Än finns det mycket att göra hemma… Gamla Mormor Valborg fick med möda upp grinden, stapplade fram till dörren och kämpade länge med det rostangripna låset innan hon kom in i sitt kalla, gamla hus och slog sig ner på stolen bredvid den iskalla kakelugnen. Det luktade ogästvänligt och öde i stugan. Bara tre månader hade hon varit borta, men redan hade spindelväven tagit över taket, den gamla stolen gnisslade klagande, vinden ylade i skorstenen – huset verkade nästan upprört: ’Var har du varit, husmor, vem skulle ta hand om oss? Hur ska vi klara vintern nu?’ – Strax, strax, mitt lilla hus, vänta lite nu, jag ska bara pusta ut… sedan eldar vi så vi får det varmt… För ett år sedan var mormor Valborg fortfarande pigg och rörde sig vant i det gamla huset: kalkade om, målade, hämtade vatten. Hennes lilla, spensliga gestalt böjde sig då och då i vördnad framför ikonerna, stod vid spisen eller susade genom trädgården för att plantera, rensa och vattna. Och huset trivdes med sin husmor; golvplankorna sjöng i takt med hennes snabba steg, dörrar och fönster öppnades lätt av hennes lilla, flitiga hand, vedspisen bakade smörgåsar och bullar. De trivdes med varandra: Valborg och hennes gamla torp. Tidigt blev hon änka. Hon uppfostrade tre barn, såg till att de kom sig väl och ut i världen. Äldsta sonen blev sjökapten, den andra militär – båda bor långt bort, kommer sällan på besök. Endast yngsta dottern Tamara blev kvar i byn som distriktsagronom – jobbar jämt och besöker sin mor på söndagar för att bjuda på pajer och lite värme. Sedan dröjer det en vecka till nästa möte. Men tröst fann Valborg i barnbarnet sin, lilla Stina. Ja, man kan säga att Stina växte upp hos mormor. Och en sådan flicka hon blev! Vacker som en sommarnatt – stora, grå ögon, hår som moget havre till midjan, bångstyrigt lockigt och glänsande – nästan som det skimrade. Och när hon gjorde hästsvans så föll slingorna över axlarna – det blev rena rama chocken för bypojkarna. De tappade hakan, så att säga. Snygg figur dessutom. Hur kunde en vanlig byflicka ha sådan hållning, sådan utstrålning? Visst var Valborg själv näpen som ung, men tog man ett gammalt foto och jämförde med Stina – ja, som vallflicka mot drottning… Och klok är hon. Gick ut lantbruksuniversitetet i Uppsala, flyttade hem och jobbar nu som ekonom. Gifte sig med traktens veterinär, och genom kommunens familjeprogram fick de ett nytt, stort hus. Och vilket hus – rejäla, röda tegelväggar, nästan som en herrgård för bygden. Det fanns bara en sak: kring mormors stuga blommade trädgården, men kring Stinas nya hus fanns ännu bara tre torra pioner och några bärbuskar. Och själv var Stina, trots sina byrötter, inte särskilt förtrogen med att odla – mormor hade ju skyddat henne mot drag och slitsamt arbete i alla år. Och så föddes lille Viktor, då fanns ingen tid för trädgård. Så började Stina locka mormor till sig: ”Kom nu och bo hos mig – huset är stort, bekvämt, ingen vedspis att tända.” När Valborg fyllde åttio, började benen ge vika, och när sjukdomen slog till – ja, då lät hon sig övertalas. Hon bodde hos barnbarnet i några månader. Men sedan hörde hon: – Mormor, jag älskar dig så mycket – men du bara sitter! Du har ju arbetat hela livet, rört på dig hela tiden, och nu… har du bara satt dig ner. Jag vill ju driva ett riktigt hushåll och behöver din hjälp… – Men jag orkar inte, mitt barn, benen bär mig knappt längre… jag har blivit gammal nu… – Jaså? Så fort du flyttade hit blev du gammal alltså… Kort därpå var det dags att återvända hem, när hon inte kunnat bli det stöd dotterdottern önskat. Det tog hårt på Valborg och benen bar henne knappt längre – från säng till kök blev en strapats, och vägen till den kära kyrkan var omöjlig. Prästen, far Boris, som alltid räknat med henne som verksam hand i kyrkan, kom själv på besök. Där satt Valborg och skrev sina sedvanliga brev till sönerna. Det var kallt, dåligt eld i spisen, golvet isande. På sig hade hon sin äldsta kofta, en något smutsig sjalett – ovanligt för ortens mest nogräknade och prydliga gumma. Fötterna i nedtrampade filttofflor. Prästen suckade: hon skulle behöva hjälp. Kanske Anna som bor nära? Hon är bara sextio… Han packade upp bröd, pepparkakor och halva ännu varm laxpaj (från prästfrun Alexandra). Med kavlade ärmar rensade han aska ur