Det finns fortfarande saker att göra hemma… Gamla Mormor Valborg kämpade sig igenom den gnisslande grinden, stapplade mot dörren, kämpade länge med det rostiga låset, klev in i sitt gamla, kalla hus och sjönk ner på stolen vid den iskalla vedspisen. Det doftade övergivet i stugan. Hon hade bara varit borta i tre månader, men ändå hade spindelväven tagit över taket, den gamla stolen klagade under henne och vinden tjöt i skorstenen – huset tog emot henne buttert: ”Var har du varit, husmor, vem har tagit hand om mig? Hur ska vi klara vintern nu?” ”Nu, nu, lille vän, ge dig till tåls… jag vilar bara en stund. Ska strax elda och värma oss…” Bara ett år tidigare hade Mormor Valborg hastat runt sitt gamla hus: vitmålat, bättrat på, burit vatten. Hennes lilla, smidiga gestalt bugade inför ikonerna, pysslade vid spisen, flög över gården – med planteringar, rensning, vattning. Och huset gladdes med sin husmor, brädorna knarrade livligt under hennes snabba, lätta steg, dörrar och fönster öppnades av minsta handpåläggning, spisen bakade smöriga bullar. De hade det gott tillsammans: Valborg och hennes gamla hus. Hon hade blivit änka tidigt, fostrat tre barn och sett alla gå ut i världen. Ena sonen – sjökapten, andra militär, båda bodde långt bort och kom sällan hem. Bara yngsta dottern, Tamara, stannade i byn som agronom, borta hela dagarna och kikade bara in till modern med varma bullar på söndagarna. Tröst – barnbarnet Stella. Kan man säga, uppvuxen hos mormor. Och vilken flicka hon blivit! Skönhet – stora grå ögon, hår som moget havre, lockigt, långt, glänsande – rena strålglansen. När hon satte upp håret föll lockarna ner över axlarna så att byns unga killar blev alldeles stumma. Vilken hållning, vilken grannhet hos en byflicka! Valborg hade varit nätt som ung, men jämförde man gamla foton med Stellas – herde och drottning… Dessutom klipsk – examen från Lantbruksuniversitetet i Uppsala, återvänt hem som ekonom. Gift sig med veterinär – och som ung familj fått ett nytt hus. Och vilket hus! Gediget, rejält tegelhus – rena herrgården. Men i mormors gamla stuga fanns trädgård, blommor och frukt; vid Stellas nya hus ville inget riktigt ta sig … tre små plantor än så länge. Och Stella, om sanningen ska fram, hade aldrig varit någon större odlare. Hon var visserligen uppvuxen på landet, men var ändå mjuk och skyddad av mormor från drag och tunga arbeten. Nu hade sonen lille Viktor fötts, och trädgård hanns inte med. Så Stella började bjuda mormor att flytta hem till sig: ”Kom, Valborg, flytta in hos oss – huset är stort, modernt, ingen vedspis att elda”. Och när Valborg, nu åttio fyllda, började bli krasslig, fick gamla lätta benen svårt att gå och mormor lät till slut övertala sig. Hon bodde hos barnbarnet några månader, tills hon hörde: ”Mormor, du vet att jag älskar dig, men varför sitter du bara? Du har ju alltid varit igång! Jag vill starta hushåll och behöver din hjälp…” ”Men, lilla vän, mina ben bär inte längre, jag har blivit gammal…” ”Jaså, men nyss när du kom hit, då var du minsann inte gammal…” Snart fick därför mormor flytta tillbaka, så besviken över sig själv för att inte orka hjälpa sitt älskade barnbarn att hon knappt orkade resa sig. Att gå från sängen till bordet blev en kamp, till kyrkan en omöjlighet. Prästen, Far Bror Bertil, kom själv till sin trogna församlingsmedlem, som före sjukdomen varit församlingens stora eldsjäl. Han såg genast vad som saknades. Valborg satt vid bordet, skrev månadsbrev till sönerna. Det var kyligt, dåligt eldat, kalla golv. Den varmaste koftan hängde på axlarna, wooltofflor nerslitna. Far Bror Bertil suckade: Mormor behövde hjälp. Han tog fram bröd och bullar (hälsning från frun, Matmor Elsa), vek upp skjortärmarna, tömde askan ur spisen, bar in ved, tände i spisen och satte vatten på kokning. ”Käre du, hjälp mig med adresser på kuverten. Min kråkfötter är svåra att tyda!” Prästen skrev adresserna, kastade en blick på brevet där det stod med darrande, stora bokstäver: ”Jag har det så bra, min älskade son. Allt är gott här, tack och lov!” Men bläcket på brevet var blandat med tårar. Anna från grannhuset började titta till mormor. Både hon och Far Bror Bertil hjälpte till så gott de kunde. Barnbarnet Stella visade sig inte längre, och efter några år blev hon svårt sjuk. Magproblemen var egentligen lungcancer, och på bara ett halvår gick Stella bort. Maken flyttade nästan ut på kyrkogården och drack, medan deras fyraårige son Viktor blev allt mer förvildad och försummad. Tamara tog hem honom, men jobbet tog all tid, och till slut skulle Viktor skickas till internat. Internatet var bra – driftig rektor, bra mat, hem över helgen – men ändå. Då anlände Valborg i sidovagnen på Petters gamla motorcykel, han stor, bastant, tatuerad och bestämd. Valborg sa bara: – Jag tar Viktor med mig hem. – Men mamma, du kan ju knappt gå själv! Hur ska du orka? – Så länge jag lever, skickar jag inte Viktor till internat. Tamara teg och packade pojkens saker. Petter körde hem dem, bar in pojke och gammal och grannarna skakade på huvudet: ”Snäll tant, men nu har det nog slagit slint på gamla dar… Hon borde ju få hjälp själv – och tar hem en liten unge!” Efter söndagsgudstjänsten gick Far Bror Bertil till Valborg, orolig för vad han skulle finna. Men i stugan var det varmt och ombonat, Viktor ren och mätt låg och lyssnade på sagoskiva, och Valborg rörde snart ihop deg till vaniljbullar – som om benen fått nytt liv. ”Käre Far, jag bakar bullar, håll ut lite bara! Matmor Elsa och lille Kalle måste få sig nåt varmt…” Hemma berättade Far Bror Bertil för frun, som letade fram släktens dagbok: ”Gamla Maja Sten avslutade sitt långa liv… men en vinterdag reste hon sig ur dödsbädden för att trösta sitt nyfödda barnbarnsbarn och överlevde ytterligare tio år, hjälpte till i hushållet och sa: ’Att dö kan vänta – än finns saker kvar att göra här hemma!’ ” Och då log Far Bror Bertil mot sin kära fru. Så lyder berättelsen: Än finns det saker att göra hemma – det är ännu inte dags att ge upp!

