LYCKLIG MISS
Jag växte upp i en liten familj utan pappa. Det var min mamma och mormor som tog hand om mig.
Redan på förskolan började jag känna avsaknaden av en pappa.
Och i lågstadiet
Jag minns hur jag avundades mina jämnåriga, när de stolt gick hand i hand med sina långa och stålmäktiga pappor, när de cyklade tillsammans eller skrattade åt roliga bilresor.
Mest smärtade det när en pappa kysste sin dotter eller son, lyfte upp dem och de skrattade lyckligt hela tiden
Herregud, att se allt detta utifrån, jag tänkte ofta: “Det måste vara riktig lycka…”
Min egen pappa såg jag också
Men bara på ett enda fotografi, där han – precis som alla andra pappor log
Men inte mot mig…
Mamma berättade att han var forskare på en avlägsen station längst uppe i norr. Så långt borta att han inte ens kunde komma hem. Han arbetade där, men skänkte födelsedagsgåvor med jämna mellanrum.
I tredje klass, till min stora besvikelse, insåg jag att jag inte hade någon nordlig pappa
Jag hade aldrig haft det!
Jag råkade höra mamma berätta för mormor att det inte fanns någon kraft kvar att lura sitt barn, särskilt inte med presenter från en far som i själva verket svikit oss. Trots att han levde rikt, hade han aldrig ringt sin pojke inget grattis på födelsedagen eller på jul.
“Joel älskar verkligen dessa högtider Det är de enda dagar då han känner någon slags värme, även om det är från en mystisk, fjärran men ändå nära person.”
Inför min nästa födelsedag sa jag till mamma och mormor att jag inte ville ha några presenter från “pappan”, som aldrig funnits.
“Baka bara min favoritkaka Gräddtårta så blir jag glad.”
Vi levde enkelt, på två små löner mammas och mormors.
Därför började jag som student arbeta som lastare på stationen och ibland hjälpreda i affärer.
En dag föreslog min granne, Sven, att jag skulle jobba som tomte istället för honom under de sista decemberdagarna i förskolor och på hembesök.
Jag tackade direkt nej till förskolorna. Det kändes för svårt och man behövde spela upp hela pjäser tillsammans med “Snövit”.
Men de enskilda hembesöken som tomte under nyårshelgen tackade jag ja till.
Sven gav mig en anteckningsbok med rim och gåtor, samt adresser till alla kunder.
Repertoaren var enkel och jag lärde mig den snabbt det är ju inte som att plugga till tentan i hållfasthetslära direkt. Men min rädsla för att göra bort mig störde mig ändå.
Överraskande nog gick mitt första försök galant.
När jag, efter att ha besökt alla barn på listan, kom hem var jag både trött och lycklig över att inte ha gjort bort mig. När jag räknade ihop intäkterna, ville jag nästan dansa av lycka.
En så stor summa hade jag aldrig tjänat på ett halvår av att bära lådor och säckar!
Efter det började jag varje vinter jobba som tomte, och på sommarlovet försökte jag tjäna i studentbygglag.
Mitt privatliv låg under tiden på is jag hade inte mycket tid över. Ni förstår nog, studier och extraknäck tog all energi.
Visst, jag träffade tjejer men inget blev allvarligt.
“Jag avslutar utbildningen, får ett bättre jobb, ordnar livet Då kan jag tänka på familj”, drömde jag.
När jag var färdig ingenjör, men fortfarande på låg lön, började jag planera att köpa en begagnad Volvo.
Familjens ekonomi räckte ändå inte hela vägen till en bil, men jag drömde så starkt om ett eget fordon.
Så jag bestämde mig igen för att vara tomte.
Mamma tog fram min tomtedräkt, drog av plastskyddet och stod länge och piffade. Hon sydde extra glittrande paljetter dräkten lyste verkligen. Och den fluffiga vita skägget, som dolde mitt ansikte, blev perfekt.
Jag satte på tjocka ögonbryn och när jag såg mig själv i spegeln, kunde jag inte låta bli att le.
Då suckade mamma och sa tyst:
Joel, det är dags att du får egna barn, du roar andras hela tiden.
Det kommer svarade jag, snabbt Önska mig lycka till, mamma! jag pussade henne på kinden och gav mig iväg för att tjäna extra pengar.
En vecka innan nyår satte jag in en annons i lokaltidningen, och fick femton beställningar.
Jag betade av sex adresser och strök dem från listan, sedan läste jag nästa adress: “Trädgårdsgatan 6, lägenhet 19”.
Jag klev av spårvagnen och gick mot huset.
Trädgårdsgatan är nästan ute på kanten av staden dåligt upplyst.
Men jag hittade snabbt hus nummer 6. Jag gick upp till andra våningen och ringde på.
