Vid världens ände. Snön trängde in i skorna, brände mot huden. Men Rita tänkte inte köpa några tjocka stövlar – hellre ridstövlar, även om hon skulle se fånig ut här. Och pappa hade spärrat bankkortet. – Ska du verkligen bo i en by? – frågade han och sneglade nedlåtande. Pappa avskydde landsbygden, friluftsliv och allt som saknade bekvämligheter. Gösse också, därför åkte Rita hit. Fast egentligen ville hon inte bo här, även om hon gillade vandringar, tält och romantik. Men att bo i byn – nej. Hon sa ändå till pappa: – Jag vill det. Och jag ska. – Säg inte dumheter! Vad ska du göra där, jaga kossor? Jag trodde ni skulle gifta er i sommar… Gifta sig. Pappa matade på Gösse som en seg, klumpig gröt – så sliskigt att hon mådde illa i timmar. Utseendemässigt var Gösse helt okej, kanske till och med snygg: rak näsa, klara ögon, snygga bryn och välklippt lockigt hår, vältränad kropp. Pappas favorit medhjälpare. Men Rita stod inte ut med honom, hans gnälliga röst och skrytsamhet om kläder, klockor och bil. Pengar, pengar, pengar! Rita ville ha kärlek, känslor – som i böcker. Hon hade aldrig upplevt det, men visste: någon gång händer det. Hon blev ofta förälskad, men känslorna blev aldrig ärr eller drama, bara flyktiga. Hon ville ha drama, inte lugna, trygga Gösse. Så hon flyttade till bygden och blev lärare. Gösse skulle aldrig komma efter, han skulle fly från bristen på internet, varmvatten och avlopp. Rita fann en by utan allt det där. Rektorn ville egentligen inte anställa henne, men hon var envis och visade sina utbildningspapper tills han gav med sig. – Vad gör en så ung och kvalificerad lärare i en by? – undrade den barska kvinnan på förvaltningen. – Jag lär barn, – svarade Rita lika strängt. Nu var hon bylärare. Huset saknade varmvatten och avlopp, Rita eldade själv i pannan. Som väntat: Gösse kom hit, stannade en natt och rymde. Han ringde och tjatade, men trodde det bara var en nyckfull idé. I början trivdes Rita. Sen började vintern. Det blåste så huset blev iskallt, att bära ved var ett helvete. Hon längtade hem, men ville inte ge upp. Hon ansvarade ju för barnen nu. Klassen var liten – tolv elever. Först blev hon chockad: på Kreativa barncentret där hon jobbat tidigare var barnen smarta och konstnärliga. Här… Verkade alla hopplösa. Tredje klass, och de läste fortfarande med möda. Gjorde ingen läxa, stökade på lektionerna. Men snart blev hon förälskad i dem: Semen snidade djur i trä – fantastiska rävar och björnar, inte simpla slöjdarbeten. Anja skrev vita vers. Vovka stannade alltid och städade klassrummet. Ira hade ett lamm som följde henne till skolan som en hund. De lärde sig faktiskt läsa, bara de aldrig fått chansen tidigare, och fått fel böcker. Rita struntade i skolprogrammet, köpte nya böcker i närmaste samhälle, för internet funkade knappt. Rita fick aldrig kontakt med en enda elev – just hennes pappa såg hon när hon huttrade med armarna fulla av ved. – God dag, Margareta Johansson, – sa han några steg från grinden. Rita var lite rädd för honom – hans ansikte var grovt, som en gangster. Aldrig ett leende. Hjärtat slog fort, ibland trodde hon han märkte hur nervös hon blev. – God dag. Hon sa det ljusare än hon tänkt. – Varför får Tanja bara bottenbetyg? – För att hon inte gör något. – Få henne att göra då. Vem är lärare – du eller jag? Rita ville inte tvinga någon. Flickan hade nog autism, ett specialfall. – Har det alltid varit så här? Vladimir tvekade. – Nej, tidigare gjorde hon allt med Olya. – Vem är Olya? Han ryckte irriterat på sig, som om han också hade fått snö i skon. – Hennes mamma. Klart, nu blev det tydligt. Att stå med ved var jobbigt och pinsamt, speciellt när en pinne föll på tån och Rita nästan började gråta – både av smärta och skam inför en vuxen. Själv vuxen kände hon sig inte alls. – Jag hjälper dig, – sa Vladimir. – Nej, jag klarar mig själv! – Det ser jag, – sa han och bar in veden, fixade dörren så den slutade fastna. – Säg till om du behöver