Allt händer av en anledning
Ingrid Svensson mamma till Moa formade sin dotter efter sin egen bild, och Moa lydde i allt. Ingrid såg sig själv som en stark och framgångsrik kvinna och krävde ständigt av sin dotter att följa hennes råd utan avvikelser.
Moa, sa Ingrid strängt, om du vill uppnå samma resultat i livet som jag har gjort måste du gå exakt den vägen jag pekar ut åt dig. Inte ett steg åt sidan. Jag hoppas du förstår och minns det här för livet?
Ja mamma, sa Moa stillsamt.
Moa älskade sin mamma och ville därför lyssna på henne och undvika att göra henne besviken. Mamman ville se sin dotter som en perfekt fröken duktig. Men ju äldre Moa blev, desto svårare hade hon att uppfylla förväntningarna.
Barn är ju ändå barn, och Moa kladdade, rev sönder saker, ramlade och slog sig som liten. Men i skolan gick det väldigt bra. Hon visste nämligen att om hon fick ett C skulle det vara en katastrof för hennes mamma.
Moa, vilken skam. Hur kunde du få ett C? Skäms du inte, vad ska dina föräldrar säga? Rätta till det nu genast.
Okej, mamma, svarade Moa lydigt, och försökte ibland förklara, Mamma, det var bara ett C, det var ett misstag…
Det spelar ingen roll, sa hennes mamma, du ska vara bättre och smartare än alla andra.
Moa blev ledsen men rättade snabbt till betyget. Hon gick ut gymnasiet med högsta betyg, för Ingrid nöjde sig inte med mindre. Ingrid var nöjd när dottern utan problem kom in på Stockholms universitet.
Bra jobbat, Moa, jag är stolt över dig, berömde Ingrid en dag. Du ska fortsätta precis likadant.
Ingrid Svensson drev ett byggföretag inte ett typiskt kvinnligt jobb men hon styrde med sådan auktoritet att många manliga företagare häpnade. Hon var absolut övertygad om att hennes dotter efter examen skulle börja arbeta vid hennes sida.
Moa ville helst få andas fritt, kanske plugga i Göteborg eller Uppsala, men mamman gav henne inte en chans:
Du ska vara under min uppsikt, sa Ingrid bestämt. Vad pratar du om? Någon annan stad? Vi har ett jättebra universitet här i Stockholm, så du stannar här.
Att protestera var lönlöst för Moa. På tredje året på universitetet blev Moa riktigt förälskad för första gången. Visst hade hon dejtat killar tidigare, ibland i smyg för mamman, men inget seriöst.
Simon, med sitt blonda hår och klarblå ögon, charmade henne direkt. Han gick i en parallellklass på samma utbildning. Moa fortsatte ha toppbetyg, men för Simon gick studierna trögt, särskilt hatade han att skriva uppsatser. En dag stoppade han henne i korridoren:
Moa, kan du hjälpa mig med uppsatsen? Jag har kört fast…
Självklart, sa Moa glatt, hon gillade ju Simon.
Sedan dess skrev Moa hans uppsatser, och han tackade henne med sin kärlek och att hon fick älska honom tillbaka. De träffades ofta, gick på bio, strosade runt i stan eller fikade.
Ingrid Svensson anade snart att något var på gång.
Moa, har du blivit kär nu?
Hur visste du det? förvånades Moa.
Det syns lång väg… Presentera honom för mig, jag vill veta vad han är för filur.
Moa bjöd hem Simon; föräldrarna accepterade honom, till och med Ingrid höll tillbaka kritiken. När Simon gått, sa mamman:
Vad snackar du om kärlek, Moa? Han utnyttjar dig ju bara. Han verkar inte särskilt klipsk, vad ser du i honom?
Det är inte sant, mamma, opponerade sig Moa för första gången. Simon har ambitioner och är intresserad av historia och böcker. Du dominerar alla med din smarthet, men alla måste inte vara exakt som du. Dessutom är han ung.
Han är inte rätt för dig, konstaterade Ingrid bestämt.
Moa samlade sig.
Mamma, du får säga vad du vill om Simon jag kommer älska och träffa honom ändå.
Ingrid såg förvånat på dottern och viftade irriterat med handen.
En dag kommer du inse, din Simon är bara medelmåttig.
Moa stod dock på sig, och efter avslutade studier gifte hon sig med Simon. Hon kände stor lättnad över att hennes mamma hade haft fel om honom.
Livet visade att C-eleverna ofta kan komma längre, lyckas bättre och avancera snabbare än toppstudenterna. Så blev det också för Simon. Efter studierna fick han ett prestigefyllt jobb, medan Moa fortfarande jobbade i mammas företag.
Simons föräldrar hade gett honom en lägenhet redan under studietiden, så efter bröllopet var Moa lycklig att äntligen bo själv, borta från mammans kontroll men lyckan blev kort. Hennes mamma gav henne jobb i företaget.
