Lyckliga kvinnor ser alltid fantastiska ut
Det var ett tungt slag för mig när min hustru, Märta, lämnade mig. Efter fyrtio år var jag ensam kvar, och vår dotter, Linnea, pluggade på universitetet i Göteborg. Märta kom hem från jobbet för två månader sedan, ställde sig i hallen och sa:
Jag lämnar dig. Jag har blivit kär.
Va? I vem då? blev jag helt paff och tog några steg bakåt.
Ja, som män brukar göra när de går från sina fruar. Jag har träffat någon annan, mår bra med henne och glömmer bort allt när jag är nära henne. Så snälla, försök inte övertyga mig, jag har bestämt mig svarade Märta lugnt, som om ingenting hade hänt.
Hon packade ihop sina saker snabbt och bara försvann ut genom dörren. Senare insåg jag, efter att ha tänkt tillbaka, att hon nog planerat det länge. Kläder och prylar hade sakta börjat försvinna, men den där dagen kastade hon bara ihop det sista och stängde dörren bakom sig.
Jag låg och grät de följande dagarna och var helt säker på att livet aldrig skulle bli bra igen. Allt kändes meningslöst, som om livet tagit slut eller sattes på paus. Jag ville varken se eller höra någon. Jag svarade knappt när Linnea ringde, även när min barndomsvän, Signe, hörde av sig. På jobbet undvek jag kollegorna, och alla verkade titta på mig med antingen medlidande eller ett litet mått av skadeglädje.
Till och med hoppades jag lite:
Kanske Märta tröttnar på sin nya väninna och kommer tillbaka. Då ska jag förlåta och ta emot henne, tänkte jag.
En lördagsmorgon låg jag kvar länge i sängen, det kändes onödigt att stiga upp när ingen väntade på mig. Runt elva ringde telefonen.
Vem kan ringa så här tidigt, suckade jag, ville inte svara men sneglade ändå på skärmen; numret var okänt. Vem vet, kanske Märta tappat mobilen eller bytt abonnemang? En tunn strimma hopp skymtade kanske hon ville komma tillbaka, jag borde nog svara.
Medan jag satt och funderade ringde det igen.
Hallå? sa jag och försökte låta neutral.
Hej! hördes en glad och energisk kvinnoröst.
Vem är det? frågade jag trött.
Men, är det inte du, Göran? Har du glömt din gamla vän? Det är ju jag Signe!
Jag blev nästan besviken. Inuti hade jag ju hoppats höra Märtas röst.
Jaha, men …
Göran, är det verkligen du, hur är det? Du låter konstig.
Det är inget vidare, svarade jag och la på. Tårarna kom tillbaka.
Jag satte mig i soffan och försökte samla mig. Efter en stund knackade det på dörren. Jag spratt till och hoppet väcktes åter.
Tänk om det är Märta som har ångrat sig, gick jag och öppnade.
Hej! sa en stilig kvinna med röd läppstift och modern frisyr. Jag kände knappt igen Signe, min gamla vän och gymnasiekompis.
Hon såg verkligen ut som en stockholmare med sin klädstil och parfym. Efter gymnasiet flyttade Signe till Stockholm och vi hade bara setts en gång på femton år. Vi brukade hänga tillsammans på disco, kolla på killar och utbyta hemligheter.
Signe, vad du har blivit vacker, sa jag förvånat.
Tack, vännen! Jag har alltid varit sådan. Men du… hon synade mig från topp till tå, ska jag få komma in, eller?
Kom in, sa jag och lät henne komma förbi.
Signe hade med sig gott om fika en flaska spanskt vin, tårta och svenska äpplen.
Fram med glasen, vi firar att vi ses! Det är ju tusen år sen sist, skojade hon medan jag tog fram två glas och skar upp tårtan.
Vi drack första glaset för mötet, och andra för oss själva. Efter andra glaset kände jag att jag släppte ut all min sorg. Det behövdes verkligen. Signe lyssnade utan att avbryta, och när jag var klar ryckte hon på axlarna.
Men Göran, jag trodde du råkat ut för nåt riktigt hemskt!
Och är inte detta hemskt? Jag tror du inte kan förstå, din man har ju aldrig lämnat dig, sa jag sorgset.
Nej, verkligen inte! Han har inte lämnat mig, det var jag som dumpade honom. Han hade en ung älskarinna. Jag skickade in skilsmässopapper direkt, han blev helt chockad trodde väl jag skulle stå ut.
Du kanske aldrig älskade honom då?
Älskade honom, absolut! Men när nån sviker en, är det ingen kärlek längre. Man måste släppa sån kärlek!
