Löftet Dennis körde lugnt och tryggt på E4:an, medan hans vän Kirill satt bredvid. De var på väg hem från ett tvådagars arbetsuppdrag i Linköping, skickade dit av chefen. – Kirre, vilken grej vi gjorde! Kontraktet är klart och det är på massa pengar, chefen kommer bli jättenöjd, log Dennis glatt. – Verkligen, vi hade tur, sa Kirill, kollegan från kontoret. – Det är fint att komma hem när någon väntar på en, sa Dennis. – Min Arisha är gravid och har problem med illamående. Jag tycker synd om henne, men vi har längtat så efter barn. Hon säger att hon klarar allt för vår lilla. – Barn är underbart. Vi har ingen tur, jag och Malin. Det blir bara missfall. Nu satsar vi på IVF igen, första försöket gick inte, berättade Kirill. Han och Malin hade väntat i sju år på barn, men… Dennis gifte sig sent, vid 32, hade haft förhållanden men aldrig blivit riktigt kär förrän han träffade Arina. Då fanns bara hon för honom. När Dennis presenterade Arina för Kirill och sedan gifte sig, fick Kirill vara best man. Han blev lite avundsjuk. Arina var vacker och vän, Kirill förstod sin vän – man blev kär direkt. Det duggade på bilrutan, vindrutetorkarna gick ibland, och vännerna småpratade glatt. Dennis telefon ringde. Han svarade. – Hej Arisha, hej, vi är snart hemma. Hur mår du? Ta det lugnt – lyft inget, jag fixar allt när jag kommer. Puss, vi ses snart älskling. Kirill lyssnade och tänkte på Arina, hur hon väntade och oroade sig. Malin brukade aldrig ringa, trodde han var hennes självklara. Hon var annorlunda, strukturerad, bara jobb och hem. Plötsligt fick Dennis väja, en lastbil kom direkt mot dem; kollisionen var oundviklig men Dennis lyckades styra undan. De körde in i en stolpe på Dennis sida och hamnade utanför vägen. Kirill kvicknade till, huvudet värkte, blod på handen, förarsidans dörr var öppen. Dennis rörde sig inte. Folk kom springande. Kirill låg på våt gräs och väntade på ambulansen. Dennis lyftes ut och lades på bår, Kirill lutade sig fram – Dennis viskade svagt: – Hjälp Arisha… De kördes till sjukhus. Kirill hade bruten arm och hjärnskakning men var vid medvetande. Han frågade hela tiden: – Hur är det med Dennis, min vän? En sjuksköterska berättade: – Dennis är död… Kirill blev djupt deprimerad. Han kunde inte närvara vid begravningen. Malin besökte och berättade att Dennis hustru grät otröstligt, kunde inte ta in att hennes man var borta. Efter sjukhuset åkte Kirill och Malin till graven, där Kirill lovade sin vän tyst: – Oroa dig inte, jag ska ta hand om din fru, precis som du bad mig… Några dagar senare besökte han Arina, hon grät. – Hur ska jag kunna leva utan honom? Jag kan inte acceptera att Dennis är borta. – Arisha, jag lovade Dennis att hjälpa dig. Vi klarar det tillsammans. Ring mig när du behöver, jag kommer. Tiden gick. Arina började återhämta sig, men var rädd för att förlora barnet av all oro; läkaren höll extra koll. Kirill hälsade på två gånger i veckan, tog med mat, köpte vitaminer, skjutsade till vårdcentralen. Arina var försiktig med att be om hjälp. – Det är obekvämt att du ger mig så mycket tid. – Det är inget, jag lovade Dennis. Kirill kände blandade känslor för Arina – hon var hans drömkvinna, men situationen förvirrade honom. Medan Arina kämpade med graviditeten, genomgick Kirill och Malin ytterligare tester, läkarbesök, scheman och besvikelse… Oförmågan att få barn var deras konstanta smärta. Malin visste inte om Kirills hjälp till Arina; i mobilen stod hon som ”Välgörenhet” för att undvika