något, – sa Vladimir och gick. Varför kom han ens? Tror han jag ritar bättre betyg nu? Knappast… Tanjatankarna gav henne ingen ro. I flera dagar försökte hon närma sig flickan, men kände sig pedagogiskt misslyckad och tyckte synd om henne. Vände sig till biträdande rektor. – Det är kört. Sätt bottenbetyg, så skickar vi henne till specialskola i sommar. – Så lätt? – Ja. Kommissionen får avgöra, om barnet är så. – Hennes pappa säger att förr var… – Skit i honom, han berättar en massa… – Du gillar honom inte? Biträdande rektorn knep ihop munnen. – Han är ingen pepparkaka, och barnet behöver särskilt stöd. Rita nöjde sig inte. Hon ringde sin favoritpedagog och tog råd, sen gick hem till Tanja. Hon var nervös, till och med testade kamomillte som mamma brukade för att lugna sig. Mamma var död, och det gjorde också Tanja-fallet personligt. Vladimir var inte glad att se henne. Rita höll fast vid sin rätt som klassföreståndare att undersöka hemförhållanden. Tanjas rum var underbart – rosa tapeter, mjukdjur och massa böcker. Rita blev nästan avundsjuk; hennes pappa gillade minimalistiskt och beige. Första gången gick inget direkt framåt. Rita frågade om favoritböcker, fick en bunt pennor. På slutet, när Rita undrade vad den rosa kaninen hette, svarade Tanja: – Plutten. Nästa gång tog Rita med en kofta till Plutten, stickad i mammatradition. Plötsligt log Tanja och sa: – Fin. De ritade Plutten i koftan och när Rita skrev namnet fel, rättade Tanja henne. Flickan var alls inte efterbliven. – Jag kommer till Tanja tre gånger i veckan, – sa Rita till Vladimir. – Jag har inga extra pengar, – muttrade han. – Jag begär inget, – sa Rita. Biträdande rektor gillade inte heller privatbesök: – Man får inte favorisera ett barn, det är opedagogiskt och ändå lönlöst. – Jag vet, – svarade Rita. – Och jag ger inte upp. Flickan var speciell, ja: tystlåten, undvek ögonkontakt, ritade hellre än skrev – men kunde räkna och lärde sig grammatik lätt. Snart fick hon godkänt på riktigt. – Åker du bort på jul? – undrade Vladimir och undvek ögonkontakt, precis som Tanja. – Nej, – sa Rita, lite generad. – Tanja vill bjuda dig. Det kändes konstigt. Tanja hade aldrig sagt nåt om det. Men att tacka nej vore taskigt. – Tack, jag ska tänka på det. Rita sov oroligt den natten. Visst var det logiskt – efter all uppmärksamhet att Tanja blev mer öppen. Men varför bryr hon sig om Vladimir… Dagen efter ringde Gösse. – Kommer du till stan över jul? – Nej, jag firar här! – Snälla, sluta nu – pappa är orolig, han mår dåligt. Pappa hade aldrig ens ringt. – Säg åt honom att gå till doktorn. – Kommer du verkligen inte hem? – Nej. – Vad ska jag göra då? – Vad du vill! Rita trodde inte att Gösse skulle göra det – men han dök upp med champagne, sallad och presenter. – Om berget inte kommer till Muhammed… Rita blev chockad – men inte alls på ett dåligt sätt; han brukade ju fira nyår på restaurang med livemusik. Här fanns ju knappt tv. – Det räcker att DU finns, – sa Gösse. Rita försökte hitta något fel, men gjorde det inte. ”Har jag helt fel om honom?” tänkte hon. Ännu rördare blev hon av att hitta både favoriträtter, pedagogikböcker, en projektor och lärarkalender bland presenterna. – Tack… Jag trodde du skulle ge smycken och teknik som vanligt. Gösse log. – Rita, du är det dyrbaraste jag har. Om du vill bo på landet, så gör vi det. Smycken har jag med också. Ur en röd ask plockade han en ring. Det var uppenbart. – Får jag tänka först? Gösse blev inte ens ledsen. – Jag är glad om du inte säger nej direkt. Jag väntar hur länge du vill. Rita visste inte vad hon skulle svara och la asken i fickan. Vladimir hade hennes mobil, men ringde hemtelefonen. – Har du bestämt dig? – Förlåt – en kompis kom till mig. – Jag fattar. Han la på. Rita kände sig ledsen. Vad menades med ”Jag fattar”? Orkar han inte med henne längre? Är han sur? För Tanjas skull kanske. Gösse märkte inget; han gick runt och försökte få igång internet för att se nyårsfilmer. Rita