Jag bor tillsammans med min mamma. Hon har hunnit fylla 86 år.
Det blev aldrig av att jag gifte mig, och barn har jag inte heller. Ja, livet svängde visst åt ett ganska oväntat håll. Själv är jag nu 57 år gammal och hade nyss födelsedag. Firandet blev ganska enkelt bara jag och mamma vid köksbordet. Det finns liksom ingen annan att bjuda in. Vänner har jag aldrig haft så många av, och några släktingar har vi inte heller kvar.
Vi bor ihop och har alltid stöttat varandra. Min mamma är alltså 86, och om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad jag tar mig till när hon fattas. Fast för att vara så pass gammal mår hon ändå förvånansvärt bra! Trots att hälsan blir lite sämre varje år, ger hon sig inte och nog ger hon sig ut på en liten promenad själv ibland också.
Jag är pensionär numera, men jobbar ändå kvar lite. Sveriges pension räcker ju knappt till knäckebröd och kaviar, så att säga. Men jag försöker att inte bli bitter, och är väldigt glad över att ha min lilla mamma hos mig. Det finns ju folk som har det betydligt värre vissa saknar både tak över huvudet, släkt och pengar.
Här hemma lever jag och mamma lugnt och stilla. På kvällarna dricker vi te, stickar raggsockor, och tittar på gamla svenska filmer och serier. På helgerna bakar jag någon kaka och vi bjuder in grannarna för lite fikapaus. De berättar om sina kusiner och barnbarn och hela tjocka släkten. Jag gläds åt deras lycka, och hoppas att jag och mamma får slippa bekymmer åtminstone för ett tag till.
Så ser vårt liv ut. Jag önskar bara att det får fortsätta så här länge än, för mig och min mamma.