En pojke på fem-sex år öppnade dörren.
På en glänta bor jag i min lilla stuga i skogen… började jag, som jag brukar.
Men pojken avbröt mig:
Vi har inte bjudit in någon tomte!
Mig behöver man inte bjuda in, jag kommer av mig själv till snälla barn! svarade jag snabbt, men blev ändå nervös. Är mamma eller pappa hemma?
Nej. Mamma gick till grannen, mormor Tora, för att ge en spruta. Hon är strax tillbaka.
Vad heter du då?
Joel.
“Så lustigt, min namne”, tänkte jag förvånat.
Jag höll mig dock till rollen jag kunde ju inte säga att jag också heter Joel. Jag var ju tomten!
Joel, var står er julgran?
I mitt rum.
Han tog mig i handen och ledde mig till sitt rum, som precis som hela lägenheten var inredd enklast tänkbart.
På soffbordet bredvid sängen, istället för en julgran, stod en kvist grankvistar i en stor glasburk, pyntad med små figurer och en färgglad ljusslinga.
Där stod också två foton i lika ramar en man och en kvinna.
Jag tittade närmare och
Stelnade av chock Från fotot tittade jag på mig själv!
“Men det är ju omöjligt”
Jag såg noga det var min studentbild i vindjackan.
Och brevid min bild en kvinna Elin Gren.
Vi träffades för ett par år sedan under ett studentbyggprojekt en sommar.
Men hennes foto var inte från den tiden. Nu såg en vacker, men sorgsen kvinna på mig så lik den glada unga Elin jag mindes.
Vem är det? frågade jag, så upprörd att jag knappt kände igen min egen röst.
Det är mamma.
Din?
Min.
Heter hon Elin? slapp det ur mig.
Oj, du gissade rätt! Då är du verkligen tomten! Jag trodde inte tomtar fanns!
Och vem är det? frågade jag, och pekade på min egen bild, redan säker på att Joel var min son.
Det är min pappa! Han är riktig polarforskare! Tänk, han bor och jobbar på en jättestor isflak! Mamma sa att pappa åkte dit när jag var pytteliten. Jag har aldrig sett honom ens minns honom inte. Men han skickar alltid presenter på födelsedagen och vid jul. Och på nyår, då hittar jag hans present under kudden. Tomten lägger den där.
Jag blev djupt skakad, och mindes min egen barndom och min “pappa-polare”.
Är det så mammor kallar alla frånvarande pappor för forskare på Nordpolen?
Och nu var jag en av dem.
Det gjorde ont, som om ödet stack en kniv rakt i hjärtat.
Jag mindes den intensiva, men korta romansen med Elin
Vi bytte nummer men när jag kom hem ringde jag aldrig, och några dagar senare blev min mobil stulen.
Ofta tänkte jag på henne, men plugg, vänner och dejter trängde undan hennes minne
Men hon fanns kvar här i samma stad. Hon hade aldrig glömt mig, och uppfostrade vår son och hade ställt mitt foto bredvid sitt.
Jag ville just berätta för Joel att jag var hans pappa, då dörren öppnades och Elin kom in:
Förlåt att jag dröjde, Joel. Mormor Tora blev akut dålig, ambulansen körde henne till sjukhus.
När hon såg mig, utbrast hon förvånat:
Oj, men vi har inte bokat någon tomte!
Lyckotårarna strömmade över mitt ansikte. Jag slet av mössan och skägget, drog bort mina låtsasögonbryn
Joel?! utbrast Elin.
Hon satte sig ner på pallen i hallen, helt överrumplad, och började gråta så högt att Joel också blev lite rädd.
Men Elin lugnade sig snabbt när hon såg sin son.
Jag sa till Joel att jag kommit från norr som tomten för att överraska honom och mamma.
Aldrig har jag sett sådan glädje! Han skrattade, sjöng, reciterade dikter för oss, höll oss i händerna, av rädsla att jag skulle försvinna igen.
Presenten glömde han. För han visste tomten lägger pappas gåva under kudden på nyår.
Joel somnade, och jag och Elin satt och pratade hela natten, som om alla de där åren aldrig funnits.
På morgonen sprang jag till butiken och köpte en present till då först insåg jag att jag gått fel på adressen. Jag kom till hus nummer 6A, fast det stod 6 i anteckningen. Jag hade inte sett det lilla A:et när det var så mörkt.
Men i själva verket jag kom rätt. Till precis det hem jag behövde komma till!
“Vilken lycklig, magisk miss”, tänkte jag och log.
Nu är vi tre och vi är oerhört lyckliga!
Mamma och mormor kan inte få nog av sitt barnbarn och barnbarnsbarn Joel Joelhansson!
