Hör du, min lilla flicka, vi måste prata
Ulrika förberedde sig mentalt för ett långt snack. När mamman började med sitt långa, smeksamma “höööör du” kunde man vara säker på att det var något som krävde både tålamod och Alvedon.
Kommer du ihåg Malin, dottern till moster Solveig? Min tremänning, du vet, och något slags släkting till dig också.
Något slags… Mamma, jag träffade henne en gång på farmors begravning för typ tio år sen.
Jaja! Släkt är släkt. Hur som helst, nu har de det jobbigt. Hon, maken och sonen blir utslängda från sin hyreslägenhet. Ägarna ska sälja. Kan du tänka dig?
Ulrika masserade näsroten. Utanför fönstret låg decembereftermiddagen som ett grått täcke, och hennes kaffe svalnade i takt med hennes tålamod.
Mamma, trist för dem. Men vad har det med mig att göra?
Men snälla nån! Du har ju en trea, jättestor, och bor själv. De skulle kunna bo hos dig ett tag en eller två månader tills de hittar nytt.
Nej.
Ordet for ut innan hon hann reflektera.
Va nej? mamman stannade upp, lite överrumplad av den raka vägran. Du har ju inte ens lyssnat!
Mamma, jag tänker inte släppa in folk jag knappt känner i min lägenhet. Och absolut inte med barn. Och absolut inte på obestämd tid.
Men det är ju inte obestämt! Jag sa “tillfälligt”! Max två månader. Malins man har jobb, de samlar ihop till deposit och ska flytta så fort de kan. Ulrika, deras kille är åtta. Ska han bo på gatan om du inte hjälper?
De får hyra ett rum. Eller ett vandrarhem. Eller hotell, vad som helst.
Med vad då? De har ju inga pengar! Snart står de ute på gatan!
Mamma, det är inte mitt problem.
Sedan kom tårarna inte ljudliga, inte teatrala, bara lågmält och med små snörvlande andetag. Ulrika slöt ögonen.
Jag känner inte igen dig längre, sa mamman genom tårarna. Min dotter har blivit så… kall. Främmande. Släktingarna är i nöd och du bryr dig inte.
De är inte mina släktingar. De är dina.
Och därmed också dina! Har du glömt vad familj är? Hur man hjälper sina egna?
Mamma, jag jobbar hemifrån. Jag behöver lugn och ro. Egentid. Jag kan inte bo med främmande människor.
Men det är ju bara tillfälligt! Herregud, vad kostar det dig? Tre rum har du! Tre! Och här sitter du ensam som en eremit. Har inte ens skaffat en katt. Lite nytta kunde du väl ha gjort av utrymmet
Jag har nytta. Jag bor här.
Egoist, snyftade mamman. Tänk att jag har uppfostrat en egoist. Hade aldrig trott att min egen dotter skulle neka släkten en bit bröd.
Jag nekar ingen bröd. Jag vill bara inte att okända ska bo hos mig.
Det blev samma argument om igen. Mamman snurrade på i cirklar, Ulrika upprepade sina nej. Efter fyrtio minuter märkte hon att hon sagt “jag ska fundera” två gånger. Och sedan: “det kanske går att prova, i princip”.
En månad max, sa hon till slut. Eller två, absolut max. Och fungerar det inte så måste de flytta direkt.
Självklart, Ulrika! Tack snälla! Du förstår inte hur tacksam jag är!
Ulrika mådde illa. Inte på riktigt, men så där när man vet att man just gjort något riktigt dumt.
Nästa morgon ringde det på dörren. Sju! Ulrika, halvsovande och lätt aggressiv, öppnade och blev överkörd av resväskor, sportbagar, kartonger och ett öronbedövande barnskrik.
Ulli! Gulle! Malin stormade in i hallen och pussade henne på kinden. TACK TACK TACK! Du har räddat oss!
En stor man i mjukisbyxor dundrade efter, och en åttaårig pojke for iväg för att utforska hela lägenheten.
Sven, ta den stora väskan hit! ropade Malin.
Ulrika räknade in sju väskor, fyra kartonger och två gigantiska plastbackar. Lite väl mycket för “några månader”.
Vi ska inte störa alls mycket, försäkrade Malin. Du kommer knappt märka oss.
Första veckorna blev ett organiserat kaos. Ulrika höll sig undan i sitt rum, försökte jobba till ljudet av TV och barnfötter. Hon intalade sig att det ju var tillfälligt, det går väl att stå ut.
Sedan möblerade Malin om i köket. “För det är smidigare så.” Sven tog över balkongen som sin fritidsyta. Micke gjorde sönder badrumshandtaget och ingen planerade att laga det.
Malin, vi måste snacka, fångade Ulrika henne vid kaffebryggaren. Nu har ni snart bott här en månad. Hur går det med letandet?
Vi kollar, kollar, viftade Malin bort frågan, uppslukad av sin mobil. Så dyrt nu, du fattar inte. Men snart hittar vi nåt, oroa dig inte.
Jag vill ha ett datum.
Malin tittade upp. Något ändrades i hennes blick.
