Var är min dotter? upprepade Linnea, hennes tänder skallrade, kanske av rädsla, kanske av kylan.
Hon hade lämnat sin dotter Märta på barnkalaset i lekrummet på köpcentret. Föräldrarna till födelsedagsbarnet kände hon bara ytligt, men ändå hade hon varit lugn med att lämna Märta där det var ju inte första gången hon lämnade henne på liknande kalas, det var ett vanligt inslag för barnfamiljer. Just idag råkade Linnea bli sen bussen hade dröjt länge. Köpcentret låg lite knepigt till, de flesta kom dit med bil, men Linnea ägde ingen. Så hon skjutsade Märta dit med bussen, åkte hem för att undervisa några privatlektioner hon inte kunde ställa in, och sedan tillbaka med bussen för att hämta henne. Hon var bara en kvart sen hade sprungit över den isiga parkeringen så hon knappt fick luft.
Nu stod Linnea och stirrade på barnets mamma, en kort kvinna med stora, runda blå ögon, som såg väldigt förvånad ut.
Men hennes pappa hämtade henne.
Men Märta hade ju ingen pappa. Jo, han fanns väl, men han hade aldrig ens träffat sin dotter.
Linnea hade träffat Filip av en slump hon var ute och gick längs Karlskronas stadskaj med en vän, vännen stukade foten och två killar erbjöd sin hjälp. Precis som i en gammal film drog de till med att de pluggade på Lunds universitet, och att deras pappor var antingen general eller professor. Ingen aning varför de drog sådana lögner de var unga och rätt så dumma då. Men när Linnea blev gravid och Filip förstod att hon bara gick på folkhögskola och hennes pappa körde buss, tryckte han några tusenlappar i handen på henne och försvann.
Men Linnea gjorde ingen abort, och ångrade det aldrig. Märta blev hennes lilla partner, klok och pålitlig trots ung ålder. De skrattade mycket tillsammans, och medan Linnea höll lektioner satt Märta och lekte tyst med sina dockor. Efteråt lagade de ägg i vattenbad eller lagade mjölksoppa, drack te med Digestivekex och smör. De hade inte mycket pengar nästan allt gick till hyran men Linnea och Märta klagade aldrig.
Hur kunde ni lämna min dotter till en främling?
Linneas röst darrade, tårarna brände i ögonen.
Men vilken främling? blåögda mamman lät irriterad. Det är ju pappan!
Linnea kunde ha svarat att ingen pappa fanns i Märta liv, men insåg att det inte tjänade något till. Hon måste till vakterna, få ut filmerna från övervakningskamerorna
När hände det här?
För cirka tio minuter sen
Linnea vände och sprang. Hon hade sagt till Märta tusen gånger att aldrig gå iväg med någon okänd! Hon hann knappt andas, benen lydde inte, allt blev suddigt. Hon stötte in i folk utan att be om ursäkt, bara skyndade vidare. Av någon anledning skrek hon:
Märta! Märt-aa!
I den stora food courten var det bullrigt, ingen brydde sig om skriken, förutom några som vände sig om. Linnea fick panik, var skulle hon börja leta? Kanske hade ingen hunnit ta Märta än
Mamma!
Hon trodde knappt sina ögon. Märta kom springande emot henne, jackan öppen, glass i hela ansiktet. Linnea kastade sig om hennes lilla kropp, höll fast henne som om hon skulle förlora henne igen om hon släppte taget. Sen sökte hon med blicken efter mannen. Välvårdad, kortklippt, med en töntig tröja med en snögubbe och glass i handen. Han såg direkt Linneas ilska, så han började förklara:
Förlåt! Det är mitt fel. Jag borde väntat här, men jag blev så arg på de andra barnen! De retade Märta och sa att hennes pappa aldrig hämtar henne, att hon är ful och att han inte finns… Då sa jag, kom Märta, så köper vi glass tills mamma kommer. Jag menade inget illa, ville bara hjälpa henne.
Linnea skakade av adrenalin, kunde inte tro på honom. Men hade de verkligen mobbat Märta? Hon mötte hennes blick: Märta nickade, snörvlade, höjde hakan.
Spelar väl ingen roll, mamma. Nu har jag ju också en pappa!
Mannen log osäkert, Linnea sa knappt ett ord.
Vi går nu annars missar vi bussen, fick hon till slut ur sig.
Vänta! Han skyndade efter dem, viftade försiktigt. Får jag skjutsa er hem? Jag lovar, jag är ingen skummis! Jag heter Simon. Är snäll! Där borta sitter min mamma, hon kan intyga det!
Han pekade mot en kvinna med lila lockar som satt och läste vid ett bord.
Ni kan prata med henne om ni vill, hon ger mig de bästa referenserna.
Det tror jag väl, muttrade Linnea som fortfarande ville slå Simon på käften. Tack men nej tack!
Mamma Märta drog i hennes jackärm. Kan vi inte åka med, så alla ser att min pappa skjutsar oss?