Vi har ju ännu saker kvar att göra hemma…

Gamla Mormor Viola trasslade sig genom grinden, linkade mot dörren, stod länge och kämpade med det där rostiga låset innan hon snubblade in i sitt gamla, kalla hus och slog sig ner på stolen vid den snåla kakelugnen.

I hela huset luktade det som om det stått övergivet. Hon hade varit borta i bara tre månader, men nu var det dammigt, spindelväv i taket, och den krokiga, antika stolen gnällde till när hon satte sig. Vinden kastade sig genom skorstenen huset hälsade henne inte glatt direkt: Var har du varit, Matte? Vem har du lämnat oss åt? Hur ska vi klara vintern nu?!

Ja, ja, mitt lilla hus, lugna dig Jag ska nog tända upp och värma oss snart, bara vila lite först…

För bara ett år sedan hade Mormor Viola fortfarande knatat fram i sitt gamla hus: kalkat väggar, målat, burit vatten. Hennes lilla lätta gestalter snurrade som en virvelvind mellan ikonerna, kakelugnen och trädgården alltid hann hon med att plantera, rensa, vattna och plocka.

Och huset trivdes så länge Viola pysslade: brädfodret knakade av glädje under hennes snabba steg, fönstren öppnades lätt vid hennes nypor, spisen bullade fram vetebullar. De trivdes tillsammans, Mormor Viola och hennes gamla trähus ute på landet.

En man förlorade hon tidigt. Tre barn fick hon uppfostra själv, alla fick utbildning och hamnade på fina jobb. En son blev kapten och seglade på världshaven, en annan militär och blev överstelöjtnant, båda långt hemifrån och sällsynta gäster hemma.