spisen, bar in ved i flera lass och eldade på. Satte på vattnet. – Kära son… Oj nej, käre far! Hjälp mig skriva adresserna på kuverten, annars kommer breven aldrig iväg! Fader Boris satte sig ner, skrev adresserna och kastade en blick på breven. Med stora, darriga bokstäver stod: ”Jag mår så bra, kära son. Allt jag behöver har jag, tack och lov!” Men brevpapperet var fullt av fläckar – och de fläckarna var nog salta. Anna tog snart ansvar för att se till Valborg, och far Boris kom med jämna mellanrum för att ge andlig tröst. Annas man, farbror Per, före detta sjöman, körde vid högtider in Valborg till kyrkan på motorcykel med sidovagn. Livet fick småningom ett visst lugn. Barnbarnet dök inte upp, och efter något år blev hon svårt sjuk. Magen hade alltid krånglat, men nu visade det sig vara lungcancer. Ingen vet hur, men Stina försvann snabbt, slocknade på ett halvår. Hennes man låg mest vid graven, drack och söp, sov på kyrkogården, gick sedan efter mer sprit. Fyraårige Viktor blev övergiven, smutsig och hungrig. Tamara tog hand om pojken, men som upptagen agronom hade hon knappt tid – så nu skulle Viktor skickas till det regionala barnhemmet. Ett okej barnhem – driftig föreståndare, mat och man kunde låta barnen komma hem på helgerna. Men Tamara såg ingen väg ut – jobbet kräver sitt, pensionen är långt bort. En dag kom Valborg med farbror Per på motorcykel till Tamara. – Jag tar Viktor! – Mor! Du kan ju knappt gå själv! Hur ska du klara en liten pojke? Han behöver lagas mat åt, tvättas, skötas! – Så länge jag lever, hamnar inte Viktor på barnhem, svarade Valborg bestämt. Tamara, förbryllad över den annars så fogliga moderns fasta vilja, blev tyst och började packa pojkens saker. Farbror Per körde hem både gammal och liten, bar in dem båda i huset. Grannarna skakade på huvudet: – Så snäll gammal gumma, men på gamla dar har det nog sviktat i skallen… hon borde själv få hjälp, inte ta sig an småbarn… Men var är Tamara? Efter söndagsgudstjänsten gick fader Boris dit med onda aningar – skulle han hitta en svulten unge och en utsliten gumma som inte orkade längre? Men i stugan var det varmt, Viktor låg nöjd och nytvättad på soffan och lyssnade till sagoskivan om Bamse. Och gamla, svaga Valborg rörde sig ledigt därinne – smorde plåten, knådade deg, knäckte ägg över kvargen. Fötterna bar igen, som innan sjukdomen. – Kära fader! Jag håller på med bullar här – vänta lite, så får ni, din fru och lille Gustav, något varmt till fika… Far Boris gick hem omtumlad och berättade för sin fru. Hon blev först tyst, sedan tog hon fram en gammal blå anteckningsbok och bladade tills hon hittade rätt sida: ”Gamla Gertrud hade levt sitt långa liv. Allt var förbi, drömmar, känslor och hopp låg nu i vila under snövallarna. Det var dags, dags att lämna allt och gå dit där varken sjukdom eller sorg finns… En vintrig februaridag låg Gertrud där och bad länge framför sina ikoner, sedan la hon sig ner och sade: ’Kalla på prästen – nu ska jag dö.’ Hennes ansikte blev vitt som snön ute. De bad prästen komma, Gertrud biktade sig och tog nattvarden. Ett helt dygn låg hon där, utan att ta mat eller dryck, endast det svaga andetaget visade att själen var kvar. Då öppnades hallen av ett kallt vinddrag och ett spädbarnsvrål. – Tyst, tyst, nu håller mormor på att dö! – Ja, jag kan ju inte täppa till munnen på en som just fötts, hon vet ju inte att man inte får skrika… Barnbarnet Anja hade kommit från BB med sin lilla dotter. På morgonen lämnades de ensamma, den döende Gertrud och den nyblivna mamman. Anja hade knappt fått igång mjölken, var ovan, och bebisen grät så den störde Gertrud i hennes döende. Men Gertrud satte sig plötsligt upp, samlade blicken, ställde sig på golvet, letade efter tofflorna. När familjen kom hem, förväntade de sig det värsta – men Gertrud levde, ja, var piggare än någonsin. Hon hade helt ändrat sig om döden – och gick där och vyssjade den lilla, medan barnbarnet fick vila.” Alexandra lade undan boken, log mot sin man och sa: – Min gammelmormor Vera älskade mig så mycket att hon bara inte kunde dö än. Som i gamla visan: ”Att dö, nej, det är för tidigt – vi har så mycket kvar att göra hemma!” Hon levde tio år till, hjälpte min mamma – din svärmor Anastasia – att fostra mig, sitt älskade barnbarnsbarn. Fader Boris log mot sin hustru.

