Varje kärlek har sin egen form Annas första steg ut på gården fick henne genast att huttra — den bitande vinden letade sig in under den tunna tröjan. Hon hade gått ut utan jacka, slog upp grinden och stod bara där, blickade ut över gården och märkte inte ens tårarna som rann nerför kinderna. – Anna, varför gråter du? – Hon ryckte till när hon såg Mikael framför sig, pojken från grannhuset med rufsigt hår i nacken, några år äldre än hon. – Jag gråter inte… det är bara… – ljög Anna. Mikael granskade henne och räckte henne sedan fram tre karameller han fiskat upp ur fickan. – Här, men säg inget till de andra, annars kommer de springa direkt. Gå in nu, – sa han bestämt, och Anna lydde. – Tack, – viskade hon. – Men jag är inte hungrig… det är bara… Men Mikael hade redan förstått, nickade och gick därifrån. Alla i byn visste sen länge att Annas pappa – Anders – drack. Han gick ofta till byns lilla affär och bad om kredit till löningen. Valentina i kassan skällde, men gav ändå. – Hur har de inte sparkat dig än, – sa hon till honom, – du är skyldig en förmögenhet redan. Men Anders smet snabbt iväg och pengarna gick alltid till spriten. Anna kom in i huset. Hon hade precis slutat skolan, nio år gammal. Hembakt eller mat fanns sällan, men det ville hon inte säga till någon — då kanske de skulle ta henne ifrån pappa och sätta henne på barnhem. Där var det ju hemskt, det hade hon hört. Och vem skulle pappa ha då? Nej, hellre blev hon kvar, även om kylen stod tom. I dag kom Anna hem tidigt, två lektioner var inställda när fröken blivit sjuk. Sent i september, och vinden rev ner gula löv från träden. Den här hösten var ovanligt kall. Anna hade en gammal jacka och stövlar som läckte om det var blött ute. Pappa sov, fullt påklädd på soffan med snarkningar som ekade. På bordet stod två tomma flaskor, och under bordet låg ännu fler. Anna öppnade köksskåpet – tomt. Inte ens en brödkant. Hon åt snabbt upp godiset Mikael gett henne, bestämde sig för att göra läxorna och slog sig ner på pallen, fötterna uppdragna under sig. Öppnade mattehäftet men kunde inte förmå sig att räkna. I fönstret såg hon vinden slita i de krokiga träden och driva löv över gården. Från fönstret såg man köksträdgården som en gång grönskade, nu förvildad och brunsvart. Hallonen hade torkat, jordgubbarna var borta, bara ogräs på odlingsbäddarna, och det gamla äppelträdet var torrt och dött. Förr hade mamma tagit hand om allt, värnat varje planta, bakat söta äppelpajer, men i år hade pappa plockat alla äpplen i förtid och sålt på torget. – Pengarna behövs, – sa han bistert. Men Anders hade inte alltid varit sådan. Han var en gång snäll, glad och gick i skogen på svampjakt med mamma, såg film, åt mammas pannkakor och drack te på morgonen. Men när mamma blev sjuk och försvann till sjukhuset kom hon aldrig mer hem. – Mammas hjärta orkade inte mer, – sa pappa, och grät. Anna grät också, och han höll om henne länge. – Nu får hon vaka över dig uppifrån. Länge satt pappa sedan med ett foto på mamma och stirrade ut i tomma intet. Sen kom spriten. Plötsligt samlades konstiga farbröder i huset, högljudda och skrattande. Anna satt på sitt lilla flickrum eller smet ut och satte sig på bänken bakom huset. Suckande tog hon tag i matteläxan. Hon var kvicktänkt, gjorde läxorna snabbt och enkelt, packade böckerna i väskan och la sig på sängen. Där låg alltid hennes gamla mjukiskanin som mamma köpt för länge sedan, den hette Tim. Från vit till grå, men ändå Annas favorit. Hon kramade kaninen: – Tim, minns du mamma? Tim var tyst, men Anna tvivlade inte på att han mindes, precis som hon. Hon blundade och minnena dök upp, suddiga men lyckliga. Mamma med förkläde, håret uppsatt, pysslade med en deg. Hon bakade nästan alltid något. – Ska vi baka magiska bullar, lilla vän? – Finns det magiska bullar, mamma? – undrade Anna. – Javisst! Hjärtformade bullar! Och äter du en, så får du önska dig något och det går i uppfyllelse. Anna hjälpte med glädje till att forma hjärtan, även om de blev sneda skrattade mamma alltid snällt: – Varje kärlek har sin egen