Vem har legat i min säng och skrynklat till den… En berättelse.
Älskarinnan var knappt äldre än dottern runda, barnsliga kinder, oskyldiga ögon och en liten piercing i näsan (när dottern ville göra en sån blev Erik rasande och förbjöd det). Det fanns ingen chans att bli arg på någon som henne Ylva blickade ner på Karins blåfrusna ben, den korta jackan, och ville egentligen väsa: Om du planerar att föda barn åt den där token, köp en ordentlig vinterjacka och dra på dig strumpbyxor under jeansen. Men förstås, hon sa inget. Ylva överlämnade bara nycklarna till Karin, slängde upp två väskor med det sista av sina saker på axeln och gick mot busshållplatsen.
Ylva Svensson, vad är det för grej under köksbordet? ropade den unga kvinnan efter henne. Ska man förvara porslin där?
Ylva kunde inte låta bli och kastade tillbaka:
Jag brukade gömma Eriks älskarinnors kroppar där, men du kan diska tallrikar om du vill.
Utan att vänta på svar och utan att se Karins skrämda ansikte, gick Ylva nerför trappan, nöjd med sin kommentar. Nåväl där gick tjugo år av ens liv rakt ut i tomma intet.
Det var dottern som först upptäckte att Erik hade en affär. Hon skolkade från skolan, kom hem och trodde hon skulle vara ensam, men möttes av den unga nymfen som satt och drack varm choklad ur hennes favoritmugg. Eftersom kvinnan knappt hade kläder på sig och pappa duschade, förstod Klara direkt och ringde Ylva:
Mamma, jag tror pappa har en älskarinna och hon har på sig mina tofflor och dricker ur min kopp!
Precis som i en saga, tänkte Ylva bittert och mindes hur dottern blev mer upprörd över att någon rört hennes saker än över pappans svek. Vem har legat i min säng och skrynklat till den…
Ylva tog det hela rätt så lugnt, till skillnad från Klara. Sårad blev hon visst älskarinnan var ung och söt, medan Ylva själv drabbats av övervikt, celluliter och andra fyrtioårskriser. Men någonstans kände Ylva lättnad år av mystiska nattliga samtal, stressigt jobbschema, kvitton från fik Erik aldrig tog med henne till… Hon hade aldrig lyckats avslöja honom, han skötte allt så snyggt att Ylva till slut trodde att hon själv var skyldig när hon misstänkte honom.
Det är första gången, ljög Erik fräckt. Jag vet inte, det blev som en solstorm eller nåt över mig.
Solstormen hette alltså Karin, hotellreceptionisten från Göteborg där Erik bott under en konferens. Hon var bara tjugo och hennes enda talang var sitt söta leende. Inte särskilt skarp heller, tydligen, för hon flyttade efter honom till Stockholm, hyrde en liten sunkig etta för sina sparade kronor. Så de sågs alltså där det gick ju att tvätta både sig och sina kläder. Ylva undrade ju alltid varför är snabbreningen på maskinen igång hela tiden istället för programmet blandade textilier?
Lägenheten hade Erik fått av sin far långt innan de gifte sig, så när Ylva bestämde sig för skilsmässa, var det bara att flytta med Klara till sin egen lilla tvåa i Farsta, den hon ärvt av mormor. Dottern klagade hur skulle hon ta sig till skolan nu?
Du kan ju bo med oss föreslog Erik, men möttes av ännu fler svordomar. Nåväl, åtminstone dottern kunde säga honom precis vad hon tyckte.
Första tiden var tuff nya busslinjer, nya affärer, det tog en timme till både jobb och skola. Men snart vande de sig Ylva hittade nytt jobb, Klara kom in på gymnasiet, och dit var det hälften så långt. Det fanns ingen tid för sorg vardagens utmaningar och slutprov hindrade dem från att vältra sig i elände, och när det var över, kändes det inte ens tungt längre.
Karin ringde Ylva några gånger för att fråga om ugnstemperaturer eller var man lägger tabletten i diskmaskinen. En gång kom hon till och med förbi glömda foton behövdes akut till studentfesten. Erik kunde inte eller vågade inte Ylva låg hemma med influensa och Klara vägrade helt att gå till gamla lägenheten, det skulle förstöra min mentala hälsa, och jag har matteprov!.
Det är lite gulligt här, mumlade Karin och tittade på de gamla tapeterna och föråldrade lamporna.
Ylva log snett ja, gulligt, vad säger man? Där borta var allt nytt och stilrent, och hon hade själv slitit för det i tjugo år. Men nu fick andra njuta av det.
Just den episoden spelade henne ett spratt ungefär ett år senare hördes nyckeln i dörren en kväll.
Är det till dig? frågade Ylva dottern.
Den bara stirrade.
Där stod Karin på tröskeln, tårögd med svart mascara och glitter i kindvecken, en sportbag i handen.
Har det hänt något med Erik? undrade Ylva oroligt.
Det har det! snörvlade Karin. Jag tog bussen och skulle överraska honom sent på kontoret och och…
Nu bröt hon ihop, snyftade vidare som ett barn med ansiktet gömt i händerna.
Och vad vill du av mig? frågade Ylva och kikade på den proppfulla väskan.
Kan jag sova här i natt? Jag är helt pank. Imorgon tar jag tåget hem till mamma.
Men vad ska du resa på om du inte har pengar?
Jag tänkte att ni kunde låna mig några hundralappar.
Ylva visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
Klara tog beslutet.
Gå hem, du! sa hon kyligt och lade till ett par vassa svordomar som Ylva aldrig förr hört från henne.
Ylva gav henne en förebrående blick.
Kom in, Karin, sa hon. Det är natt nu, vi kan ju inte kasta ut dig i kylan.
Det blev värre.
Klara blev så upprörd att hon deklarerade antingen jag eller Karin. Ylva ryckte på axlarna du är vuxen, gör som du vill. Åk till din far om du vill.
Nej tack, jag åker till Emma!
Det slutade med att Ylva beställde taxi till dottern, så hon kunde sova hos sin bästis, och sedan satt hon och tröstade den olyckliga älskarinnan med te och valeriana, som efter ett år i Stockholm varken skaffat jobb eller vänner, bara en ny piercing i tungan. Självklart lånade Ylva henne pengar vad skulle hon annars göra, låta henne bo kvar? Hon körde till och med Karin till Centralstationen, så hon inte skulle försvinna.
Karin tackade gång på gång, bad om ursäkt och lovade att börja om, gå en kurs och hålla sig borta från gifta män.
Min mamma sa alltid att jag var hopplös. Hon hade rätt.
Ylva stannade inte kvar för att vinka av Karin när tåget rullade ut det kändes överflödigt. Med Klara blev det snabbt försoning, även om dottern fortfarande hade svårt att fatta hur man kunde släppa in en rival i sitt hem. Ylva strök henne över det blonda håret, log och sa:
När du blir äldre förstår du.
Erik ringde efter en vecka. Han sa att han hade insett allt, dumpat Karin och var redo för ett lyckligt återförenande.
Är det för att skjortorna är slut? frågade Ylva syrligt.
Joo, suckade ex-maken. Och tvätta kan hon inte, jag har gått i flottiga kläder i ett år.
Självklart gick Ylva inte tillbaka. Inte heller nöjde hon sig med skadeglädje. Men visst måste hon erkänna efter allt detta blev livet lättare: tankarna klarnade, hjärtat var lugnare, leendet kom oftare. Hon köpte en hund och gick på promenader om kvällarna. Träffade en trevlig granne och vad spelade det för roll att han var tio år äldre, hon var ju knappast någon ungflicka själv. Livet rullade vidare.