frågor. Efter andra misslyckade IVF-försöket blev det spänt mellan Kirill och Malin. Hon beskyllde honom för deras barnlöshet, medan han mest var tom. Malin märkte att han var disträ, irriterad, ofta borta på ärenden. Hon misstänkte inte otrohet, de hade det fortfarande bra som par. Kirill visste att privatlivet haltade, men jobbet gick toppen – han fick färdigställa projektet som han och Dennis börjat, och det blev stor succé. Arina blev allt mer hjälplös ju längre graviditeten gick. Hennes föräldrar bodde i Luleå, hon var ensam i Stockholm. Huvudvärk och svullna ben – men hon klagade inte till Kirill. En gång kom han med mat och hittade henne på stegen, hängande nya gardiner. – Jag har putsat fönster också, sa hon glatt. – Så byter jag gardiner. – Ner därifrån, beordrade Kirill, med blicken på hennes stora mage. – Om du ramlar kan du skada barnet! Han hjälpte henne ner och kände hur kroppen vibrerade av oro. – Tack Kir, sa hon, och rusade till badrummet – illamåendet slog till igen. Kirill torkade svetten från pannan och tänkte: – Ser Dennis mig nu, där han är? Han sa ju att jag skulle hjälpa… Nästa gång sa Arina: – Dennis, kan du hjälpa mig fixa barnrummet? Sen hinner jag inte. Jag har hittat jättefina tapeter. Kirill tog på sig barnrumsrenovering – lät inte Arina slita själv. De fixade tillsammans, mest moraliskt stöd från Arina. Hemma var Malin deprimerad av barnlösheten, medan Kirill slets mellan henne och Arina, vars förlossning närmade sig. Malin förstod att hon behövde rädda relationen genom att fokusera på jobbet. Hon började skriva artiklar till tidskrifter, och en av de stora tidningarna erbjöd henne att skriva en egen kolumn. Hon tog chansen, fick bra betalt och firade med festmat och vin hemma. – Har vi fest? sa Kirill, när han kom hem. – Ja, jag fick betalningen och det måste firas. Jag har väntat på det länge. Deras favoritfilm var på TV, de skålade i vin och åt gott. Plötsligt ringde Kirills mobil. Malin såg namnet ”Välgörenhet”. Han gick ut i köket. – Vad har hänt? frågade han tyst. – Kir, förlåt men jag verkar börja föda nu… Jag har redan ringt ambulans. – Men det är ju för tidigt. – Det är sju månader, det kan hända, sa hon, kämpande med smärtan. – Okej, jag kommer till BB. Han slängde på sig kläder, och Malin såg oroligt på honom. – Ska du åka nu? – Ja, jobbgrej, chefen ringde om välgörenhet, måste åka. Vi pratar sen. Malin trodde honom inte. – Vadå ”välgörenhet”, vad dillar du om, Kirill? Kirill körde till BB, väntade två timmar innan sköterskan kom: – Arina har fött en pojke. Han drog en lättnadens suck och åkte hem, utmattad. Malin väntade, såg hans slitna ansikte. – Din ”välgörenhet” har slitit ut dig, sa hon syrligt. Kirill sjönk ner på soffan. – Ja, Malin. Arina har fått en son nu. Jag lovade Dennis att hjälpa henne. Hon är helt ensam, sa han ärligt. – Nu förstår jag… nästa steg är att hjälpa Arina med bebisen, eller hur? – Ja, svarade Kirill uppriktigt. – Jag accepterar inte att du ägnar din tid åt någon annans barn, särskilt när vi inte kan få egna. Jag ansöker om skilsmässa, du gör vad du vill. Kanske träffar jag någon annan och får barn ändå. Kirill såg förvånat på henne; hon skyllde sin barnlöshet på honom. – Ditt val, Malin, jag har lovat hjälpa Arina och hennes son. Tiden gick. Malin ansökte om skilsmässa. Kirill flyttade till Arina och hjälpte med lilla Danne. Efter ett tag gifte de sig. Två år senare föddes deras dotter. Tack för att du läst, prenumererat och stöttat! Lycka till i livet!

