Julia steg av bussen, tog sina tunga kassar i händerna och vandrade mot sitt barndomshem i utkanten av Uppsala. Jag är hemma! ropade hon glatt och slog upp dörren. Julia, min lilla flicka! alla rusade fram för att omfamna henne. Vi kände på oss att du skulle komma hem idag!
Senare på kvällen, när hela familjen satt samlade runt det stora träbordet under värmen av levande ljus och mustiga dofter, knackade det plötsligt på dörren. Det är nog grannarna som vill hälsa god jul, sa mamma och nickade mot dörren innan hon gick för att öppna. Hon kom tillbaka men inte ensam, utan med två gäster. Julia vände sig förvånat om och fick inte tro sina ögon.
***
Tidigare samma dag hade Julia tyst blickat ut genom bussens fönster, långt bort från sin hembygd utanför Uppsala. I knät hade hon en stor, rutmönstrad bag som hon höll hårt intill sig. Med sig hade hon bara det allra nödvändigaste, ändå var väskan tung. Mormor hade dessutom lagt ett helt paket rykande varma kanelbullar överst, som fyllde hela bussen med en oemotståndlig doft av svensk fika.
Till sist kunde Julia inte hålla sig. Hon öppnade väskan med en smattrande dragkedja och tog fram två gyllenbruna bullar.
Vill du ha? frågade hon en ung man som klivit på vid en by tidigare längs vägen. Utan tvekan hade han gett henne platsen vid fönstret, vilket gjorde att hon genast gillade honom.
Gärna! nickade han och log brett, ögonen glittrade.
Jag heter Julia, presenterade hon sig.
Och jag är Albin! Ska du söka till universitetet?
Ja! Här ute finns varken tekniska skolor eller universitet. Bara utbildning till maskinförare, men jag är långt ifrån en traktortjej.
Jag ska också söka! suckade Albin. Men jag trivs ändå på landet.
Det var fyra timmars resa till Stockholm. De hann bekanta sig och även bli vänner. Innan de skildes åt och steg av bussen, utbytte de telefonnummer och gick mot sina respektive adresser i stan.
***
Tiden gick fort, fylld med tankar kring inträdesprovet. Både Julia och Albin klarade intagningen till sina drömutbildningar och var lyckliga. Nervositeten, oron och examenspulsen låg bakom, nu väntade bara framtidsdrömmar.
Julia, hej! hördes Albins röst en dag i telefonen. Vad säger du om att fira vår antagning på ett kafé?
Julia blev glad. Hon trivdes med Albin han var enkel, trygg och saknade allt det där snobberi som vissa har.
De träffades på ett kafé i innerstan som hette Flodhästen. De satt vid fönstret, såg sightseeingbåtarna glida över Mälaren och hörde guideernas prat i högtalarna.
Varför kallas det Flodhästen? undrade Julia plötsligt.
Albin skrattade: För att man blir som en flodhäst om man äter allt gott här!
Det låter rimligt! skrattade Julia och tog en stor tugga av sin princesstårta.
Snart blev Flodhästen deras stamställe. De började säga: Vi ses på vårt ställe.
Den kvällen kysstes de för första gången. Julia mindes alltid den kyssen så mjuk och varm.
Tiden gick, de fortsatte träffas, och Julia kände att ingen kunde vara närmare eller mer betydelsefull än Albin förutom hennes föräldrar, såklart.
Hör du, Julia, vill du flytta in hos mig? föreslog Albin under tredje året. Och i sommar kan vi gifta oss!
Är det din frieri? retades Julia.
Tja, typ!
Jag ska egentligen fråga som i den där filmen, minns du? Inte rädd att jag alltid är framför dig? sade hon och skrattade.
Var så ofta du vill! skrattade Albin och snurrade henne runt på gatan.
Julia kom hem till sitt studentrum, där hon delade med två andra tjejer, med ett leende på läpparna.
Du glittrar idag! Vad har hänt? frågade Siri, en av vännerna.
Åh, tjejer! Jag kanske flyttar in hos Albin snart! skrattade Julia glatt.
Får vi komma på bröllop? jublade Linnea.
I sommar, men nu ska vi bara bo ihop.
Julia, ruschta inte in i det! Det är långt till sommaren, mycket kan hända. Är det så illa här? invände Siri.