Ulli, vart ska vi ta vägen då? På gatan med barn?
Jag säger inte gatan. Jag säger
Vi letar! Malin höjde rösten. Vad vill du att vi ska sova på Centralstationen eller?
Sven kom ut från vardagsrummet.
Problem?
Ulrika tittade på dem båda. Ansikten inte tacksamma, inte generade längre.
Nej, inga problem, sa hon och gick därifrån.
Jo, problem fanns. Och de växte. Sven ockuperade morgonens badrum just när Ulrika behövde vara presentabel inför kundmöte. Malin lade Ulrikas mat på nedersta kylen, sina egna ovanpå, “för det är smidigare”. Micke lärde sig att sätta igång barnprogram på full volym kl 07.00 på helgen.
Ulrikas jobb blev ryckigt. Hon somnade till prat från TV:n och vaknade av saker som dunsade mot golvet i hallen.
En gång kom hon hem från Ica och fann skrivbordet begravt under Mickes leksaker. Malin satt på hennes kontorsstol med mobilen.
Oj, är du hemma, sa Malin utan att resa sig. Hör du, kan vi få snabbare internet? Ditt är så segt.
Det här är mitt arbetsrum.
Och? Micke har ingenstans att leka. Det är trångt i sovrummet.
Ulrika samlade ihop leksakerna och bar ut dem. Malin fnös, sa inget.
Snart kom elräkningen. Den var dubbelt så hög som vanligt. Ulrika lade pappret på köksbordet när alla satt med sin middag.
Vi måste snacka om kostnader.
Sven tuggade och höll blicken i tallriken. Malin delade sin vegobiff.
Vadå kostnader?
Elen, värmen osv. Ni är tre, jag är en. Det är väl rimligt att dela på hushållskostnaderna åtminstone?
Malin lade ned gaffeln.
Ulli, driver du? Vi är släkt. Ska du ha pengar av oss nu?
Bara halva räkningen. Det är helt normalt.
Normalt? Sven lyfte blicken. Det är normalt att hjälpa familjen. Inte att mjölka pengar ur folk som redan har det svårt.
Ni har bott här gratis i två månader. Surfar på mitt wifi. Jag säger inget om hyra bara hushållskostnaderna.
Jaså? Malin reste sig. Om du är så snål så kunde du ju sagt det från början. Sluta spela helgon.
Ulrika såg dem gå ut, Micke fångade sista knäckemackan, Sven muttrade “snåljåp” över axeln.
Hon satt kvar till midnatt, räknade ut vad de egentligen kostat henne och funderade över “släktskapets plikt”. Hur länge skulle hon stå ut?
Dagen efter gick hon ut i vardagsrummet. Malin och Sven hängde där med TV:n.
Ni har en vecka.
Malin vände sig inte ens om.
Va?
En vecka på er att hitta boende och flytta.
Nu stirrade båda.
Är du riktig? Sven reste sig. Vart ska vi ta vägen då?
Det är er sak. Ni har haft två månader, men ni har inte sökt boende, inte bidragit, inte respekterat mina gränser. Nu räcker det.
Vem tror du att du är egentligen? Malin reste sig hon med. Fått en lägenhet och plötsligt är du drottning?
Jag äger den. Och jag vill bo själv.
Vet din mamma hur du behandlar oss? Ska jag ringa henne?
Varsågod.
Malin ryckte fram mobilen. Ulrika stod kvar. Låt henne ringa. Låt mamma gråta och skälla. Det gör inget. Beslutet var redan taget.
En vecka, sa hon igen. Om ni inte flyttar om sju dagar får ni träffa hyresvärden direkt.
Din… Malin var så arg att hon inte fick fram orden. Du Hur kan du?
Ni har inte hjälpt mig. Ni har bott här. Gratis. Det är skillnad.
Ulrika vände på klacken, låste sin dörr och satte sig på sängen, omfamnade knäna. Hjärtat slog i halsgropen, men hon kände ett märkligt lugn.
Veckan blev ett helvete. Malin vägrade städa, Sven “råkade” ha sönder en hylla i hallen, Micke målade blommor med tusch på tapeten. Ulrika skrev upp allt.
Den sjunde dagen flyttade de ut. Sven släpade väskor, fräste över trapporna. Malin vände sig om i dörren.
Hoppas det kommer tillbaka till dig!
Ulrika stängde dörren. Strosade runt, städade spåren efter främmande. Vädret ut balkongen, flyttade tillbaka möbler i köket.
På kvällen var lägenheten hennes igen.
Ulrika hällde upp ett glas vin och slog sig ner i soffan. Mobilen var tyst, mamma hade förmodligen inte hämtat sig från Malins högljudda rapport. Det är lugnt. Hon klarar sig.
Snällhet är en trevlig egenskap. Men snällhet utan gränser förvandlas till svaghet, och svagheten drar till sig gratispassagerare.
Ulrika lovade sig själv: aldrig mer. Inga- “familjeplikt”, inga “bara tillfälligt”, inga okända i hennes hem.
Hon drack ur glaset, diskade det och gick och lade sig.
För första gången på flera månader i total tystnad.