hörde en vissling; så brukar man ropa hund. Hon mindes att Vladimir visslade så. I fönstret såg hon Vladimir och Tanja vid grinden. Hon rodnade. – Vem är det? – undrade Gösse surt. – En elev, – pep Rita. Hon hade förberett en present till Tanja: en vän till Plutten, en rosa kanintjej. Till Vladimir hade hon stickat vantar – kanske dumt, men ändå. Hon slängde på sig jackan, glömde mössa och sprang ut. Snön hamnade i skorna men gjorde ingenting. – Hej Tanja! – sa Rita. – God jul! Se vad jag köpt! Tanja tog emot kaninen och höll den hårt. Vladimir räckte fram två paket till Tanja. I det stora låg ett hemmagjort seriealbum – med Tanjas teckningar. – Tack, vilket fint seriealbum! I det lilla låg en fågelbrosch – en liten gyllene kolibri. Rita såg på Vladimir, men han mötte inte blicken. – Den var mammas, – sa Tanja. Rita blev tårögd. – Vi går nu, – mumlade Vladimir. – Glad jul, – sa Rita. – Detsamma, – svarade Vladimir. Rita ville krama Tanja, men vågade inte. Flickan höll bara hårt i sitt gosedjur. Vid grinden vände sig Rita om. Bröstet värkte av att se de två gestalterna gå. Hon gick in och blinkade bort tårarna. – Och, hur gick det? – undrade Gösse surt. Rita såg på albumet och den lilla broschen i handen. Tänkte på vantarna hon glömt ge bort, och på att broschen varit mammas… Och på Vladimirs smittsamma leende – som bara visade sig när han såg på sin dotter. Det slet och blommade i hjärtat. Hon kände sorg för Gösse, men att ljuga var meningslöst. Rita tog fram den röda asken, räckte den till Gösse och sa: – Åk hem. Förlåt – jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt. Gösse såg först chockad ut. Han var inte van att bli nekad. Ett tag trodde Rita att han skulle bli arg – men Gösse la ringen i fickan och gick ut utan ett ord. Rita packade snabbt mat i lådor, tog vantarna till Vladimir – och rusade ut för att hinna ikapp två främlingar som hon nu behövde mer än någon annan…

Vid världens ände.
Snön tränger in i kängorna, kyler huden ända in.
Men att köpa fällskor är inget som Emma har tänkt sig, hellre höga stövlar egentligen, men här skulle det ju se tokigt ut. Och dessutom har pappa spärrat hennes kort.
Ska du verkligen bo på landet? frågar han och snörper på munnen.
Pappa klarar inte av landsbygden, natursemester eller någon plats som saknar bekvämligheter en stadsmänniska är van vid. Och Jakob är likadan, just därför åker Emma till landet. Hon vill egentligen inte bo där, även om hon, till skillnad från pappa, älskar vandringar, tält och allt det där med romantik under bar himmel.
Men bo på landet nej. Fast hon sa något annat till pappa.
Jag vill det. Och jag tänker göra det.
Säg inte dumheter. Vad ska du göra där? Mocka i ladugården? Jag trodde du och Jakob skulle gifta er i sommar, trodde vi skulle börja planera bröllop…
Bröllopet. Pappa har serverat Jakob till henne som en kall risgrynsgröt, så äcklig att illamåendet håller i flera timmar.
Nej, utseendemässigt är Jakob inte motbjudande, till och med rätt snygg: rak näsa, intensiva ögon under fina ögonbryn, lite lockigt välklippt hår, stark kropp. Han är pappas hjälpreda och sedan länge pappas högra hand, och pappa har gått med drömmen om att dottern ska gifta sig med denna passande man.
Emma tål inte Jakob. Hon stör sig på hans gnälliga röst, korvliknande fingrar som alltid pillar på något, skrytsamma historier om vad hans kostym, hans klocka, hans bil kostar…
Pengar, pengar, pengar! Inget intresserar dem utom pengar. Emma vill ha kärlek. Känslor som får hjärtat att slå hårt, som i romanerna. Hon har aldrig varit förälskad på riktigt men vet att det kommer hända. Hon har ofta gillat någon pojke, blivit förtjust, men det har alltid varit kortvarigt och lämnat hjärtat tomt. Men hon vill ha djupa ärr, dramatik, inte lugna och förutsägbara Jakob. Så att flytta ut till landet och bli lärare i byskolan känns som en fantastisk idé. Jakob kommer inte följa efter. Jakob är rädd för brist på internet, varmvatten, avlopp.