Vid lekrummet stod fortfarande födelsedagsbarnet med sin mamma och en annan flicka. Märta såg så bedjande ut, och Linnea insåg att det skulle bli svårt att ta sig hem med barn och på dåligt humör i ishalka. Hon suckade.
Okej då.
Bra! Vänta, jag ska bara säga till min mamma.
“Mammas pojke”, tänkte Linnea ironiskt. Samtidigt vinkade Simons mamma glatt och Linnea vände snabbt bort blicken. Vilken märklig situation!
Under bilfärden undvek Linnea Simons blick, men hon märkte hans värme i samtalet med Märta. Märta pladdrade, gladare än Linnea nånsin sett henne. När de stannade utanför porten blev Märta tyst.
Får vi aldrig ses mer? frågade hon Simon lågt och sneglade på Linnea.
Simon såg försiktigt på henne, bad om lov med blicken. Linnea var på väg att säga nej det här är olämpligt, Märta men hennes ledsna ansikte gjorde att hon i stället nickade.
Om din mamma säger ja så kan vi gå på bio på helgen, se en tecknad film. Har du varit på bio?
Åh, aldrig! Får jag mamma?
Linnea blev generad och svarade snabbt:
Märta, du får, men med två villkor. För det första är det oartigt att kalla någon du nyss träffat för pappa kalla honom Farbror Simon, okej? Och för det andra jag följer med på filmen. Du vet vad jag har sagt: man får inte gå med främmande, ens om de verkar schyssta!
Jag sa samma till Märta själv, inflikade Simon.
Så jag får gå?
Ja, sa jag ju.
Jippie!
Linnea visste att hon borde sätta stopp. Hon hade ju bara Märta i världen. Om man ändå kunde prata med någon, kanske med sin mamma. Men Linnea mindes knappt sin mamma hon dog när Linnea bara var fem, lika liten som Märta nu. En pojke hade ramlat ner under isen, och mamma hoppade efter och räddade honom, men själv blev hon sjuk direkt och dog diabetes och svag hälsa. Märta hade också diabetes, och Linnea kände skuld för det det var ju hennes gener.
Till nästa helg grubblade Linnea mycket, men allt blev annorlunda för Simon tog med sin mamma på bion.
Så du vet att jag är normal, nu får hon vara min reklambyrå! flinade han.
Du är ju inte normal, sa hans mamma med sådan värme att det var tydligt att hon avgudade sin son.
Medan Simon köpte popcorn till Märta började hans mamma berätta:
Du vet, får jag säga du? Han har själv växt upp utan pappa. Jag har varit gift fyra gånger, senaste mannen var fantastisk! Simon är precis som honom. Men ändå ödet ville att han aldrig fick hålla sin son. Hjärtattack, och jag födde Simon för tidigt. Vet inte hur jag klarade det. De andra männen… ja, första älskar mig fortfarande, andra spelar i ett annat lag, tredje älskade kvinnor alltför mycket… Men de försökte ersätta en pappa men en far är alltid en far. Simon gick igenom samma mobbing som Märta. Stackaren, jag sprang till lärare hela tiden! Men inget hjälpte, han gjorde galna grejer för att hävda sig, en gång höll han på att stryka med…
Vilken karaktär hon var! Liten, smal, lila hår, Chanel-dräkt och en däckare i handen. Linnea gillade henne direkt.
Oroa dig inte, Simon är snäll! Och du har fångat hans öga också, sa hon och blinkade.
Linnea blev röd om kinderna. Hon visste att hon egentligen borde säga ifrån, men hade så svårt när Märta sken av lycka…
Efter filmen försökte Linnea lämna över pengar för biljetterna, men Simon vägrade.
Bjuder jag på bio, bjuder jag på bio. Punkt!
Det retade Linnea, som alltid velat vara självständig och betala för sig själv. Feltolkade hon att han blev förtjust i henne? Löjligt…
När Simon skjutsat hem dem frågade Märta:
Farbror Simon, vad ska vi göra nästa gång?
Märta! utbrast Linnea.
Märta fnissade, gömde munnen bakom händerna.
Vi kan gå till Naturhistoriska, svarade Simon som om han inte noterade hennes miss. Vad säger du?
Ja! Mamma, kan vi inte?
Gå ni, svarade Linnea torrt. Ta Simons mamma med, hon älskar fjärilar.
Hon hoppade av först, ville bara få slut på allt det här. Hon hörde Simon viska till Märta:
När mamma inte hör, får du kalla mig pappa.
Så Märta fick sin söndagspappa. Ibland gick Linnea med, ibland skickade hon Märta ensam om Simons mamma var med. Linnea såg fortfarande Simon som en främling, även om Märta alltid berättade entusiastiskt hur rolig och snäll Simon var. Smittades lite av Märta, men vågade aldrig riktigt släppa in det sånt händer bara i sagor, att en riddare dyker upp sådär. Dessutom berömde Simons mamma honom hela tiden Linnea undrade om det var något “fel” på honom, skulle en elegant kvinna matcha sin son med någon som Linnea?
