Antelina Persdotter vandrade genom regnet på en slingrande gata i Göteborg, tårarna rann varsamt nerför hennes kinder och blandades med de silvriga dropparna.
Att regnet ändå öser ner! Då ser ingen mina tårar, tänkte hon.
Och en annan tanke gnagde: Eget fel, det här. Kommer oanmäld. Oönskad gäst.
Hon gick, och grät. Plötsligt började hon skratta när hon kom att tänka på en gammal historia om en svärson som säger till sin svärmor: “Men snälla mamma, ska du inte ens smaka lite kaffe?”
Nu satt hon ju själv där, i svärmoderns position.
Hon grät och skrattade, om vartannat, tills hon kom hem, tog av sig de regnvåta kläderna och virade in sig i sin filt av ylle. Nu kunde hon låta tårarna rinna fritt. Ingen, inget! Bara den guldfärgade rödingen i sin runda glaskupa såg och hörde henne gråta. Ingen annan!
Antelina Persdotter var en märklig kvinna, ofta beundrad av män. Men med Niklas pappa hade det gått snett. Han drack först skapligt, han somnade, höll sig lugn. Men en dag började han bli svartsjuk. På alla! På främlingen som frågade om vägen, på köttdiskens expediten, på gubben med käpp, på grannen.
En gång, när han såg Antelina le mot grannen, blev han helt galen. Han slog henne skoningslöst, länge, på njurarna. Niklas såg allt.
Lilla Niklas beskrev hela scenen i detalj för mormor och morfar. Antelinas mamma grät:
Är det för detta jag fostrat min dotter, att hon ska bli slagen av någon fyllskalle?
Pappan sa ingenting, tog på sig jackan och gick ned. Han släpade ut svärsonen som genast blev ex-svärson och puttade honom ned från fjärde våningen. Svärsonen bröt armen under fallet.
Pappan skakade näven åt honom och sa: Ser jag dig igen med min Tona, så slår jag ihjäl dig. Hellre fängelse än att låta dig ruinera hennes liv!
Mannen försvann och kom aldrig mer tillbaka. Tona gifte sig aldrig igen. Hon måste ju ta hand om barnet. Vem vet vad för sorts man hon annars fått.
Det fanns gott om karlar som försökte vinna hennes gunst, men hon kunde inte. Niklas far hade varit tillräckligt.
Antelina hade det ändå gott ställt. Hon var utbildad måltidsteknolog och jobbade på en liten krog vid Haga. Hon klagade aldrig på livet.
Pengar sparade hon bit för bit till en egen lägenhet. När summan äntligen räckte, bestämde sig Niklas för att gifta sig. Flickan han valt hette Sessan ett namn som klingar genom svenska dalar.
Antelina blev ensam kvar i sin gamla lägenhet från 60-talet, men gav barnen både ett fint bröllop och en fräsch tvåa. Klart de skulle få! De behövde det mer.
Nu samlade hon pengar till en bil åt barnen. Hur länge kunde de köra omkring i en gammal Volvo som skramlade så?
Egentligen hade hon inte tänkt gå till sonen idag. Hon brukade aldrig tränga sig på. Men så råkade hon befinna sig just i närheten då ett ösregn bröt loss över Vasastan. Hade inte ens paraply med sig. Och regnet, det var så tungt att inget paraply hade hjälpt.
Så hon bestämde sig för att springa in, värma sig, prata lite med Sessan om livet över en kopp kaffe.
När Sessan öppnade dörren stirrade hon bara förvånat på svärmor. Hon bjöd inte ens in henne helt inomhus.
Antelina Persdotter, ville du något? sade hon i hallen, kallt.
Antelina blev så paff att hon började redogöra:
Jo alltså Det regnar
Regnet är över nu! Du har ju inte långt hem, sade Sessan, blickade ut genom fönstret och korsade armarna över bröstet.
Ja, ja svarade Antelina och gick ut igen, gråtandes.
Hon grät och grät, och somnade sedan. I drömmen kom guldrödingen från akvariet och simmade mellan molntussar, blev stor som ett barn och rörde tyst på läpparna. Men Antelina hörde tydligt. Fisken talade!