Julia skrattade: Siri, du låter som min mormor! Alla lever ju så här nu!
Nej, jag är ingen gammal tant. Min mamma är jurist jag har sett för många hopplösa sambobråk, muttrade Siri.
Okej, förlåt! Bara ett skämt, sa Julia.
***
Julia brydde sig inte om diskussionen det är ju inte formella papper som räknas, tänkte hon. Hennes kärlek med Albin var unik. Men ändå fastnade tvivlet efter snack med tjejerna, och hon sköt upp flytten.
Till slut slutade Albin tjata om saken.
En dag i mitten av december promenerade Julia och vännerna genom Stockholm. Det gnistrande vita snötäcket gjorde julbelysningen extra vacker, men det var kallt och de frös rejält. De gick förbi Flodhästen.
Ska vi gå in? Jag brukar sitta här med Albin! föreslog Julia.
Där är han redan, sa Linnea dystert och pekade mot fönstret.
Julia såg Albin sitta vid deras bord, mittemot en yngre tjej. De log, Albin skämtade och tjejen skrattade.
Julia vände sig bort och sade lågt: Jag tror jag vill gå hem nu.
Vi följer med! sade båda vännerna.
Hemma tröstade de Julia att det nog var en missuppfattning, att man inte kan vara svartsjuk mot alla. Men Julia mindes hur ömt Albin tittade på den andra tjejen, och att de satt på deras ställe.
Det känns som ett svek, tänkte Julia.
Hon slutade svara på Albins samtal, bad vännerna säga att hon inte var hemma när han letade efter henne.
En gång lyckades Albin få tag på henne utanför universitetet, tog hennes hand och frågade: Julia, vad har hänt? Har du träffat någon annan?
Hon stirrade argt mot honom och svarade fränt: Och du har mage att fråga mig? Du vet vad jag menar! Släpp mig, jag är sen till tenta.
Hon slet sig loss och försvann in i universitetets korridor.
***
Julia gjorde klart sin tenta i förväg och åkte hem till Uppsala för att fira jul. Hon kände att det var lättare att bearbeta sorgen under sitt barndoms tak.
Humöret lättade när hon steg av bussen vid den lilla byn. Den vinterfriska luften knep i kinderna, snön knarrade under skorna och träden och husen glittrade i det sällsynta solljuset. Röken från skorstenarna steg stilla mot den blå himlen.
Julia log, tog sina presenter och gick mot huset. Hon märkte att granen vid staketet blivit högre och att den var pyntad, precis som när hon var liten.
God jul! sade hon och klev in i hallen.
Julia, vår älskade dotter! rusade familjen till henne. Vi visste att du skulle komma!
Det blev en dag av glädje och återseende. Tyvärr är vinterdagarna så korta att mörkret föll redan vid fem.
Men nu tänder vi ljusen i granen! sade pappa uppmuntrande.
Senare på kvällen, när de satt kring det stora bordet, knackade det på dörren.
Mamma log: Det är nog grannarna som kommer med julhälsning, och gick för att öppna.
Hon kom tillbaka med en man i tomtedräkt och en ung kvinna i finklänning.
Albin? utbrast Julia, och kände igen tomten och hans medhjälpare den tjej hon sett med honom på kaféet. Hur hittade du hit? Och vad betyder allt detta?
Albin skrattade sin vanliga bullriga skratt, tjejen log.
Dina vänner berättade var jag kunde hitta dig. Och jag vill att du ska träffa min lillasyster, Sara!
Syster? upprepade Julia.
Ja, visst! bekräftade Sara. Vi är rätt lika om du tittar noga.
Julia kände hur en sten lättade från hjärtat. Om jag bara frågat direkt, istället för att gå omkring och älta, tänkte hon.
Albin såg på henne och sa: Och nu, inför hela din familj och min syster, vill jag fråga dig Julia, vill du bli min fru? Han tog fram en liten ask med en ring.
Ja, självklart! Julia kastade sig om halsen på Albin. Det här är den bästa julen i mitt liv!
Och många fler bästa jular kommer vi att ha, om vi bara lovar att alltid prata öppet med varandra! sa Albin.
Jag lovar! viskade Julia och log.
Livets väg är sällan spikrak, och missförstånd kan såra djupt. Men den största gåvan är att våga tala ut och se varandra med ärliga ögon. Då kan det som känns tungt växa till något vackert.