Vi har fortfarande ärenden kvar hemma…

Gamla Elsa lyckades med möda öppna grinden, stapplade med svårighet fram till dörren och stod länge och kämpade med det rostiga gamla låset, innan hon slutligen kom in i sitt kalla, otrivna hus. Hon satte sig på en stol bredvid den kalla kakelugnen.

I stugan luktade det övergivet. Hon hade varit borta endast tre månader och ändå hade spindelväven hunnit breda ut sig i taket, den gamla stolen knarrade sorgligt, vinden dånade i skorstenen huset tog emot henne bistert: Var har du varit, kära husmor, vem har du lämnat oss åt? Hur ska vi överleva vintern nu?

Vänta lite bara, min vän, vänta… Låt mig hämta andan… Jag ska elda i spisen så vi kan värma oss…

För bara ett år sedan var Elsa som ett yrväder i den gamla stugan: hon vitkalkade väggarna, målade om, bar vatten från brunnen. Hennes lilla smidiga kropp böjde sig vördnadsfullt inför de broderade bonaderna, rörde sig vant framför spisen, flög mellan äppelträden i trädgården alltid i rörelse, alltid i arbete.

Och huset levde upp tillsammans med henne, trägolvet sjöng under de raska små stegen, dörrar och fönster slog villigt upp för hennes slitna men graciösa händer, spisen bakade harmoniskt bullar och kanelbröd. De hade det bra ihop Elsa och hennes gamla hus.

Hon begravde sin man tidigt. Själv hade hon fostrat tre barn och sett till att de fick utbildning och bra jobb. En son, Lars, blev sjökapten, den andra, Per, var officer i armén båda bor långt bort och kommer sällan hem. Bara yngsta dottern, Kerstin, blev kvar i byn som chef för jordbruket och är borta på fälten från morgon till kväll, tittar förbi till Elsa på söndagarna och bjuder då på bullar, men sedan ses de inte på hela veckan.

Elsas stora tröst var barnbarnet Linnea. Den flickan har hon verkligen uppfostrat själv.

Så vacker som hon blev! Stora blågrå ögon, hår som mogen havre hela vägen ner till midjan, tjockt och lockigt, glimmade som guld. När hon satte upp det i hästsvans rann lockarna ändå över axlarna byns pojkar blev som förstenade av beundran, deras munnar föll öppna. Och vilken hållning! Hur kunde en bondflicka vara så vacker?