Emma hittar med flit en by utan allt det där. Rektorn tvivlade på att hon skulle klara det, men den gamla läraren gick hastigt bort och Emma stod på sig, vände sig till utbildningskontoret och visade sina diplom och intyg om vidareutbildning.
Vad ska en så ung och kvalificerad lärare göra i en by? frågade en sträng kvinna med lysande rött hår.
Lära barnen, svarade Emma lika strängt.
Så nu undervisar hon. Bor i ett litet hus utan varmvatten eller avlopp, och hon eldar i vedspisen själv. Som Emma förväntade sig kom Jakob, stannade en natt, och stack sedan därifrån. Han ringde förstås, försökte övertala henne att komma tillbaka, men ansåg som pappa att det bara är en nyck som snart går över.
Till en början gillade Emma det här. Men vintern kom, huset blev så kallt på nätterna att det var rysligt även under täcket och att släpa ved var svettigt. Hon längtade hem, ärligt talat, men hon är inte van att ge upp. Och nu ansvarar hon inte bara för sig själv. Hon har barnen också.
Klassen är liten, bara tolv elever. Först var hon chockad: på ungdomscentret där hon jobbat senaste året var barnen begåvade och duktiga. Här… de verkar helt hopplösa. Tredje klass och de läser hackigt. Gör aldrig läxan. Pratar på lektionen. Det var först. Sedan blev Emma förälskad i dem.
Simon snidar djur i trä, och det är inte grova slöjder utan fantastiska rävar och tvättbjörnar, kaniner och björnar som man med stolthet skulle visa upp på NK:s leksaksavdelning. Linnea skriver vit vers, Olle stannar alltid kvar efter lektionen och hjälper till att städa, Irma har ett lamm som följer henne till skolan som en hund.
De har faktiskt lärt sig läsa, de försökte bara aldrig förut, och böckerna de fick var helt fel. Emma bryr sig inte om skolplanen, hon tar med egna böcker som hon får åka in till tätorten för att köpa, internet funkar ju knappt här och att beställa är inte möjligt.
Emma hittar inget sätt att nå fram till bara en elev. Och just hennes pappa, Erik, ser hon när ansiktet förvrids av den stickande snön i kängorna medan händerna är fulla av ved.
Hej, Emma Lindén, säger han och stannar några steg från grinden.
Emma är lite rädd för honom, faktiskt. Han har ett hårt ansikte. Som en gangster. Ler aldrig. Och hjärtat slår hårt när hon ser honom, att hon nästan tror han ska märka hur nervös hon är. Eller är hon inte alls rädd?
Hej.
Rösten låter ljusare än hon vill.
Varför har Tilde bara F i betyg?
För hon gör ingenting.
Då får du tvinga henne. Vem är det som är lärare, jag eller du?
Det är Emma som är läraren. Men hon tänker inte tvinga någon. Flickan har sannolikt autism, här behövs en annan typ av hjälp.
Har det alltid varit så? undrar Emma försiktigt.
Erik tvekar.
Nej, innan gjorde hon allt ihop med Frida.
Och Frida är?
Han grimaserar, som om han också fått snö i skon.
Det är hennes mamma.
Nu förstår Emma att hon inte ska fråga nästa fråga. Men måste ändå.
Och var är hon nu?
På kyrkogården.
Där satt det. Som pappa brukar säga det var inte så svårt att förstå.
Att stå med armarna fulla av ved är tungt och obekvämt. Men det är pinsamt att säga det. När en vedklabbe glider ner och landar på foten, utbrister Emma och tappar veden, och gråten är svår att hålla tillbaka. Tårarna verkar komma dels av smärtan och dels av förnedring över att klanta till sig inför en vuxen. Och ändå är Emma själv vuxen. Fast hon känner sig inte så nu.
Låt mig hjälpa dig, säger Erik.
Nej då, jag klarar mig.
Jo, jag ser hur bra det går.
Han bär in veden åt henne, rätar till dörrposten med en vedklabbe så dörren inte fastnar.
Säg till om något säger han och går sin väg.
Varför kom han ens? Tror han att några armfullar ved ska göra att Emma ger Tilde ett bättre betyg? Knappast…
Tankarna kring flickan lämnar henne inte ifred. Flera dagar försöker Emma på olika sätt att nå fram, känner sig otillräcklig som lärare och har medlidande med Tilde. Hon frågar till och med rektorn.