Löftet

Jag satt bakom ratten på min Volvo och styrde lugnt längs E4:an, med min vän Anders bredvid. Vi var på väg hem från ett uppdrag i Linköping, där chefen skickat oss på tjänsteresa i två dagar.

Du Anders, vilket bra jobb vi gjort! Kontraktet är på flera miljoner kronor, chefen kommer verkligen bli nöjd, sa jag och log.

Visst, vi har haft riktig tur och jobbat på bra tillsammans, höll han med. Vi jobbade på samma kontor inne i centrala Stockholm.

Känns fint att komma hem när man vet att man är efterlängtad, sa jag. Min Frida är gravid nu, och klagar på illamående. Jag tycker synd om henne, men vi har verkligen önskat oss barn, och hon säger att hon står ut för vår lilla skull.

Barn är livet, men för mig och Elin går det bara inte. Hon har aldrig kunnat bära ett barn hela vägen. Nu gör vi oss redo för ett nytt IVF-försök, det första misslyckades. Vi har varit gifta i sju år och hoppet har börjat bli vårt sällskap, men Anders suckade.

Jag själv gifte mig sent, vid trettiotvå. Visst hade jag haft relationer tidigare, men aldrig blivit stormförälskad. Men när jag träffade Frida då försvann alla andra kvinnor ur sikte. Det var bara hon.

När jag lät Anders möta Frida första gången, och när vi sen gifte oss, var Anders min best man. Han kunde inte låta bli att jämföra Frida var vacker, mjuk och fin, och han förstod varför jag fallit pladask.

Utanför småregnade det på bilrutan, vindrutetorkarna gick emellanåt, vi pratade på som gamla vänner gör. Då ringde min mobil; det var Frida.

Hej älskling, ja vi är på väg, vi är väl hemma om två timmar. Hur mår du? Samma som innan? Ta det lugnt, lyft inget tungt, jag fixar allt när jag kommer hem. Puss, vi ses snart, min fina.

Anders lyssnade och såg framför sig hur Frida väntade, oroade sig. Han kom att tänka på:

Elin ringer aldrig. Hon oroar sig inte för mig, hon tror jag är tryggt knuten till henne. Hon är inte som Frida; för Elin är det rutiner, arbete, hem.

Plötsligt fick jag styra väldig tvärt en skåpbil for mot oss, det gick inte att undvika. I sista sekund swishade vi utav vägen, frontade en lyktstolpe på min sida och voltade av. Anders vaknade upp först, med ont i huvudet och blod på armen, bilen stod på hjulen och hans dörr var öppen. Han kollade mot mig, men jag rörde mig inte.

Folk rusade fram, bilar stannade vid kanten. Anders kom tillbaka till sig själv, låg på blöt gräsmatta. Ambulans var på väg. Mig fick de ut och la på bårar, och Anders lutade sig fram, jag viskade:

Hjälp Frida

Vi kördes till akuten, Anders hade brutit armen och fått en rejäl hjärnskakning. Han låg vaken och frågade:

Hur är det med Daniel, min vän?

Sen kom beskedet från en sköterska:

Daniel har gått bort

Anders kände sig som en robot, bedövad. På begravningen klarade han inte av att vara med. Elin åkte dit och berättade hur Daniels fru grät hejdlöst, kunde inte förstå att hennes man var borta, knappt kunde stå upp.

Efter sjukhuset for Anders och Elin till gravplatsen och stod länge vid min grav. Där lovade Anders för sig själv:

Oroa dig inte, min vän. Din Frida kommer inte vara ensam, jag tar hand om henne som du bad mig.

Några dagar senare besökte Anders Frida. När han ringde på brast hon ut i gråt.

Hur ska jag klara mig utan honom? Jag kan inte acceptera att Daniel är borta.

Frida, jag har lovat din man att hjälpa dig. Tillsammans klarar vi det. Ring mig när som helst, jag kommer när du behöver.

Tiden gick. Frida återhämtade sig lite, men oron över att förlora barnet var stor, även läkaren varnade henne. Anders kom över två gånger i veckan, handlade mat, köpte vitaminer och skjutsade till barnmorskan när det behövdes. Frida tog sällan emot hjälp.

Anders, jag känner mig besvärlig när du lägger din tid på mig.

Det är ingen fara, jag lovade Daniel.

Anders brottades med blandade känslor för Frida, hon var kvinnan han drömt om, men omständigheterna satte allt på ända.

Under tiden fick Anders och Elin gå på nya fertilitetsprov, fler besök hos läkare och mycket frustration. Barnlösheten blev en vanesak, en smärtsam hygien. Elin visste inget om att Anders stöttade Frida, han dolde det för henne. I telefonen hade han Frida sparad som Fadderverksamhet för han visste att Elin kunde se vem som ringde.

Efter ännu ett misslyckat IVF-försök blev relationen mellan Anders och Elin spänd. Elin anklagade Anders och till slut slutade han själv att fundera.

Elin märkte att maken betedde sig annorlunda, han blev disträ, ibland irriterad, försvann på ärenden. Hon trodde inte han var otrogen, de var fortfarande nära fysiskt.