Elsa var söt i sin ungdom, men jämförde man ett gammalt foto av henne med Linneas en fåraherde bredvid en drottning

Klok var Linnea också. Hon studerade färdigt vid lantbruksuniversitetet i Uppsala och flyttade sedan hem till byn som ekonom. Hon gifte sig med byns duktiga veterinär, och som ung familj fick de ett nytt hus genom kommunens bostadsprogram.

Och vilket hus det var! Rejält, tegel, rymligt ett riktigt villa efter dåtidens mått.

Det enda: hos mormor Elsa frodades äppel- och körsbärsträd i den stora trädgården. Hos Linnea och hennes man hade det nya huset ännu ingen frodig trädgård bara tre små blomsterknoppar stack fram. Och Linnea, trots att hon var uppvuxen på landet, var lite för ömtålig och hade skyddats från slit av sin mormor.

Och så kom lilla sonen, Anton. Då fanns inte tid över för trädgårdsarbete.

Så började Linnea bjuda över Elsa till sitt rymliga, moderna hem: Kom och bo hos oss, mormor, här slipper du elda i spisen!

När Elsa fyllde åttio började benen bli tunga och ovilliga, som om lidandet väntat just på denna dag. Till sist lät hon sig övertalas och flyttade in hos Linnea.

Hon bodde där ett par månader. Sedan kom samtalet:

Mormor lilla, du vet väl att jag älskar dig. Men ska du bara sitta där? Du har ju alltid varit i rörelse och arbetat! Jag hade hoppats att du skulle kunna hjälpa lite här hemma

Men kära barn, mina ben vill ju inte längre… Jag är för gammal

Jaså, men inte var du så skröplig innan du flyttade hit…

Efter det återvände Elsa, som inte kunde leva upp till förväntningarna, till sitt eget lilla hus.

Av sorg över att hon inte kunnat hjälpa sitt älskade barnbarn blev Elsa ordentligt sjuk. Hennes fötter hasade sakta och motvilligt de hade sprungit klart genom årens lopp och var trötta nu. Bara att ta sig från säng till bord blev ett dagsarbete, och att gå till kyrkan var omöjligt.

Prästen, fader Olof, kom själv till sin trogna församlingsbo, förr jämt villig att hjälpa till i kyrkan. Han såg sig omkring:

Elsa satt vid bordet och var upptagen hon skrev sina vanliga månatliga brev till sönerna.

Det var råkallt i stugan. Spisen glödde knappt. Elsa bar en gammal tröja och en lite smutsig sjal det passade inte riktigt hennes prydlighet, och på fötterna låg slitna ulltofflor.

Fader Olof suckade: Elsa behövde hjälp. Vem kunde han be? Kanske Ingrid? Hon bodde nära och var fortfarande stark, några år yngre än Elsa.

Han tog med sig bröd, småkakor och hälften av en stor, fortfarande varm, laxpaj (hälsning från hans hustru Astrid). Han kavlade upp ärmarna, rensade askan ur spisen, bar in ved för flera brasor och satte på den svarta tekannan.

Åh, käre du! Jag menar, käre fader! Hjälp mig med adresserna på kuverten annars ser pojkarna knappt vad jag har klottrat!

Prästen satte sig ner, skrev adresserna och sneglade snabbt på några av Elsas brev med darriga bokstäver. Med stora, skakiga bokstäver stod det: Jag har det så bra, min älskade son, jag har allt jag behöver, tack och lov!

Men breven om den goda tillvaron var alla bläckfläckiga och fläckarna såg misstänkt salta ut.

Ingrid tog Elsa under sina vingar, och fader Olof såg till att Elsa fick komma till nattvard och bikten, och Astrids man, Kristoffer, gammal sjöman, körde henne ibland på sin moped till högmässan på söndagar. Livet blev sakta bättre.

Men Linnea visade sig aldrig, och efter några år drabbades hon av svår sjukdom. Hon hade länge klagat på magen, men avfärdat besvären det visade sig vara lungcancer. Ingen förstod varför just hon drabbades, men Linnea förtvinade på ett halvt år.

