BESKAN I SJÄLENS BOTTEN
“Det är väl dags för dig att hamna på ett fosterhem! Försvinn från vår familj!” skrek jag, min röst darrade av förtvivlan i den blåaktiga gryningen som rann mellan köksfönstret och hallgolvet där den nyvaxade mattan böljar som en ofrisk sjö.
Föremålet för min oresonliga ilska var min kusin Erik.
Herre Gud, som barn dyrkade jag honom! Hans strålblonda hår, ögon blåare än blåklockor vid midsommartid, hans skratt lika sprött som glasflöjt. Allting var Erik.
Släkten samlades ofta vid stora bord prydda med sill, västerbottenost och små röda snapsglas. Av alla mina kusiner valde jag alltid Erik. Han hade en tunga som kunde väva berättelser lika listigt som farmors gamla spinnrock snurrade lin. Och han ritade, förstås. På en kväll kunde han på bara några minuter rita fem sex teckningar med en blyertsstump på bortvända servetter.
Jag betraktade hans bilder som om de var röda rubiner. I hemlighet smög jag ihop dem och gömde dem i nedersta lådan på skrivbordet. Jag sparade varje streck noga, som porslinsbitar från en krossad kopp.
Erik var två år äldre än jag.
När han var fjorton försvann hans mamma ur livet somnade in och vaknade aldrig mer.
Frågan blev då: vad skulle hända med Erik? Först vände man sig till hans pappa, men det var inte lätt att spåra honom. Han och Eriks mamma hade varit skilda länge. Och pappan? Han hade ny familj. Ville inte störa “den lugna vardagen.”
Släkten vände sig då om, ryckte på axlarna och mumlade om egna bekymmer, egna hem. När skymningen föll var alla lika förlorade som invirade i dimma.
Mina föräldrar, trots två barn redan, valde att bli Eriks gode män hans mamma var ju pappas lilla syster, den godaste i släkten.
Först blev jag glad att Erik skulle bo hos oss. Men…
Redan första dagen märkte jag något hos honom något sömnigt, distanserat. Mamma, som försökte trösta honom, frågade:
Finns det nåt särskilt du vill ha, Erik? Säg bara till.
Erik svarade:
Ett Märklin-tåg.
Den sortens leksak kostade nästan en förmögenhet. Jag minns att jag blev förvånad din mamma har just dött och du tänker på ett tåg? Det går ju inte att begripa.
Mina föräldrar köpte hans önskan i tystnad. Sedan kom det mer. “Köp en stereo till mig, jeans, en adidasjacka…” Det var ju åttiotal. Inte nog med att det kostade skjortan, ibland gick det knappt att få tag på grejerna. Och mina päron ja, de lät oss, deras egna barn, vänta medan drömmarna tillföll Erik. Jag och min egen lillebror sa ingenting, vi förstod och teg.
När Erik var sexton började flickorna dansa runt honom. Han visade sig vara ovanligt förtjust i kärlekens virvlar. Men det värsta han försökte flirta loss med mig, sin kusin. Jag var då elitidrottare, så jag vred mig undan hans smutsiga inviter. Vi rök till och med ihop i handgripliga gräl ibland, och jag grät tårar som slidade som regn genom juni.
Jag berättade aldrig för mamma och pappa barn håller sådant tyst.
Efter mitt hårda avståndstagande satte Erik istället fart mot mina väninnor, och de tävlade märkligt nog om hans gunst.
Och så var det det där med att han stal. Oblygt och utan skam. Jag hade en spargris pengar sparade på ostsmörgåsar jag sagt nej till i skolmatsalen, tänkt till föräldrarnas presenter. En dag var allt borta. Erik förnekade förstås allting kall och likgiltig, ingen rodnad på kind.
Mitt hjärta sprack i smala, grönskimrande bitar. Hur kunde han? Under samma tak, i samma andedräkt stjäla? Han raserade våra familjemurar som en vildsvinsgalt. Jag var som en sur mus över ett riskorn, men Erik blinkade oförstående det var ju självklart att allt tillhörde honom. Jag började hata honom. Och skrek, skränade ut allt mitt mörker:
Försvinn från vår familj!
Jag minns hur jag ven med ord mot honom långa, spända meningar som vinande kvistar. Mamma fick knappt tyst på mig.
Efter det slutade Erik existera för mig. Jag gick runt honom som man sveper om ett hål i isen. Det visade sig senare att släkten hela tiden visste vilken typ Erik var; de bodde nära, såg honom. Vi var de som förstod sist.
Eriks gamla lärare hade till och med varnat mina föräldrar: Ni tar på er för mycket. Han förstör era barn.
I en ny skola fann han Sigrid. Hon skulle älska honom hela sitt liv. Gifta sig med honom direkt efter gymnasiet. Snart föddes en dotter. Sigrid accepterade allting: hans lögner, hans bedrag, hans försvinnanden. Som man säger på svenska: “Ny på gatan, gammal i gården” det blev bara svårare efter äktenskapet.
Hela livet tog Erik emot Sigrids kärlek, liksom sjögräs tar emot undervattensvågor.
Erik blev inkallad till lumpen, hamnade i Boden. Där fick han en “extrafamilj”, gud vet hur men vid permissionerna hann han väl. När han muckade, stannade han kvar i norr eftersom ett barn fötts där.
Sigrid reste upp, resolut och envis, och fick hem honom till Skåne igen.
Mina föräldrar fick ändå aldrig tack från Erik. Det var aldrig därför de öppnade dörren.
Nu är Erik Gustavsson sextio år. Han är medlem i Svenska kyrkan. Tillsammans med Sigrid har han fem barnbarn.
Allt verkar på ytan bra men beskan, den gnager kvar i mitt bröst, som förruttnad lingonsylt i botten av burken.
Och med honung vill jag inte äta den…