På jobbet gick allt desto bättre för Anders, han tog över projektet han och Daniel påbörjat tillsammans och fick till ett fantastiskt avtal.

Frida blev mer och mer hjälplös ju större magen blev. Hennes föräldrar bodde i Umeå, ingen familj i Stockholm. Hon fick huvudvärk, svullnade, men klagade sällan.

En dag kom Anders över med matkassar, då stod Frida på en stege för att hänga upp nya gardiner.

Jag har putsat fönstret, sa hon glatt, och hänger upp nya gardiner.

Men nu går du ner, sa Anders strängt, med blicken på hennes stora mage, om du ramlar kan barnet dö det här är allvar.

Han hjälpte henne ner, och de hamnade nära varandra han kände darrningen i kroppen.

Tack Anders, sa hon. Men så sprang hon till badrummet när illamåendet kom tillbaka.

Anders drog efter andan, torkade svetten ur pannan och tänkte för sig själv:

Ser Daniel på oss där han är nu? Han bad mig ju hjälpa.

Nästa gång bad Frida:

Daniel, kan du hjälpa mig att göra ordning barnkammaren? Sen kommer jag ingenstans. Jag såg ett par tapeter på promenaden.

Anders fick rycka in och renovera, kunde inte tänka sig att Frida skulle behöva kämpa ensam. Hon hjälpte till så gott hon kunde, mest med glada tillrop. Renoveringen blev klar. Hemma talade Elin nästan bara om barnlösheten, medan Frida snart närmade sig förlossning.

Elin kände att hon måste ta tag i livet för att rädda äktenskapet, skaffade mer skribentjobb och landade en kolumn i en stor tidskrift. Hon fick en fin ersättning. En kväll kom hon hem lycklig, med god mat och ett par flaskor vin.

Vad firar vi? undrade Anders, som just kom hem.

Fick precis in ett stort jobb, det måste firas! Har väntat i månader.

De la ut chark på soffbordet, öppnade vinet och slog sig ner framför deras favoritfilm på tv.

Då ringde Anders’ mobilen. Elin såg att det stod Fadderverksamhet på skärmen, han skyndade ut i köket.

Vad har hänt? frågade han lågt.

Anders, förlåt, men jag tror jag fått värkar Har ringt ambulans.

Men det är väl för tidigt?

Sju månader, men det kan hända, sa Frida med plågad röst.

Då kommer jag till BB direkt.

Han klädde sig hastigt, och Elin såg bekymrat på honom.

Ska du ge dig av nu?

Ja, sa han och plockade ihop en förklaring i farten.

Vem ringde?

Chefen! Han vill prata om ett akut fadderärende. Jag berättar allt när jag kommer hem. Du får lita på mig

Men Elin trodde honom inte.

Vad för fadderverksamhet, vad för chef? Försöker du lura mig, Anders.

Han sprang ut och satte sig i bilen mot Södersjukhuset. Frida hade redan kommit. Han väntade i två timmar tills sköterskan kom ut och berättade att Frida fått en son. Med lättnad åkte han hem, helt tom i kroppen, och insåg:

Tack och lov, det gick bra jag var verkligen orolig.

Elin satt och väntade honom med kylig blick; hon såg hans trötthet och oro.

Din fadderverksamhet tar knäcken på dig, sa hon sarkastiskt.

Anders sjönk ner på soffan utan att klä av sig.

Ja, Elin. Frida födde sonen nyss, jag lovade Daniel att hjälpa henne. Hon har ingen.

Jag förstår så nu är det nästa steg nu ska du vara där för Frida och hennes nyfödde. Eller hur?

Just så, svarade Anders ärligt.

Nåväl du vet vem jag är. Jag kan inte acceptera att du lägger tid på någon annans barn, särskilt då vi aldrig får egna. Jag vill skiljas. Du får göra som du vill. Kanske träffar jag någon annan och hinner få barn.

Anders såg förvånat på henne, insåg att hon verkligen såg honom som skyldig till barnlösheten.

Det är din rätt, Elin. Jag ber inte om ursäkt. Jag måste hjälpa Frida med barnet.

Tiden gick, Elin lämnade in skilsmässopappren. Anders flyttade till Frida och hjälpte till med lille Linus. Efter ett tag gifte de sig. Och två år senare fick de en dotter tillsammans.

Tack för att du läst, för din prenumeration och allt stöd. Lycka till i livet!