Min mans kusin har kommit på besök.
Kanske är jag gammaldags eller så har det blivit modernt att strunta i sådant här men jag kan inte riktigt tro det.
Min mamma har aldrig sagt: Kom ihåg att ta med presenter när du hälsar på släkten. Det där har hon inte lärt mig. Ändå sitter det fast i mig som om det vore inpräntat med järnspik varifrån har jag fått det? Gissar på alltför många Astrid Lindgren-böcker, eller kanske nån Ingmar Bergman-film för mycket.
Det var i lördags min mans kusin dök upp. Han skulle på begravning av en farbror (i och för sig inte från vår sida). Vi hade redan försäkrat dem om att de kunde bo hos oss, så de slapp tänka på hotell eller nåt sådant.
På kvällen var de här allihop: kusinen, hans son och svärdotter. Jag stod i köket som nån sorts svensk Martha Stewart och lagade mat stekte en hel stekpanna med kött, snodde ihop ett gäng sallader, dukade fram till fest. Vi skålade för att vi äntligen sågs igen herregud, det måste ha varit över tio år sedan. Sen bäddade jag ner alla och ställde fram frukost på morgonen mackor, te, kaffe, hela köret.
Sedan stack de på begravning, kom hem, småpratade en stund, och sen åkte de hem till sig.
Allt var väl bra. Men de kom tomhänta. Inte ens en flarra vin hade de fått med sig.
Min mans pappa salig i åminnelse var förresten gudfar till den där kusinen, och svärmor, som bor hos oss nu, känner så klart till allt detta. Kusinen också. Herregud, vi är inte några luspanka stackare, men han kunde väl tagit med en chokladask till tanten? Hon stod där hela lördagen och kikade ut genom fönstret och väntade. En tår fällde hon till och med, så rörd blev hon.
Jag vet hur jag hade gjort.
Jag hade tagit med alkohol och det hade då inte varit en ensam flaska. Äldre och barn hade fått varsin påse godis, kanske någon liten kul grej. Jag hade tänkt efter: vem gillar vad? Vilken present skulle passa vem?
Och egen sängkläder tar man väl alltid med, så man slipper skapa besvär för värdfolket.
Det är dessutom inte direkt fattigt folk vi pratar om. Om de varit det hade jag såklart förstått. Kusinen är sällan här, men när han väl dyker upp har han aldrig något i händerna. Samma sak sist. Skickad på tjänsteresa hit kommer en söndag kväll, åker hem på måndag morgon. Och, ja, tomhänt då med.
Han sitter och berättar om allt han får på kroken när han fiskar vi pratar gäddor, abborrar, hela havet stormar. Men inte en firre har han haft med sig till mig. Jag hade blivit glad över en enda liten sill!
Det är inte maten jag sörjer jag tycker om att bjuda folk men känslan svider ändå. Man känner sig utnyttjad, som ett smörgåsbord på tåget hem från Luleå.
Och så är det, varje gångÄndå, när disken var undanstuvad och gästerna försvunna, gick jag ut på altanen med en kopp kallnat kaffe. Svärmor hade redan gått och lagt sig; huset var tyst, som om allt därinne höll andan. I luften låg en doft av något sommartrött. Jag satt där, och tänkte: ibland är det visst så här man är släkt. Någon lagar maten, någon glömmer vinet, någon väntar förgäves i köksfönstret.
Och ändå, när jag satt där i skymningen, kände jag hur efterdyningarna av deras skratt låg kvar i väggarna, som ett eko. Kanske är det jag som ska släppa taget om Astrid Lindgren-plikt och Bergman-tårar och bara lyssna till ljudet av folk som någorlunda trivs tillsammans, fast ingen har med sig en sill.
För det fanns faktiskt ett ögonblick, mitt i all denna brist, när vi skrattade åt något gammalt minne, och svärmor lutade sin hand mot min axel och log. Kanske är det vad man verkligen får, när släkten kommer inte gåvor i händerna, utan små ögonblick av tillhörighet, som kanske räcker längre än en chokladask.
Jag tömde kaffekoppen, reste mig och gick in. Och plötsligt längtade jag efter nästa oväntade besök, tomhänta gäster och allt för jag insåg att det ibland är i det som saknas, som man förvånande nog hittar det man allra mest behöver.
