Vi ska leva för varandra
Efter att hans mamma gått bort, började Einar så smått komma på fötter igen. På sistone hade mamma legat på sjukhus, och där tog hennes liv slut. Innan dess låg hon hemma i sitt lilla radhus han och hans fru Lovisa turades om att ta hand om henne. Husen stod bredvid varandra på det lilla radhusområdet i Uppsala, och även om han föreslog att mamma skulle flytta hem till dem, vägrade hon.
Einar, din far gick bort här och nu vill jag sluta mina dagar på samma plats. Det känns bäst så, grät hon, och Einar hade aldrig hjärta att säga emot.
För dem hade det förstås varit smidigare om hon legat där hemma hos dem, men samtidigt var deras dotter Signe bara tretton år. De ville inte att hon skulle behöva se sin farmor tyna bort dag för dag. Einar gick på skiftjobb på SKF-fabriken, Lovisa arbetade som lågstadielärare på Tunabergsskolan. Därför fanns alltid någon hos mamman, de turades till och med om att sova över hos henne om nätterna.
Mamma, kommer farmor dö snart? frågade Signe försiktigt, Det är så sorgligt, hon är så snäll.
Jag vet inte, lilla vän. Men en dag händer det. Så är livet.
När mormor blev sämre, tog ambulansen henne till Akademiska sjukhuset. Einar hade en syster också – Malin, tre år yngre, med sonen Albin. Oftast var det mamma eller Lovisa som såg efter Albin Malin var ständigt på resande fot, som hon själv sade, “arbetsresor”. Hon var sedan länge skild och ville aldrig ta ansvar för mamman, visste ju att hennes bror och svägerska tog hand om allt. Malin var raka motsatsen till Einar: kylig, hård, alltid med högljudda konflikter runt sig.
Tre dagar senare dog deras mamma på sjukhuset. Efter begravningen beslutade de att sälja mammans lilla radhus huset krävde tillsyn, annars skulle det snabbt förfalla. Mamman hade sedan länge skrivit över huset till Einar; relationen med dottern hade alltid varit frostig. Malin visste förstås om det och tog avstånd från mamman.
Men direkt efter försäljningen började Lovisa insistera:
När du fått pengarna, dela dem rakt av med Malin.
Men Lovisa, Malin har ju sin egen lägenhet! Hennes ex-man lämnade ju henne med en riktigt fin våning, han gick därifrån utan en krona. Hon slösar ändå bara bort allt.
Det spelar ingen roll, Einar. Det är vår samvetsfrid det gäller. Annars kommer hon baktala både dig och mig överallt.
Till slut gick Einar med på det. Halva försäljningssumman, 1 200 000 kronor, skickade han till Malin. Hon svarade bara med ett svalt:
Är det allt? Vart är resten?
Tiden gick. Signe fyllde femton. Då drabbades de av ännu en tragedi Lovisa blev allvarligt sjuk. Hon hade inte känt sig bra på länge men skyllde på tröttheten efter skolarbetet. En dag föll hon ihop i trädgården. Lovisa förlorade medvetandet, och när ambulansen kom och tog henne till sjukhuset visade det sig att hon hade den där skoningslösa sjukdomen och det var för sent.
Ska det verkligen inte gå att göra något för min fru? bad Einar läkaren, men han skakade bara på huvudet.
Vi gör allt vi kan. Men hon borde ha kommit in för länge sedan. Märkte ni inget?
Klart jag märkte, jag bad henne gå till läkare. Men Lovisa är sådan, ställer alltid alla andra först
Einar tog Lovisa hem, hon blev sängliggande och kunde inte längre ta sig upp. Han och Signe gjorde allt, men sjukdomen åt upp Lovisa med varje dag. Einar lärde sig att ge sprutor, tog ut semester för att inte lämna Lovisa ensam. Men ledigheten tog slut, och jobbet kallade. Signe tog över, matade och tvättade sin mamma efter skolan trött men outtröttlig.
En dag kom Malin:
Einar, min tvättmaskin har pajat. Du är ju duktig, kan du inte kolla?
Okej, jag kommer imorgon.
Han åtgärdade maskinen. Innan han gick, bad han:
Kan du åtminstone titta in till oss ibland, så inte Signe blir ensam med Lovisa. Hon är femton, orkar inte alltid, vare sig psykiskt eller fysiskt. Hon måste ju ta nätterna ibland när jag jobbar kväll. Och Lovisa har stått nära dig också har ju hjälpt dig massor med Albin och till och med räddat din lägenhet när ditt ex ville dela allt.
Åh, sluta nu. Det där är hundra år sedan. Albin är ju sjutton nu. Att Lovisa hjälpte mig? Jovisst, men jag var ju ändå borta mycket och köpte henne ett guldsmycke som tack.
Ja, men Lovisa gav det ju genast tillbaka och du tog det glatt igen.
Om hon inte ville ha det, så
Men det är skillnad på att passa barn och att sitta hos någon som håller på att dö. Nej, det blir inget med det, snäste Malin och gick utan att ens säga tack för hjälpen.
