Min vän Johan, fyrtiotvå år gammal, har hittat fru. Han säger att hon är en fantastisk städerska och en riktigt bra kock, och resten bryr han sig inte om.
Jag har känt Johan sedan vi var barn. Vi växte upp i samma kvarter i Malmö, och vi var såklart kompisar. När vi blev tonåringar brukade vi samla gänget och åka in till stan. Där promenerade vi omkring eller satt på en bänk vid Gustav Adolfs torg. Vi tog inte tjejrelationer särskilt seriöst på den tiden. Det som betydde mest var vad grabbarna tyckte man ville ju inte göra bort sig inför vännerna.
Sen gjorde jag lumpen, men Johan slapp undan på något sätt. Efter militären började jag jobba, förlovade mig och gifte mig till slut med en tjej från Lund. Vi levde tillsammans i tio år och fick två barn, men efter ett tag märkte vi båda att vi blivit främlingar för varandra. Vi började gräla allt mer och till sist insåg vi att vi inte längre borde bo ihop. Det slutade med skilsmässa.
Två år senare, nu när jag var singel igen, sprang jag oväntat på Johan på Gamla Väster. På de där tolv åren hade han förändrats en del: lagt på sig en hel del kilon.
Vi satte oss på ett café och pratade om allt möjligt. Det visade sig att också han hade skilt sig och nu letade efter någon ny. Ett år gick, jag träffade en kvinna och vi gifte oss.
Sedan råkade jag ännu en gång stöta på Johan, och då hade även han gått och gift sig igen. Men jag blev inte särskilt förtjust i hans nya fru. Hon var rejält överviktig.
Vad är det du gillar med henne? frågade jag, rätt direkt.
Johan log och förklarade att hon var väldigt ordningsam hemma och lagade supergod mat.
Och dessutom ger hon mig lugn och ro! Jag kan i godan ro ta en öl och kolla på fotbollen, gå ut på puben med killarna hur jag vill. Hon säger aldrig emot eller sätter upp regler. Hon är perfekt! Hon förbjuder aldrig mig nåt.
Jag blev lite paff när jag hörde det. För mig har en kvinna i mitt liv alltid betytt något helt annat. Självklart uppskattar jag när min fru kan laga mat och hålla hemmet snyggt, men det allra viktigaste är ändå att vi älskar varandra.
För vissa är det viktigaste att alltid ha det rent omkring sig och god husmanskost på bordet. Jag vill hellre att jag och min kära är på samma våglängd, att vi känner oss som en själ tillsammans. Att vi respekterar och förstår varandra. Det är underbart när man har gemensamma intressen som par. Ofta ställer vi oss i köket tillsammans och lagar mat, eller hjälps åt med städningen hemma i lägenheten i Malmö.
När två människor cyklar tandem och trampar åt samma håll, har de mycket större chans att klara hela vägen tillsammans.
Vad tycker du håller du med?