Herregud, det är hopplöst. Sätt F och så får vi skicka henne till särskola i sommar.
Hur gör man då?
Vi skickar henne till utredning. Sätter diagnos. Finns inget att göra, när barnet är sådant.
Men pappan säger att tidigare
Åh, det där med tidigare! Mamman tog hand om henne, men han klarar inte det ensam. Lyssna inte på honom, han säger så mycket…
Du gillar inte honom, va? inser Emma.
Rektorn trutar med munnen och säger:
Han är ingen pepparkaka direkt, men barnet måste få den utbildning som är rätt för henne.
Det duger inte för Emma. Hon är inte säker på att flickan hör hemma i särskola. Hon ringer sin favoritmentor, Lydia, rådfrågar henne och bestämmer sig för att gå hem till Tilde. Hon är så nervös att hon dricker kamomillte, trots att hon inte gillar det. Men mamma brukade dricka det, sa att det lugnar. Emma har också mist sin mamma, därför går hon så mycket in i den här historien.
Erik är inte särskilt vänlig när han öppnar, även om Emma hade trott att han skulle bli glad att hon vill hjälpa dottern.
Vi tar egentligen inte emot besök, säger Erik.
Emma trutar med munnen, precis som rektorn, och förklarar att klassföreståndaren har skyldighet att kolla upp hur barnen har det hemma.
Tildes rum är fantastiskt. Rosa tapeter, mjukisdjur, massor av böcker. Emma är avundsjuk: pappa är minimalist och har alltid ratat allt gulligt och färgstarkt. Hennes eget rum var beige och leksakerna likaså.
Första gången blir det inte så mycket. Emma frågar Tilde om favoritböcker, bläddrar, undrar om det finns färgpennor. Tilde hämtar dem tyst, säger inget om böckerna. Men när Emma frågar vad den rosa kaninen heter, svarar Tilde:
Fluffa.
Nästa gång har Emma stickat en liten tröja till Fluffa. Det har mamma lärt Emma att göra, och hon stickar för att minnas henne. Emma är ingen vidare stickare, och garnet blev lite för tjockt. Men oväntat blir Tilde glad och provar tröjan, säger:
Fin.
Emma föreslår att Tilde ska rita Fluffa med nya tröjan. Tilde gör det. Emma skriver namnet, med flit ett stavfel. Och Tilde rättar.
Hon är inte alls utvecklingsstörd.
Jag kommer till Tilde tre gånger i veckan, säger Emma till Erik.
Jag har inga pengar över, säger han bistert.
Jag vill inte ha betalt, surnar Emma.
Så får det bli.
Rektorn blir fly förbannad när hon får höra om besöken.
Vad är detta för ensidigt? Man får inte favorisera barn, det är icke-pedagogiskt! Och dessutom, du har väl sett såna barn förr?
Ja, och jag vet att det är för tidigt att ge upp, avbryter Emma.
Flickan är särskild, ja: nästan alltid tyst, undviker ögonkontakt, ritar hellre än skriver. Men hon räknar bra, och får snabbt grepp om grammatiken också. Vid terminslut behövs inga nödbetyg hon klarar sig faktiskt.
Ska du åka bort över jul och nyår? undrar Erik och undviker att se Emma i ögonen, precis som Tilde.
Nej, jag stannar här, svarar Emma, känner hur hon rodnar.
Tilde vill bjuda dig.
Det är konstigt. Tilde har själv inte sagt det. Fast hon säger ju ytterst lite. Om det nu är så Emma vill inte göra flickan ledsen. Även om hon helst inte vill fira nyår hos främmande människor.
Tack, jag ska tänka på det säger Emma.
Hon sover dåligt den natten. Kan inte förstå vad det är som gör henne så upprörd. Hon har hållit på med Tilde en månad, de har kommit varandra nära. Har inte Emma egentligen fått det hon ville? Vad spelar det för roll vad Erik tycker…
Med de tankarna somnar Emma.
På morgonen ringer Jakob.
När kommer du hem?
Va?
Ja, över nyår? Du tänker väl inte fira själv ute i din by?
Jo det gör jag!
Emma… Ska du verkligen envisas? Pappa har högt blodtryck, han är helt ifrån sig.
Pappa har aldrig ringt henne.
Han får väl gå till läkaren, snäser Emma.
Men du kommer alltså inte?
Nej.
Men vad gör vi då?
Gör vad du vill!