form. Bullarna åt de varma, alla önskade sig något, och doften av nybakat fyllde huset. Sen kom pappa hem från jobbet och de drack te ihop. Anna torkade glansiga kinder. Det var då. Nu var huset tyst, klockans tickande i hörnet, och allt hon kände var tomhet och sorg över saknaden. – Mamma, – viskade hon, kramade Tim, – vad jag saknar dig. På lördagen behövde man inte gå till skolan. Anna gav sig iväg en sväng efter lunch, medan pappa åter låg utslagen på soffan. Hon tog på sig både kofta och jacka, och gick mot skogsbrynet där ett gammalt hus låg. Där hade gubben Egon bott, han gick bort för två år sedan, men i trädgården fanns äppelträd och päronträd kvar. Anna brukade hoppa över staketet, plocka nedfallna äpplen och päron, och rättfärdigade sig själv: – Jag stjäl ju inte, tar bara de som redan ligger. Ingen behöver dem ändå. Hon mindes Egon vagt – han var snäll, bjöd barnen på frukt och ibland en karamell ur rockfickan. Nu levde trädgården vidare utan honom. Anna klev in genom grinden, plockade två äpplen, gnuggade ett mot jackan och skulle just ta en tugga. – Vem är du? Hon ryckte till. På farstubron stod en kvinna i kappa. Anna tappade äpplena i gräset. Kvinnan steg närmare. – Vem är du då? – Anna… jag… jag tar bara fallfrukt, inte stjäl… jag trodde ingen bodde här längre… – Jag är Egons barnbarn. Kom igår, ska bo här nu. Har du plockat frukt länge? – Sen mamma dog… – rösten sprack, tårarna steg i ögonen. Kvinnan kramade henne. – Såja, inte gråta. Kom in till mig en stund. Jag heter Annika, det är nästan som du. När du blir stor kallar alla dig för Anna också. Annika förstod genast att Anna var hungrig och hade det svårt. Inne i huset: – Ta av dig skorna, jag städade igår, även om väskorna fortfarande står ouppackade. Nu ska du få mat, jag har soppa sen imorse. Och nu är vi ju grannar, såg hon på Anna med varma ögon. – Har soppan kött? – Javisst, kyckling, – log Annika. – Varsågod och sitt! Anna slog sig ner, magen kurrade. Hon hade inte ätit sen igår. Annika ställde fram soppan och bröd på en rutig duk. – Ta så mycket du vill. Finns mer om du vill ha! Anna tveklöst åt sig mätt, en hel skål soppa och allt bröd. – Mer soppa? – frågade Annika. – Nej tack, nu är jag mätt. – Då tar vi te! – sa Annika och bar fram en korg under en randig handduk. Hon lyfte på handduken och vaniljdoften fyllde rummet. Där låg hjärtformade bullar. Anna tog en, tog en tugga och kisade av glädje. – Bullar, precis som mamma brukade baka… – mumlade hon. När teet var drucket lutade sig Anna bakåt, röd om kinderna, och Annika log: – Berätta lite om dig själv, var bor du? Så följer jag dig hem sen. – Jag klarar mig själv… det är bara fyra hus bort, hon ville inte att Annika skulle se stöket hemma. – Jo, jag följer dig ändå, – svarade Annika. Hemma möttes de av tystnad, pappa låg fortfarande kvar på soffan, flaskor och fimpar överallt och rörigt i hörnen. Annika såg sig omkring och nickade förstående. – Nu förstår jag… Nu städar vi! Hon drog ihop sopor, flaskor i påse, drog ifrån gardiner och vädrade ut. Anna sa plötsligt: – Berätta inte för någon hur vi har det. Pappa är snäll, han är bara vilse, ledsen efter mamma. Om någon får veta tar de mig härifrån. Och han är faktiskt snäll. Annika la armen om henne: – Jag lovar, inte ett ljud till någon. Tiden gick. Anna sprang till skolan i vackra flätor, i ny kappa och med nya kängor. – Anna, min mamma sa att din pappa gift sig med Annika, är det sant? – frågade Maria, klasskompisen. – Du ser så fin ut nu! – Ja, nu har jag en riktig mamma – moster Annika, – svarade Anna stolt och skyndade vidare. Anders hade slutat dricka, med Annikas hjälp. Nu gick de tillsammans – Anders lång, snygg och nykter, Annika trygg och glad. De log alltid. Och Anna var deras älskling. Tiden rusade. Anna blev student och kom hem på loven, ropade direkt i dörren: – Mamma, jag är hemma! Ut på trappan kom Annika, tog emot henne i famnen: – Hej min lilla professor, hej på dig! – Och båda skrattade lyckligt, när kvällens sista solstrålar föll in och Anders snart kom hem från jobbet, leende och nöjd.