Efter de orden blev Einar bara kall. Han sa:
Vänd dig aldrig mer till mig, Malin. Du är hjärtlös.
Han nämnde henne aldrig igen. Lovisa försvagades snabbt. Den dagen såg Signe sin pappa komma gående över gården efter jobbet hon rusade ut.
Pappa, mamma mår jättedåligt. Hon har vänt sig mot väggen och säger ingenting, vill inte ens ha vatten.
Vi klarar det här, Signe. Vi klarar oss.
Men den natten dog Lovisa. Båda grät. De blev bara två kvar. Einar kände nästan någon slags lättnad Lovisa plågades inte längre, och Signe slapp se lidandet. Han älskade sin fru, men sjukdomen hade sugit ut dem alla på krafter.
Efter Lovisas begravning var han förkrossad. Han saknade hennes leende, skratt och omtanke. Bara minnen återstod. Signe saknade också, men tröstade sin pappa:
Pappa, vi gjorde allt vi kunde. Nu är mamma på ett bättre ställe och har inte ont längre. Det måste vi acceptera, och vi har i alla fall varandra.
Du är vuxen långt över dina år, Signe, Einar sneglade förvånat. Det här har fått dig att mogna så fort.
Signe oroade sig för pappa, försökte alltid vara nära honom. Einar skyndade hem efter jobbet, visste att Signe väntade. Hon hade lärt sig laga mat, så de satt ofta och pratade vid köksbordet om vardagens små nyheter.
En kväll, strax efter jobbet, berättade Signe:
Pappa, idag när jag kom hem dök moster Malin upp nästan direkt efter. Hon ville ta mammas päls och lite andra saker, sa att du var med på det.
Jag gav aldrig henne lov, Signe. Nästa gång: se till att låsa direkt, hon har inget här att göra.
Einar var på jobbet när det knöt sig i bröstet. Smärtan blev utomordentlig. Han tuppade av, och kollegan ringde ambulans. Signe kom springande till sjukhuset med tårar i ögonen. Läkaren lugnade henne:
Ingen fara. Din pappa har drabbats av begynnande hjärtinfarkt, men vi tar hand om honom.
Nu var allt ansvar på Signe: skolan, hemmet, sjukhusbesök. Hon sprang mellan allt, lagade soppa, tog med till sjukhuset. En dag dök Malin upp med en paj.
Signe, här är en paj till din pappa. Du kan väl ge honom den på sjukhuset? Gå inte in till honom, du vet hur han är mot mig. Säg inte heller att det är från mig.
Okej, tack moster, svarade Signe.
Strax efter kom Albin förbi. Han hjälpte ofta Signe, som en bror. Han skulle börja universitet efter studenten.
Glömde nycklarna hemma, kom bara förbi snabbt, han log. Har du bakat paj?
Nej, det är moster Malin som lämnat den. Ska ge till pappa på sjukhuset, men ta en bit du, du är säkert hungrig.
Albin tackade och åt. På vägen till sjukhuset blev han plötsligt vit i ansiktet, kallsvettig. Han grep tag i ledstången ute vid huvudentrén och svimmade innan de kom in.
De tog prover snabbt. Läkarna fann gift i Albins blod.
Vad har han ätit? undrade läkaren.
Pajen Vi skulle ge den till pappa.
Ge inte den till någon, vi måste undersöka vad den innehåller!
De meddelade Malin, som kom rusande till sjukhuset.
Men herregud, Albin! Vad hände? Hur kunde du bli så här sjuk?
Han åt pajen du gav oss, svarade Signe. Malin blev alldeles vit.
Efter utredning greps Malin av polisen. Det visade sig att hon försökt förgifta Einar för att kunna sälja hans hus och få pengarna. Hon hade inte räknat med att Albin skulle få i sig pajen.
Senare, när Einar skrevs ut från sjukhuset, besökte han och barnen Malin på häktet.
Förlåt mig, Einar. Förlåt mig, Albin. Förlåt, Signe Jag förstod inte. Förlåt mig.
Einar tog tillbaka sin anmälan Malin släpptes så småningom. Men Albin kunde inte förlåta henne. Han flyttade in hos Einar och Signe, hade svårt att vistas hos sin egen mamma.
Morbror Einar, jag kan aldrig förlåta mamma. Jag hatar henne. Hur kunde hon?
Albin, föräldrar väljer man inte. Ja, det var ett hemskt svek. Men även den som gör fel kan ångra sig och någon gång måste du ge henne en chans. Hon lider mer än du anar.
Sakta vände allt. Albin började på universitet i Stockholm, Signe slutade grundskolan och funderade på lärarutbildning, men ville inte lämna pappa ensam.
Det ordnar sig, Signe. Du behöver studera, vi finns kvar för varandra. Du kommer hem på helgerna vi kommer alltid att leva för varandra. Det var så mamma ville ha det.