Så småningom började Linneas hjärta mjukna. Simon var så varsam lämnade alltid en chokladkaka till Linnea på hyllan i hallen, frågade henne om Märta fick följa, fångade hennes blick i bilen. Men allra mest tyckte Linnea om Simons mamma en fantastisk samtalspartner. Vore det inte för att hon var Simons mamma hade Linnea gärna tagit råd från henne.
En dag ringde Simon, började prata om film. Märta kom direkt med stora ögon och viskade:
Är det Simon?
Sedan satte hon sig nöjd bredvid.
Ja, Märta vill gärna, blev Linneas standardreplik.
Men, Linnea, det är dig jag bjuder med, ja alltså att vi går bara vi två.
Då hördes Simons mammas röst från bakgrunden:
Äntligen!
Mamma, sluta tjuvlyssna! Oj, Linnea, förlåt Det är alltid så med henne.
Märta viskade:
BJUDER han dig till bio, mamma?
Linnea skrattade.
Jag har också öron. Simon Jag
Snälla, säg inte nej! En chans, jag lovar att vara en riktig riddare!
Säg som du sa om hennes ögon! hojtade Simons mamma. Säg det om hennes ögon, att de är precis som hennes mammas
Linnea ryckte till, kall som isvatten. Vad menade de om mamma?
Simon skällde lite på sin mamma, sa sedan:
Jag kommer över och berättar allt. Ok?
Det behövde Linnea hon gick runt hemma, nervös. Märta satte sig och ritade, ovanligt stilla.
Simon kom och sa det direkt:
Jag borde varit ärlig från början, men du var så fin Och jag ville inte att du skulle tro att det var på grund av din mamma. Jag menar, min mamma. Och jag var rädd att du skulle hata mig. För det var ju på grund av mig hon dog…
Han talade i snubbliga, hoppiga meningar, tittade bedjande på Linnea. Linnea huttrade, som när hon trodde Märta varit försvunnen.
Kan du förlåta mig?
Linnea sa absolut ingenting, lyckades bara få fram:
Jag måste tänka.
Mamma, snälla, förlåt Simon
Simon gav Märta en menande blick, ville att deras överenskommelse skulle gälla. Linnea upprepade:
Jag behöver tid. Måste tänka, fattar du?
Hon hade tusen frågor, men hittade inte orden. Men när Simons mamma ringde fick Linnea veta allt.
Simon visste inte att din mamma dog, jag skyddade honom. Men sedan råkade jag avslöja mig, och Simon började leta upp dig. Han ville hjälpa, träffa Märta men först blev det kaos med Märta, sen dig Han blev förälskad! Han var livrädd för att du skulle missförstå. Skyll inte på honom han ville bara bevisa sig inför de där pojkarna, att han duger även utan pappa. Han gick ut på isen
Simons mamma slog aldrig på Linnea, försvarade bara Simon. Märta pressade däremot hårt:
Han är snäll, mamma! Och han sa att han älskar dig! Han kan vara min riktiga pappa!
Linnea förstod. Men det var ändå konstigt?
Tiden gick. Linnea undvek Simon. Läste inga mess, svarade aldrig. Ju längre hon drog ut på det, desto mer ville hon ringa men det blev bara svårare.
Märta väckte henne en natt, grät och sa att hon hade ont i magen. Hon hade sagt det kvällen innan men Linnea trodde på dålig fil. Nu var Märta het som en kamin, Linnea behövde inte ens termometern.
Med skakande händer ringde hon ambulans, och plötsligt, utan att veta varför Simon.
Han kom direkt, yrvaken och med mjukisbyxor. Han följde med till sjukhuset, tröstade Märta och Linnea, även om rösten brast.
Bukhinneinflammation är inte farligt, sa han. Det kommer gå bra, lovar!
Linnea tog hans hand för att trösta honom, eller sig själv. På mottagningen hade ingen av dem varma kläder, men de satt så nära de kunde, värmde varandra.
Simon stormade till läkaren, frågade hur operationen gått. Linnea satt tyst, rädd för minsta rörelse. Om Märta inte klarade sig, skulle hon gå sönder.
Men allt gick bra. Märta klarade operationen, och läkaren berömde henne.
Som om hon har en skyddsängel, sa han. Linnea viskade: tack, mamma!
Simon tackade läkaren länge, och de blev hemskickade Märta låg ju på intensiven, och nu behövde de vila.
Simon skjutsade Linnea hem, och hon trodde att han skulle fråga om han kunde komma in, men han sa inget. Då sa hon:
Det börjar redan ljusna. Kom in, jag kan fixa kaffe.
Och insåg att hon menade det. Att hon ville han skulle stanna. För alltid.
Märta repade sig snabbt sjuksköterskorna skojade till och med om det.
Det är för att jag har både mamma och pappa, förklarade Märta.
Och ingen annan än Linnea och Simon fattade varför den lilla flickan var så lycklig.