Varje kärlek har sin egen form

Linnea kliver ut på gården i det bleka gryningsljuset, vinden river och letar sig in under den tunna tröjan hon glömt byta mot jacka. Hon står vid grinden, ser över de tysta villorna i utkanten av Umeå, märker inte ens att tårarna sakta rinner nerför kinderna.

Linnea, varför gråter du? rösten kommer från Viggo, grannpojken, som är något äldre än hon och alltid har rufsigt hår.

Jag gråter inte alls, det är bara… försöker Linnea bortförklara sig, men Viggo har redan sett tårarna.

Han sträcker fram tre kolor som han fiskat upp ur jackfickan. Här, men säg inget, annars kommer alla hit, gå in igen nu, beordrar han vänligt, och Linnea lyder tyst.

Tack, viskar hon, men jag är inte hungrig… det är bara…

Viggo drar på munnen, han fattar utan ord, och stegar vidare. I kvarteret vet redan alla att Linneas pappa, Johan, dricker. Han går ofta till Konsum, affären där allt tinglar av lysrör och doften av surdegsbröd, ber butiksbiträdet Birgitta om kredit tills lönen kommer. Birgitta skäller, men skriver ändå upp hans skuld på ett kvitto under disken.

Hur kan du ha kvar jobbet, ropar hon honom alltid efter, du ligger efter med tusentals kronor, men Johan smiter snabbt ut och spenderar slantarna på folköl och sprit.

Linnea kliver in i radhuset där kölden sitter kvar i väggarna. Hon har precis kommit hem från skolan, nio år och läraktig. Det finns nästan aldrig något att äta hemma, men Linnea vägrar avslöja sin hunger vad händer om någon vuxen får veta? De kanske tar henne från pappa till ett behandlingshem, och där har hon hört att allt är kallt och kallt. Och pappa då? Han hade blivit kvar, ensam i höstens tomma Umeå. Nej, hellre så här även om kylskåpet är tomt.

Idag slutade Linnea tidigt, läraren var sjuk. Det är slutet av september och vinden jagar röda och gula löv fram och tillbaka på gården, bottenfrusna stövlar läcker in när det är blött ute. Hon går in i vardagsrummet. Pappa sover på soffan, fortfarande i vinterjackan och kängorna, ett par tomma Falcon Longdrink-burkar på köksbordet och två till under. Linnea öppnar skafferiet. Inget inte ens en skiva hårt knäckebröd.

Hon äter snabbt upp Viggos kolor, tvingar i sig det söta, och sätter sig vid köksbordet för att göra läxorna. Hon drar upp benen mot bröstet, slår upp matteboken men hennes tankar är någon annanstans. Hon stirrar ut genom fönstret, där vinden knäcker björkarnas grenar och trycker trasiga löv mot rutorna.

Trädgården utanför brukade digna av hallon och smultron, men nu är den bara jord och sly, granntäppan liknar en gammal grav. Rabarbern förvildad; den gamla äppelträdet står grått och svart. En gång tog mamma hand om allt, varje litet blad. Och äpplena var söta. Men i år skakade pappa trädet redan i augusti och sålde hela skörden på torget.

Vi behöver pengar, sa han bara.

Johan var inte alltid sådan. Han brukade skratta, packa picknick med mamma och gå ut till älven, badade fötterna i det iskalla vattnet, såg film i sängen, drack te och mumsade på krispiga små pannkakor som mamma stekte. Och hennes bullar med äppelmos världens bästa. Men en dag blev mamma sjuk, akuten förde bort henne, och hon kom aldrig tillbaka.

Det var hennes hjärta, grät pappa med Linnea tätt intill, nu ser hon dig från himlen…

Sedan satt han många nätter och höll på ett foto av henne, och allt blev tystare, och sedan drack han började bjuda hem främmande, skränande farbröder, rökte för mycket. Linnea höll till i sitt lilla rum, ibland ute i skjulet där man kunde gömma sig för rösterna.

Linnea suckade, bet av ett räkneexempel, ville egentligen inte alls räkna. Men läxorna blev klara snabbt, hon stoppade undan böckerna i väskan och la sig i sängen. Den gamla gosedjurskaninen Vita låg alltid där mamma hade köpt den, hennes största skatt. Vit har blivit grå, men är fortfarande Vita. Hon kramade kaninen mot bröstet:

Vita, minns du mamma?

Vita teg, men Linnea var säker: hon minns det hon också. Linnea blundade, och i drömmen var hon tillbaka: mamma i prickigt förkläde, med håret slarvigt uppsatt, händer i deg. Hon bakade jämt.

Kom, vi bakar magiska bullar.

Hur då, mamma? Kan bullar bli magiska? undrade Linnea.

Ja, om vi gör hjärtformade bullar och önskar när vi äter, då slår det alltid in!

Linnea hjälpte så gärna till. Hjärtbullarna blev sneda, men mamma log alltid:

Varje kärlek har sin egen form.