Hennes make började tillbringa nätterna på kyrkogården, flaskan hans enda sällskap. Fyraårige Anton blev helt utlämnad smutsig, snorig och hungrig.

Kerstin tog sig an pojken, men jobbet som lantbrukschef upptog all hennes tid. Så Anton skulle skickas till internatskola i länet.

Internatet hade gott rykte engagerad rektor, ordentlig mat, möjlighet att ta barnen hem på helgerna. Men det var inte detsamma som att växa upp hemma. Kerstin hade inte mycket val: jobbet krävde många timmar, och pensionen låg fortfarande långt borta.

Då kom Elsa åkande i sidovagnen på grannen Kristoffers gamla motorcykel han i sjötröja, med ankare och havsfruar tatuerade på armarna. De båda såg beslutsamma ut.

Elsa sa med fast röst:

Jag tar Anton till mig.

Men mamma, du har ju knappt styrka att gå! Hur ska du klara av en liten pojke? Han behöver omvårdnad, rena kläder och mat!

Så länge jag lever, får ingen ta ifrån mig honom, svarade Elsa bestämt.

Kerstin blev tyst, imponerad över den annars så milda Elsas viljestyrka, och började packa Antons kläder.

Kristoffer skjutsade hem dem båda till stugan och hjälpte dem in. Grannarna pratade: Hon har blivit tokig på gamla dar hon skulle ju själv behöva omsorg, och ändå har hon släpat hit en liten pojke… Det är ju inget litet hundvalp, han kräver så mycket mer… Vad tänker Kerstin på?

Efter söndagsgudstjänsten gick fader Olof dit med oro i magen skulle han behöva ta en vanvårdad och hungrig pojke ifrån en svag gammal dam?

Men i stugan var det varmt, spisen sprakade. Anton, ren och nöjd, låg på soffan och lyssnade på sagoband om Bamse. Och Elsa, den sjuka och svaga, for lätt mellan köket och bordet: penslade bullplåtar med ägg, knådde deg och vispade ur till ostkaka. Hennes gamla ben rörde sig smidigt som förr.

Kära fader, förlåt att jag dröjer… Jag har nybakta bullar till Astrid och lilla Kalle…

Fader Olof lämnade stugan förvånad och berättade hemma för Astrid vad han sett. Hon var tyst en stund och tog sedan fram en tjock blå anteckningsbok och bläddrade till rätt sida.

Gamla Ingrid levde ett långt liv. Allt som varit drömmar, känslor, hopp vilade under vit snö. En stormig februaridag bad hon länge, lade sig till sängs och sa: Ring prästen, nu är det min stund.

Hennes ansikte blev vitt som snön utanför fönstret. De ringde prästen, Ingrid biktade sig och låg sedan i dvala ett helt dygn. Bara andetaget avslöjade att själen ännu var kvar.

Då öppnades dörren en frisk vindpust och ett spädbarnsvrål. Tyst, tyst, mormor håller på att lämna livet!

Men en nybliven mamma kan inte tysta ett nyfött barn. Den lilla modern, dotterdottern Sara, var ovan, mjölken hade knappt runnit till, och barnet skrek ihärdigt och störde Ingrid i hennes dödsarbete.

Den döende Ingrid drog ihop sig, sökte med blicken, satte sig på sängkanten och letade tofflorna med foten.

När familjen kom hem fann de inte en döende gammal dam, utan Ingrid vaken och pigg tröstande barnbarnsbarnet i famnen, medan barnets mamma vilade ut.

Astrid slog ihop boken, såg på sin make och log:

Min gammelmormor, Britta Ingrid, älskade mig, och hon kunde helt enkelt inte dö Det är för tidigt för mig att lämna nu, jag har fortfarande ärenden kvar hemma!

Hon levde ytterligare tio år, hjälpte mamma att ta hand om mig, sitt älskade barnbarnsbarn.

Och fader Olof log mot sin fru.

Livets mening finns ibland i de små ögonblicken av kärlek och omtanke och när man behövs som mest, får man ofta kraft till det omöjliga.