Bara yngsta dottern, Rut, blev kvar i bygden och jobbade som chefagronom alltid på jobbet från arla morgon till sen kväll, fast ibland dök hon in till mamma på söndagar, tryckte i sig några bullar och sågs inte till på en vecka igen.

Lyckan var ändå barnbarnet lilla Lotten. Ladugården hade knappt sett så mycket spring som när Lotten var liten.

Och vilken tjej hon blev! Stans skönhet! Stora, klara, nötskära ögon och hår som moget korn, ända ner till midjan, lockigt och glänsande så det gnistrade! Band hon det till hästsvans så föll ändå lockarna över axlarna och pojkarna på bygden blev handlingsförlamade med öppen mun. Figur som en statyett. Och varifrån hon fått sin hållning Herrgud! Man skulle kunna tro hon vuxit upp på Drottningholm och inte på landet.

Viola var snygg som ung, men jämförde man gamla kort med Lotten var det getherden mot drottningen…

Och inte bara skön, utan smart också Lotten plöjde igenom Sveriges lantbruksuniversitet och flyttade hem igen som ekonom, gifte sig med veterinären, och kommunen ordnade en ny villa till unga familjer.

Och vilket hus det var! Tegelvilla minsann i lilla byn. Det var som en herrgård!

Det enda: hemma hos mormor var det alltid trädgård, blommor, äppelträd. Lotten hade vid nya huset bara några ynka krukväxter som försökte överleva. Grönt var inte Lottens största intresse trots rötterna i bondesläkt. Hon var försiktigt sorts flicka skyddad av mormor från både drag och grov hushållsjobb.

Så kom dessutom den lilla sonen, Viktor. Då var det ingen tid för rosbuskar. Så Lotten började dra mormor till sig:
Kom nu, flytta hit till oss! Vi har varmt, stort hus, inget kakelugnselände.

Och när Viola fyllde åttio, som om kroppen väntat på en jämn siffra, började benen säga ifrån. Hon lät sig övertalas av Lotten och flyttade in till barnbarnets nya villa.

Visst, ett par månader i paradiset sedan hördes:
Mormor, lilla hjärtat! Du vet att jag älskar dig. Men varför sitter du bara? Du har ju alltid haft spring i benen, Gud vet var du får kraften ifrån och nu har du parkerat dig här som på semester. Jag behöver hjälp med hushållet…

Ja men, vännen, benen bär inte längre, tanter får vara gamla ibland…

Jaså, men när du väl flyttade hit, blev du plötsligt gammal?

Kort sagt: när mormors arbetsinsats inte riktigt motsvarade Lottens förväntningar, skjutsades Viola raskt hem igen.

Av besvikelse, för att ha svikit barnbarnet hon älskade så innerligt, blev Viola liggande. Benen ville knappt mer, från sängen till bordet blev ett maratonlopp, och till kyrkan helt omöjligt.

Prästen Sigvard, som brukat se henne varje söndag där hon hjälpte till vid gamla landetkyrkan, kom på hembesök. Han kastade ett falköga över rummet.

Viola satt vid bordet och skrev månadsbrev till sönerna. Det var kallt i huset, kakelugnen bara halvlunken. Golvet isande. Tröjan på Viola var väl sällan tvättad sist, schalen inte fräsch den heller (och det på henne som alltid varit så prydlig!) Nedslitna yllesockor på fötterna.

Sigvard suckade, hon behövde hjälp. Men vem? Kanske Anna? Hon bodde nära och var två decennier yngre än Viola.

Sigvard satte fram bröd, pepparkakor och halva en ordentlig nygräddad paj (hälsning från Prästfrun Karin).
Armarna rullades upp i prästskjortan, han skottade ut aska, bar in ved så han nästan fick hugg, laddade spisen, hämtade vatten och ställde på en enorm, sotsvart kaffekanna.

Åh, snälle du! Kan du skriva adresser på kuverten? Skriv du, annars hittar de aldrig rätt med min kråkstil!

Sigvard böjde sig ner, skrev adresserna, och sneglade på de darriga kråkfötterna på breven. Ögonen fastnade på några extra stora bokstäver, vingligt men rakryggat: “Jag har det jättebra, min kära son. Allt finns här, tack och lov!”