Allt låter så enkelt för dig, Signe.
Du krånglar alltid till allting, Göran. Sån har du alltid varit. Hur är det med Linnea förresten?
Hon pluggar på universitetet i Göteborg, bor hos min syster.
Så Märta lämnade både dig och er dotter, och du sitter och sörjer.
Jag älskar henne ju ändå…
Nu får det vara nog, Göran. Jag ska få dig på fötter igen. Du är deprimerad.
På fötter? Piller hjälper inte!
Vilka piller? Nej du, nu gäller beprövade knep: ny stil, lite shopping, och kanske en ny romans.
Åh, Signe … suckade jag.
Kom igen, Göran. Nu åker vi till köpcentrumet, sen till en frisör och du får inga ursäkter. Har du några pengar undanstoppade?
Jo, vi sparade till en ny Volvo åt Märta.
Märta klarar sig, hon kan ta den gamla Volvon och vara nöjd. Du ska ansöka om skilsmässa och sluta hoppas på henne. Och du förlåt henne inte! Om du vill kan vi ta halva Volvon i förlikningen.
Nej då, hon får gärna ha den, svarade jag plötsligt. Signe, har du kommit hem till Uddevalla för gott, förresten?
Ja, nu stannar jag här. Ingen mer storstad för mig Och nu Göran på med något snyggt, nu springer vi på stan! Förresten, vet du att Ritva Pettersson ringde och berättade att vi har klassåterträff om en vecka du och jag går. Många kommer, och vissa killar är faktiskt skilda. Du minns väl hur Viktor sprang efter dig ända från sjuan.
Men snälla Signe, vem skulle vilja ha mig en gammal trött gubbe.
Nä du, Göran, så får man inte tänka! Man måste ge sig själv lite kärlek. Vi fixar till dig på nolltid sa Signe och skrattade medan vi gick ut. Jo, förresten, min moster Karin, du vet som bor nära din mamma, hon ska gifta sig för femte gången och har svårt att välja mellan två friarna.
Efter ett besök hos frisören kände jag inte igen mig själv.
Oj, vilket lyft! utbrast jag när jag såg den kortklippta frisyren och nya hårfärgen. Jag såg yngre ut och faktiskt mycket piggare. Signe var klok som tvingade ut mig från soffan.
Klassåterträffen hölls på ett café i centrum. Nästan alla dök upp, utom några som hade för långt att resa. Alla undrade tyst vem jag var, och Viktor stadig, självsäker och charmig kunde inte ta blicken från mig.
Göran, jag kände inte ens igen dig! Du är så snygg, och än snyggare än i skolan. Du har alltid varit min favorit, men du valde Märta från parallellklassen. Var är hon förresten?
Hon lämnade mig, sa jag med ett lätt leende.
Va? Så gör man ju inte, lämnar sådana som dig! sa Viktor förvånat.
Tydligen gör man det, men det var nog bäst ändå.
Jag är säker på det, Göran. Jag är också skild, sen två år. Trots att det fungerade med min exfru har företag, vuxen son så när det blev strul i firman kallade hon mig misslyckad och gick till en yngre. Men jag byggde upp allt igen på ett år.
Märta kom gående mot mig men kände mig inte igen
Två månader senare promenerade jag arm i arm med Viktor längs kajen efter en teaterkväll. Plötsligt ser jag Märta komma gående. Hon såg smalare ut, ensam. Hon verkade inte ens känna igen mig.
Hm, verkar som hon inte får så mycket mat hos sin nya, tänkte jag.
När Märta närmade sig våra blickar möttes, och i hennes ögon såg jag en fråga: Var det verkligen jag? Vi passerade varandra, men så hörde jag:
Göran?
Jag vände mig långsamt om och log:
Jaha, hej Märta. Det här är Viktor, min vän du känner väl honom inte? sa jag.
Hej, nej jag kände faktiskt inte igen dig, svarade Viktor, och jag är nog Görans blivande man.
Märta tappade hakan, och jag blev också lite förvånad; Viktor hade ju inte frågat än.
Hur har du det? frågade jag glatt.
Tja, det är okej du har verkligen förändrats! Du ser fantastisk ut.
Jag log igen och tog Viktors hand:
Lyckliga kvinnor ser alltid fantastiska ut.
Så du mår bra? mumlade Märta.
Självklart, och det blir bara bättre, sa jag och vände mig bort. Jag gick vidare med Viktor, rak i ryggen, och kände Märtas blick bränna i ryggen.
Och vad lärde jag mig? Livet tar inte slut med ett svek. Det finns alltid nya vänner, nya kapitel och förvandling börjar först när man går utanför dörren.
