades. Agnes började intressera sig för fotografering. Kameran var alltid med, hon började gå på kurser och prata om bildkomposition. Alltid den där kameran i handen.

Vad saknar du egentligen? brukade jag fråga. Du har ju ditt jobb som jurist. Fokusera på det.

Jurist, rättade Agnes, sådär korrekt.

Ja, jurist då. Men var mer hemma, istället för att flänga runt.

Själv förstod jag aldrig riktigt vad det var som irriterade mig. Hon skötte ju allting hemma. Huset var städat, maten på bordet, hon höll koll på Viktor och skolan. Själv kunde man komma hem från bygget, lägga sig framför tv:n och koppla av precis som det ska vara. Men ändå kändes det som om hon smet iväg till något där jag inte fick vara med. Hon fanns alltid där, och ändå inte. Hon satt aldrig och kollade tv med mig, hon diskuterade aldrig sånt jag fann intressant. Maten serverad och sen gick hon upp till datorn.

Vems fru är du egentligen? muttrade jag när jag hittade henne framför bildskärmen igen.

Agnes svarade bara med tystnad. Drog sig undan.

Resor började hon också med alltid till exotiska länder, ofta ensam med ryggsäck och kamera. Jag fattade ingenting.

Häng med till Anders och Liv på landet, sa jag. De har byggt bastu, hembränt har de med sig, och vi borde köpa en stuga själva.

Hon tackade nej. Istället ville hon att jag skulle följa med på hennes resor. Testade en gång, men det var hemskt. Allt kändes främmande, folk pratade obegripligt, maten orimligt kryddig. Jag har aldrig förstått mig på att glo på gamla byggnader eller fjäll.

Efter det åkte hon själv. Slutade till och med på juristjobbet.

Och pensionen då? ifrågasatte jag. Vad tror du, storfotograf nu? Vet du hur mycket pengar det krävs för att slå igenom?

Agnes bara log lite snett och höll tyst. Någon dag sa hon försiktigt:

Jag ska ha min första egen utställning.

Alla har ju vernissage nuförtiden, fnös jag. Inte mycket att skryta med.

Men jag gick ändå dit när hon öppnade. Förstod ingenting. Porträtt av gamla människor med rynkiga händer, måsar över sundet, konstigheter som hon själv. Anade mest att folk tyckte det var märkligt.

Jag drev faktiskt med henne för det där. Men vad gjorde hon? Köpte en bil åt mig. Bara så där, för att vi ändå var en familj. Hade tjänat pengarna på sina bilder, sprungit på uppdrag hit och dit.

Då blev jag rädd. Fick en krypande olust. Vad var det för människa jag hade där hemma? Fick hon verkligen in pengarna på det där? Var det någon annan som betalade? Man kan ju inte tjäna så mycket på sin hobby. Hon var ute och rände? Och även om inte, så skulle det säkert hända.

Jag försökte en gång markera tog tag i hennes arm, lite hårdare än jag borde. Men då tog hon en kökskniv på måfå och skar snett över magen på mig två stygn blev det. Tur att hon missade värre. Efteråt bad hon om ursäkt, men jag vågade aldrig mer lyfta handen.

Katter älskade hon, Agnes. Hon släpade hem vilsna katter, hjälpte till på djurhem, vårdade och omplacerade. Även hemma hade vi alltid minst två stycken. Trevliga djur, absolut, men att älska dem så, nästan mer än sin man?

En dag dog hennes favoritkatt i hennes armar på kliniken. Agnes grät, söp konjak, anklagade sig själv. Höll på i dagar. Jag orkade knappt med och sa surt:

Ska du väl sörja kackerlackorna nästa gång också?

Hon stirrade tyst på mig med den där svarta blicken. Jag pustade, gick därifrån. Låt henne hållas.