Breven om Violas “fina liv” var dock dränkta i bläckplumpar och de plumparna var nog saltade tårar.

Anna tog sig an mormor, och Sigvard gjorde sitt bästa att ge både bikt och nattvard. Annas make Per, gammal sjöman och motorcykelfantast, skjutsade dem ibland till kyrkan. Livet tuffade på så smått.

Barnbarnet Lotten syntes inte till mer. Sedan, efter ett par år, blev Lotten allvarligt sjuk. Magproblem hade hon haft länge, skyllde på sin busiga mage men det visade sig vara cancer i lungorna. Hur det kunde drabba henne, vem vet. På bara ett halvår försvann hon.

Maken hennes bodde praktiskt taget vid graven, köpte brännvin, sov på kyrkogården, och när han vaknade gick han direkt efter mer sprit. Fyraårige Viktor fanns varken tvättad, mätt eller önskad släpade omkring, snorig och hungrig.

Rut tog honom till sig men som ständig agronom låg hennes arbetsbörda högt, så lille Viktor skulle vidare till kommunens hem för barn ett helt okej boende i sig, pigg föreståndare, bra mat, möjlighet att vara hemma ibland. Men familjeuppfostran var det inte.

Men i Annas man Pers gamla motorcykelkärra dök Mormor Viola plötsligt upp vid dotterns hus, skjutsglasögon runt hakan och surmulen granne till chaufför.

Jag tar Viktor till mig, sa Viola kort.

Men mamma, du kan ju knappt gå själv, hur ska du klara ett litet barn? Han behöver ju både mat och rena kläder!

Så länge jag lever, hamnar han inte på barnhem! slog Viola fast.

Rut, stum över sin moders oväntade stålvilja, sa inget mer utan packade barnbarnets saker.

Per transporterade både liten och gammal tillbaka till gården. Grannarna muttrade över Viola:
Hon är ju snäll, men nu har hon väl blivit förvirrad på gamla dar ska ta hand om ett barn när hon själv knappt klarar sig? Han är väl ingen valp heller, till att bara mata!

Efter mässan söndagen därpå for Sigvard med mörka aningar till Viola: måste lille Viktor hämtas därifrån, smutsig och hungrig?

Istället möttes han av ett varmt hus, rejält eldat. Och där var en varm, nytvättad Viktor på soffan och lyssnade på sagoskiva om Bockarna Bruse. Den stackars gamla tanten fladdrade fram, fjäderlätt: penslade plåt, knådade deg, vispade ägg benen som förr.

Kära fader, jag har startat med ostkaka idag Vänta kvar lite, så får frun din och lilla Karl hembakt till kaffet…

Sigvard smög hem ännu förbluffad. Prästfrun Karin letade en stund i sin blå anteckningsbok och läste tyst:

“Gamla Gudrun låg för döden. Allt var över drömmar, hopp, kärlek vilade nu under vita snödrivor. Men så, en isstormig februaridag, medan hon samlade sig för sista bön, hördes ett spädbarnsskrik.

Sch! Farmor dör här!

Men spädbarnet har ingen avstängningsknapp, hon fattar inte det…

Barnbarnet Nassas återvände från BB med en liten rödgrå unge. Alla var borta på jobbet, så det var bara farmor Gudrun och den nya mamman kvar. Mjölken hade inte riktigt kommit igång, och barnet gnydde ihärdigt medan Gudrun försökte dö i fred.

Men Gudrun lyfte huvudet. Plötsligt klar ögon, satte sig trött men bestämt, letade fram tofflor och när familjen kom hem mötte de inte någon döende nej, de mötte Gudrun, pigg som förr och med den lilla nöjda bebisen i famnen medan mamman låg och snusade på soffan.”

Karin log, stängde boken, och sa:
Min gammelmormor Vera Gudrunsdotter, hon kunde bara inte lämna oss än. Hon brukade sjunga: “Att dö får vänta vi har saker kvar att göra hemma!”

Hon levde faktiskt tio år till och hjälpte min mamma, din svärmor Kristina, att ta hand om mig.

Och Sigvard log mot henne i samförstånd.