En dag kom Simon hem:
Moa, de har utsett mig till avdelningschef, men det är provanställning till att börja med. Jag ska göra allt jag kan.
Och mycket riktigt, efter tre månader var han fast anställd som chef. Simon gillade inte att hans fru med toppbetyg var kvar under mammans vingar.
Moa, du kommer inte komma någon vart om du hela livet jobbar för din mamma, du måste bli fri från henne, muttrade Simon. Ska du gå och tassa för henne hela livet? Hon pressar dig, och ärligt talat din mamma kan vara ganska tuff.
Det var tungt att höra, men Moa visste att Simon hade rätt. Efter hand slutade han dock att pikera henne, men det gjorde inte situationen bättre. Han blev allt mer inåtvänd och likgiltig, men det störde inte Moa särskilt han var ju i alla fall kvar.
Drygt ett år gick, och en kväll kom Simon hem och sa lugnt:
Jag har träffat en annan. Jag älskar henne. Jag lämnar dig. Hon är allt det du inte är.
För första gången i sitt liv tappade Moa kontrollen. Hon skrek, grät, kastade Simons mobil i väggen och rev sönder några skjortor. Sedan lugnade hon sig.
Simon stod tyst och tittade på, sedan sa han:
Så du har temperament trots allt. Synd att jag inte upptäckte det förr. Sen gick han till henne.
Jag hatar dig, mumlade Moa, packade ihop sina saker, hyrde en liten lägenhet och flyttade ut.
Hon berättade inget för Ingrid; hon visste vad som väntade i så fall. En månad, kanske mer, lyckades Moa dölja sanningen för sin mamma, men Ingrid märkte att något var fel.
Moa, vad är det? Du ser helt nedstämd ut, har du problem med Simon?
Hur så? Nej för Simon är inte längre min man.
Herregud, jag visste det. När hände det?
Redan i april.
Och du har hållit tyst hela tiden?
Moa suckade. Att avbryta mamman var omöjligt, så hon satt tyst medan Ingrid öste ut sin ilska över både Simon och Moa.
Jag varnade dig, men det är ändå tur att ni inte har barn. Nu får du börja lyssna på mina råd på riktigt. Förstått?
Mamma, allt händer av en anledning, sa Moa och reste sig. Dessutom säger jag nu upp mig jag orkar inte mer… Hon gick ut ur kontoret medan Ingrid förbluffat såg efter henne.
Moa tänkte lämna Stockholm, nu skulle hon annars bara bli bombarderad av mammans eviga diskussioner och inte få gå en meter utan hennes kontroll.
Hon promenerade utan mål, satte sig på en spårvagn och steg av vid sin hållplats. Knappt hade hon hunnit av förrän foten fastnade i en grop och hon föll omkull. Smärtan ilade.
Det här saknades bara, tänkte Moa bistert.
Hur gick det? sade en ung man som nyss klivit av samma spårvagn. Han hjälpte henne upp. Foten gjorde ont.
Aj, det gör ont, sa hon och grimaserade.
Okej, luta dig mot min axel, sa han snabbt och bar henne till sin bil innan hon ens hann protestera. Vi åker till akuten, det kan vara en fraktur.
Jag heter Jens, vad heter du?
Moa.
På sjukhuset visade det sig att det bara var en stukning. De lade om hennes fot och gav råd om hur hon skulle ta hand om den. Jens väntade tålmodigt under hela tiden och körde sedan hem henne.
Kan jag få ditt nummer? frågade han artigt. Om du skulle behöva hjälp?
Moa tvekade inte och gav honom sitt nummer. Redan nästa dag ringde Jens.
Vad kan jag handla åt dig? Foten har väl inte blivit bättre än?
Kanske juice och frukt, och så har jag inget bröd hemma, sa Moa.
Efter en stund ringde det på dörren. Moa hoppade till dörren och öppnade. Jens kom in med två stora kassar.
Oj, herregud, varför så mycket?
Vi ska fira vår bekantskap, om du vill? Oroa dig inte, jag fixar maten själv, eller så hjälps vi åt. Kan vi börja säga du till varandra?
Moa skrattade glatt. Hon hade inget emot det tvärtom, det var lätt och kul med Jens.
Jens fixade middagen, värmde köttbullar i mikron, hällde upp juice och dukade fram. Vin fanns inte; han förklarade direkt att han inte drack alkohol. Kvällen blev jättelyckad.
Fyra månader senare gifte sig Moa och Jens, och ett år därefter fick de en dotter som de döpte till Saga. När folk frågade Moa var hon hittat en så fin man log hon:
Han plockade upp mig från gatan! Tror ni mig inte? Fråga honom själv
Tack för att du läst och för ditt stöd! Lycka till i livet!