Vännerna tyckte synd om mig, och hennes tjejkompisar höll faktiskt med. Alla sa att Agnes blivit alldeles för märkvärdig och tappat fotfästet. Då hittade jag tröst hos grannen Stina, som också råkade vara Agnes barndomsvän. Mycket enklare tjej: jobbade i butik, höll sig undan från konstig konst, alltid redo för både sex och småprat. Visst, hon drack för mycket, men jag skulle ju ändå aldrig gifta mig med henne

Jag väntade på att Agnes skulle upptäcka allt, kräva uppgörelse, bli svartsjuk, bråka, slå sönder porslin. Då, tänkte jag, kunde jag säga: Du då var är du om kvällarna? Sedan skulle vi förlåta varandras snedsteg, lappa ihop oss. Stina kunde man ju bara släppa.

Men Agnes var tyst. Såg bara på mig, kallt och tomt. I sängen blev allting också fel, hon drog sig undan, flyttade till eget rum.

Viktor blev vuxen, tog examen på universitetet. Lika egendomlig som sin mamma, kolsvarta ögon och blont hår.

När ska jag bli morfar då? frågade jag.

Han bara skrattade, sa att han ville åstadkomma något först, träffa den rätta, och sedan kanske det skulle bli barn någon gång. Sådan som mamma, de förstod alltid varandra utan ord. Själv kände jag mig som en främling ibland skrämmande utanför i deras värld. Så jag gick förstås tillbaka till Stina då och då.

Sen en dag fick Agnes veta allt. Någon granne hade skvallrat. Jag hade inte ens varit diskret. Kom hem och där satt hon vid köksbordet, rökte, vilket hon annars aldrig gjorde. Hon sa, nästan viskande:

Gå. Ut med dig. Lämna mitt hem!

Hennes ögon var kolsvarta, skrämmande, med mörka skuggor under.

Jag flyttade in hos Stina. Väntade på att Agnes skulle höra av sig, vilja prata, kanske ta tillbaka mig. Efter en vecka skrev hon på WhatsApp: Vi måste prata. Jag blev glad, rakade mig, tog på mig dyr aftershave. Men på dörren sa hon bara:

Vi går till Skatteverket och ansöker om skilsmässa imorgon.

Sedan gick allt som i en dimma. Papper, underskrifter, jag avstod från min del av lägenheten den hade hon ändå fått från sina föräldrar

Vad ska du göra nu? Leva som frånskild? frågade jag snäsigt på vägen ut, och ville lägga till vem behöver dig nu? men stoppade mig.

Agnes log. För första gången på många år log hon riktigt, varmt och klarsynt.

Jag flyttar till Göteborg. Har fått ett spännande foto-projekt där.

Sälj åtminstone inte lägenheten bad jag. Vart ska du vända åter?

Jag kommer inte tillbaka, sa hon lugnt. Förstår du, jag har älskat någon annan länge. Också fotograf, från Göteborg. Det är så intressant att vara med honom. Men jag ville inte vara otrogen, så länge vi var gifta. Men nu finns det ingen anledning att hålla fast vid något bara för att det är bekvämt. Vi har bara blivit så olika, du och jag. Det är ju inget man brukar skilja sig för, eller hur?

Nej, brukar man inte, intygade jag.

Och ändå skilde vi oss, skrattade Agnes. Först blev jag vansinnig när jag fick höra om Stina. Men nu känns allt för det bästa. Jag kommer vara lycklig, och det hoppas jag du blir också. Gå och gifta dig med henne, jag önskar er allt gott.

Och så gick hon.

Jag kommer inte gifta mig, ropade jag efter henne.

Men Agnes hörde inte längre.

Sen dess har jag inte hört ifrån henne, mer än ett kort grattis varje år på min födelsedag. Grattis! Hälsa och lycka. Tack för Viktor. Och det slog mig, att vi faktiskt bara var väldigt olika människor. Och ibland är det just det, inte otrohet, inte gräl, inte svek, utan olikhet, som skiljer folk åt i livet och då gäller det att släppa taget.