Och huset doftade kanel och kardemumma, pappa kom hem, och alla tre satt i köket och åt magibullar med varm choklad och syrad grädde.

Minnenas tårar rann tyst. Tiden innan allt blev tomt och ekande och mamma försvann. Tystnaden tickade i hörnet, och Linnea höll Vita hårt och viskade:

Mamma, vad jag längtar efter dig.

Det är lördag. Ingen skola. Linnea bestämmer sig efter lunch, pappa sover än, att vandra mot den där uråldriga gården nära skogsbrynet där gamle herr Börje bott. Han dog för två år sedan, men träden dignar fortfarande av vildäpplen och päron. Linnea är där ibland, klättrar över staketet, plockar all fallfrukt.

Jag stjäl ju inte, intalar hon sig, annars ruttnar de bara.

Hon mindes Börje som en snäll, snövit gammal gumma, alltid med en påse kolor till barnen i kvarteret. Han dog, träden bars ändå vidare på sin frukt.

Hon hade knappt hunnit klättra in bland träden förrän en dam i beige yllekappa plötsligt stod på verandan.

Vem är du? frågar hon och Linnea tappar äpplena.

Jag… jag är Linnea, jag bara plockar från marken, mumlar flickan. Jag trodde ingen bodde här. Förr gjorde det inte det…

Jag är Börjes dotterdotter. Kom igår. Blir nog här resten av hösten. Hur länge har du hämtat frukt här?

Sedan mamma dog, rösten stockar sig, tårarna bränner bakom ögonlocken.

Kvinnan lägger armen om Linnea.

Gråt inte nu. Följ med in, jag heter Ann-Charlotte, precis som din mamma Linnea. När du blir stor kan du bli Anna.

Ann-Charlotte ser genast hungern i flickans ögon och hennes tunna axlar i den ärvda koftan. Hon bjuder in henne. Ta av dig skorna, det blev rent här igår, bara resväskorna kvar. Nu ska du få mat; jag kokade soppa med kyckling i morse. Vi är nog nästan grannar, du och jag.

Har soppan riktigt kött i? undrar Linnea försiktigt.

Naturligtvis, älskade, säger Ann-Charlotte och ställer fram skålen och en rejäl bit bröd på den rödvita duken.

Linnea är för hungrig för att vara blyg. På några ögonblick är skålen tom. Ann-Charlotte skrattar:

Mer?

Tack, jag är mätt nu.

Då dricker vi te! säger kvinnan, tar fram en korg inlindad i kökshandduk; när den öppnas sprider sig doften av vanilj och barndom. Små hjärtformade bullar, precis som mammas. Linnea tar en, blundar och viskar:

Smakar precis som mammas.

Efter maten blir Linnea röd om kinderna, en rastlös värme genom kroppen. Ann-Charlotte säger vänligt:

Så, berätta lite om dig själv; var bor du, med vem? Jag följer dig hem sen.

Jag kan själv, det är bara några hus. Men helst vill hon inte visa Ann-Charlotte röran i deras hus.

Nej, du, det gör vi ihop, säger kvinnan bestämt.

När de kommer hem är huset tyst, pappa fortfarande utslagen på soffan. Fläckiga flaskor och cigarettfimpar överallt. Ann-Charlotte ser sig omkring, skakar beklagande på huvudet och säger: Nu dammar vi av här!

Hon sopar av bordet, fyller en påse med burkarna, drar undan slitna gardiner och slår ut trasiga mattor. Linnea ser bönande på henne:

Säg inget till någon att vi har det så här. Min pappa är snäll, han bara är vilse, fast i sorgen över mamma. Om folk får veta tar de mig härifrån, och honom har jag ju bara kvar.

Ann-Charlotte tar henne i famnen. Ingen får veta. Jag lovar.

Tiden går. Linnea springer till skolan i ny kappa, håret i vackra flätor, ryggsäck på ryggen och nya kängor. Linnea, min mamma säger att din pappa har gift sig, är det sant? undrar Elsa.

Ja, nu heter hon Anna och nu har jag fått en ny mamma, säger Linnea och skyndar mot rasterna.

Johan har slutat dricka sedan länge, med Ann-Charlottes hjälp. De promenerar varje söndag, han lång och prydlig, Anna varm och bestämd vid hans sida. Och de älskar Linnea.

Åren passerar. Linnea är student i Lund nu, men på loven ropar hon från dörren: Mamma, nu är jag här igen!

Då springer Anna henne till mötes och ropar: Min lilla professor ska hem! och de skrattar lyckligt. Och på kvällen sitter de alla tre på köksbänken, Anna, Johan och Linnea, och världen luktar fortfarande kanelbullar.