Den unge servitören som kom springande erbjöd sig att ta bort kattungen. Men den nästan två meter långe mannen lyfte helt enkelt upp det gråtande, fluffiga lilla livet och satte honom på en stol bredvid sig:
En tallrik till min kattkompis! Och det allra bästa köttet!
Vi sätter på oss något kaxigt, nästan som unga nymfer, och går till ett svindyrt ställe. Dags att visa upp oss och granska männen …
Så självsäkert deklarerade en av de tre väninnorna rektor för en exklusiv och dyr privat gymnasieskola i Stockholm. Hennes yrke krävde det, så hon hade alltid rätt ord redo i lagom dos.
Dessa “nymfer” var trettiofem, enligt dem rätt ålder för korta kjolar och blusar plagg som snarast framhävde än dolde fördelarna. Djupa urringningar, perfekt smink hela stridsmunderingen.
Restaurangen de valde låg på Strandvägen i Stockholm, ett riktigt status- och prestigehak med priser som ingen blinkade åt om man hade råd. Bordet var bokat, de slog sig ner bekvämt och började såklart genast få beundrande blickar från män och allt annat än hjärtliga sådana från deras sällskap.
Samtalen cirklade snabbt kring det enda viktiga män. Drömmar, krav och förväntningar ventilerades. Var och en väntade på sin idealman: lång, tränad, attraktiv och självfallet förmögen. Han skulle bära dem på händer, låta dem få sin vilja igenom, inte tjata och absolut inte märka av vardagsbestyren. Om han dessutom kom från någon gammal adelsfamilj då vore det fulländat.
Inte sådana som de där
Väninnorna utbytte blickar och nickade diskret åt ett gäng tre glada, lite rundlagda män med begynnande flint. De hade öl, chips och berg av biffar på bordet, pratade om Djurgården, hockey och kräftfiske. Skrattade högt, hjärtligt och helt ocensurerat.
Usch.
Vilken stil.
Nä fy.
Domen var enhällig: ovårdade, grova och helt utan aristokratisk touch. Absolut inte rätt sort för dessa imponerande damer. Och just då hände något som vände hela kvällens tonläge.
En man kom in med besked han hade just parkerat sin eldröda Ferrari utanför.
Greve Arvid Ekestam av Gripsholm! högtidligt ropade entrévärden.
Väninnorna sträckte på sig och höll andan, som jakthundar på spår.
Lång, rak i ryggen, värdig gråtin i håret, handsydd kostym som var värd en mindre villa. Diamantmanschetter och kritvit skjorta fullbordade bilden.
Oj
Oho
Mmm
Urigningarna lutades fram, blickarna blev öppet inviterande.
Vilken man, viskade en.
Greven, stilig och miljonär, fyllde den andra på. Jag har drömt om Maldiverna sen jag var liten.
Den tredje sade inget, men hennes blick sade allt.
Det tog inte ens tio minuter innan damerna blev inbjudna att äta vid grevebordet. De gick dit, med högburet huvud och en lätt föraktfull blick åt övriga gäster särskilt herrarna vid ölhörnan.
Greven var artig, konverserade ledigt om sitt gamla släktträd, slott och sin tavelsamling. Spänningen steg mellan väninnorna alla visste att bara en skulle få invitten att fortsätta kvällen.
Under tiden landade lyxiga rätter på bordet: hummer, skaldjursfat och gammalt, dyrt vin. Damerna åt, kastade drömmande blickar och var så långt från restaurangvardagen som möjligt. Kinderna blev högblommiga.
Greven höll stilen skämtade, berättade anekdoter från högsta kretsarna, och nu spelade det ingen roll vad han ville göra efter middagen.
Restaurangen hade en liten trädgård. Doften av mat drog in dit. Snart hoppade en mager, liten grå kattunge in mellan stolarna och satte sig truligt vid grevens fötter, så tydlig i sin hunger att det gjorde ont att se.
Grevens ansikte blev förvridet av avsmak. Han stötte utan tvekan till kattungen med foten. Den lilla flög tvärs över golvet och slog emot bordsbenet just hos de tre männen. Restaurangen tystnade.
Jag avskyr smutsiga, oädla varelser, skrek greven. På mitt slott har jag bara championhundar och de bästa hästarna.
Servitören böjde sig nervöst:
Vi ordnar det direkt, förlåt oss
Han skyndade till ölbordet, där en av männen redan reste sig. En gigant, nära två meter, rodnade med knutna nävar. Vännerna försökte hålla honom tillbaka.
Han sa ingenting. Lyfte bara upp kattungen och satte honom på stolen bredvid.
En tallrik till min lurviga vän! röt han. Och ta in det bästa köttet ni har. Snabbt!
Servitören blev likblek och försvann i köket. Då bröt applåder ut i lokalen.
En av nymferna reste sig, gick fram till jätten och sa:
Flytta på dig. Och beställ ett glas whisky åt damen.
Greven tappade talförmågan.
En minut senare anslöt även de två andra vännerna, med generösa men föraktfulla blickar åt greven.
De gick inte därifrån tillsammans. En grupp bestod av tre: en man, en kvinna och en grå kattunge.
Tiden gick. Idag är den första av väninnorna gift med jätten ägare till ett stort svenskt investeringsbolag. De två andra gifte sig med hans vänner, framstående advokater. Alla tre bröllop hölls samma dag.
Nu lever före detta nymfer ett annat liv: blöjor, matlagning, städning. Alla fick döttrar nästan samtidigt.
Och för att ibland få komma till sin favoritrestaurang, skickar de makarna på fotboll eller fiske, hyr barnvakt och samlas igen för tjejsnack. Om män.
Och greven Arvid Ekestam av Gripsholm? Året därpå blev han gripen. En stor rättsprocess en äktenskapsbedragare som blåst lättrodda kvinnor.
Riktiga män, tack och lov, har det där inget med att göra.
Jag menar sådana som de tre med mage, tunnhårighet, utan yta eller prestige, men med äkta hjärta.
Så är det.
Och annars aldrig.