När Emma säger sådant tror hon inte att Jakob verkligen ska komma: men så dyker han upp, med champagne, sallader och presenter.
Om berget inte kommer till Muhammed…
Emma blir chockad, men inte bara på ett dåligt sätt: hon hade aldrig trott att Jakob skulle göra något sådant. Han älskar att fira nyår på restaurang med tävlingar och livemusik. Här finns ju inte ens TV.
Det gör inget. Du är det viktigaste.
Emma letar efter en baktanke. Men hittar ingen. “Kanske har jag haft fel om honom?” tänker hon.
Ännu mer rörd blir hon när hon hittar sina favoriträtter bland matlådorna och bland presenterna böcker om pedagogik, en projektor och en lärarkalender.
Tack, säger hon, rörd. Jag trodde du som vanligt skulle ge smycken eller någon pryl.
Jakob ler.
Emma, jag har förstått att du är det värdefullaste i mitt liv. Om du vill bo på landet, då bor vi på landet tillsammans. Och jag har faktiskt med mig smycken också.
Han tar fram en röd sammetsask. Det är tydligt vad som finns i den.
Måste jag svara nu? frågar Emma.
Jakob blir inte sur.
Jag var rädd att du skulle säga nej direkt. Du får ta den tid du vill.
Emma vet inte vad hon ska säga, så hon stoppar boxen i fickan.
Erik har hennes mobil, men han ringer på hemtelefonen.
Har du funderat? frågar han.
Förlåt. Min vän är här.
Jaha.
Sen lägger han på.
Direkt mår Emma illa. Vad är det för ton… Jaha… Vad vet han? Hon har aldrig lovat något. Men han är nog sårad? Säkert sårad för Tildes skull. Barnet väntar, och vilken pappa vill att dottern ska bli sviken?
Huvudet snurrar av tankar. Jakob märker ingenting: han försöker få igång internet för att visa julfilmer.
Emma hör en vissling. Så visslar man på hundar. Hon minns hur Erik visslade precis sådär. Hon tittar ut genom fönstret. Erik och Tilde står vid grindstolpen.
Hon blir röd.
Vem är det? säger Jakob vresigt.
En elev, piper Tilde. Jag kommer strax.
Emma har förberett en present till Tilde: en vän till Fluffa, en rosa kaninflicka. Pappa hade kallat det smaklöst.
Hon har stickat vantar åt Erik också. Var inte säker på om hon borde lämna dem, men gjorde det ändå.
Hon tar paketen och springer ut, som hon är: utan mössa, med bara ben. Samlar snö i kängorna, men bryr sig inte.
Hej Tilde! säger Emma vänligt. Gott nytt år! Kolla vad jag har köpt till dig.
Hon räcker Tilde påsen. Flickan plockar ut kaninen och kramar den, tittar på sin pappa. Erik räcker fram två paket, ett större, ett mindre. Tilde öppnar först det stora. Där ligger ett anteckningsblock med en egen serietidning, Emma känner genast igen Tildes teckningar.
Tack, vilken rolig serie!
I det lilla ligger en brosch, en liten guldkolibri. Emma ser upp på Erik. Han möter inte hennes blick, men Tilde säger:
Det är mammas.
En klump växer i Emmas hals.
Vi går nu, muttrar Erik.
Självklart. Gott nytt år!
Gott nytt år till dig också
Emma vill krama Tilde men vågar inte, flickan står bara där och håller hårt om sin kanin och tiger.
Vid grinden vänder Emma sig om. Något pressar över bröstet vid synen av de två figurerna, och hon går in igen, blinkande och snörvlande.
Vad ville de? mumlar Jakob surt.
Emma ser på anteckningsboken och den lilla broschen i handen. Hon minns att hon glömde lämna vantarna. Och det där Tilde sa mammas… Och hur Erik har ett smittande leende, som han bara får när han ser på sin dotter. Någonting brister och blommar inom henne. Emma tycker synd om Jakob, men kan inte ljuga för varken sig själv eller honom.
Emma tar fram den röda boxen ur fickan, räcker honom den och säger:
Åk hem, Jakob. Förlåt, jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt, säger hon igen.
Jakobs ansikte blir tomt. Han är ovan vid att få nej.
En stund tror Emma att han ska slå henne. Men Jakob stoppar tillbaka boxen i fickan, tar bilnycklarna och går tyst ut.
Emma packar snabbt maten i lådor, tar de stickade vantarna och rusar ut för att hinna ikapp några främmande, men just nu så nödvändiga, människor för henne.