Gråter du, din tok? Ingen gav dig ens kaffe i regnet! Samlar du pengar igen till deras nya bil? Ska du alltid leva för dem? Titta på dig, klok och vacker! Du har ju pengar! Så vad om de är till bilen de uppskattar det ändå inte. Ta dig mot havet, lev för dig själv en stund.
Antelina vaknade när kvällen blivit mörk.
Fisken simmade tyst, öppnade sitt gap, men Antelina förstod inte längre fiskarnas språk. Ändå förstod hon det viktigaste. Man ska inte offra sig för otacksamma och fräcka människor som inte ens bjuder på kaffe eller låter en vänta ut regnet.
Så Antelina tog de sparade pengarna sextiotvåtusen kronor och köpte en resa till havet för sig själv. Hon åkte iväg, vilade, kom hem solbränd och strålande.
Sonen och Sessan visste inget. De ringde bara när de behövde något: pengar, barnvakt.
Antelina slutade undvika män och fick en beundrare. En riktig karismatisk typ restaurangens egen direktör, Magnus Sten.
Han hade varit förtjust länge, men hon hade alltid haft så mycket för sig, sonen och Sessan. Nu blev det annorlunda. De gick till jobbet tillsammans, hem tillsammans. Livet blev ett annat.
Nyligen hälsade Sessan på:
Varför kommer du aldrig till oss, Antelina Persdotter? Ringer aldrig? Niklas har hittat en bil!
Sessan, ville du något? frågade Antelina och korsade armarna över bröstet.
Sessan skulle just säga något, men då klev Magnus ut ur rummet:
Tonkan, ska vi ta lite kaffe?
Så gärna! log Antelina.
Och bjud in gästen också, föreslog Magnus vänligt.
Nej, Sessan går nog. Hon dricker ändå inte kaffe, eller hur Sessan?
Antelina stängde dörren bakom sin svärdotter och blinkade åt rödingen i akvariet.
Så ska det gå till!
Antonina Petrovna gick genom det regniga Malmö och grät – tårarna blandades med regndropparna på hennes kinder. ”Tur att det regnar, ingen ser att jag gråter”, tänkte hon. Hon klandrade sig själv – kom vid fel tillfälle, var en oinbjuden gäst. Hon gick och grät, men sedan började hon skratta när hon kom att tänka på vitsen om svärsonen som säger: ”Vadå, ska du inte ens ha en kopp kaffe, mamma?” Nu hade hon hamnat precis där. Grät och skrattade om vartannat. När hon kom hem tog hon av sig sina våta kläder, kröp in under filten och grät för fullt – ingen och inget hörde henne, bara guldfisken i det runda akvariet. Antonina hade alltid haft framgång hos män, men relationen till Nikitas pappa blev hennes fall – han drack, blev svartsjuk, slog henne inför sonen. Mamma grät, pappa tog tyst saken i egna händer, kastade ut svärsonen från fjärde våningen. Sedan försvann han. Antonina gifte aldrig om sig, fokuserade på jobbet som kökschef på en liten restaurang och lade undan pengar till barnen. Sonen gifte sig med fina Anastasia, Antonina gav dem lägenheten och nu sparade hon till deras bil. Hon besökte dem aldrig oinbjuden, men råkade passera under ösregnet – och ville bara ta en kopp kaffe med svärdottern. Men Nastja sa kallt i hallen: ”Antonina, vad vill du?” ”Det regnar…” ”Det har slutat, du bor nära. Hej då.” Antonina gick ut i regnet, grät, somnade hemma och drömde att hennes guldfisk talade: ”Du får inget kaffe ens när du är genomblöt! Vem sparar du pengar till egentligen? Sluta bära dig själv som offer för otacksamma människor!” Så nästa dag köpte hon en resa till Medelhavet för sina sparpengar. När hon kom hem var hon solbränd och strålande – och började leva för sig själv, och till och med träffade en elegant man, restaurangens chef. Och när Nastja en dag kom och undrade varför Antonina inte hörde av sig, dök mannen fram: ”Tonja, ska vi ta en kopp kaffe?” ”Absolut, och ta med gästen! Eller nej – Nastja dricker ju inte kaffe, eller hur?” Antonina stängde dörren och gav ett lyckligt leende till sin guldfisk. – Sådär ja!
