18 april
-Patrik, nu är måttet rågat! Nu får det vara slut, vi ska skiljas! Du kan låta bli att falla ner på knä som du brukar det hjälper inte längre! drog jag mitt streck i vårt äktenskap.
Patrik var såklart övertygad om att allt skulle följa samma gamla mönster: han faller på knä, ber om ursäkt, köper en ny ring och jag förlåter. Det hade hänt många gånger. Men den här gången hade jag bestämt mig. Fingrarna, ända ut på lillfingret, dignade av ringarmen någon riktig lycka var det inte fråga om. Patrik drack tungt och ofta.
… Allt började annars så romantiskt.
Min första man, Björn, försvann spårlöst under 90-talet. Det var skrämmande tider, särskilt för oss som stod ensamma. Björn var hetsig, gick alltid emot strömmen. Ögonen var som en örn men armarna svaga som en mygga. Blev det något han inte gillade, blev det bråk. Jag är säker på att han strök med i något bråk, men inga spår har jag fått. Kvar blev jag med två döttrar. Elsa var fem, Ronja två år gammal. Fem år gick efter hans försvinnande.
Jag trodde jag skulle bli galen. Jag älskade Björn trots att han var så svår. Vi var som hopvuxna. Jag bestämde mig för att livet var slut jag skulle bara ta hand om mina flickor. Men livet hade andra planer…
Det var knappt att jag klarade mig under de där åren. Jag jobbade på fabriken, och lönen betalades ut i strykjärn. Man fick sälja dem för att kunna köpa mat. Helgerna stod jag ute och huttrade på torget. En vinterdag när jag sålde strykjärn, kom en man fram till mig.
Fryser du, fröken? frågade den okände vänligt.
Hur kunde du ana det? försökte jag skoja, även om tänderna skallrade. Men det kändes varmt att någon brydde sig.
Dum fråga kanske. Ska vi gå till ett café och värma oss? Jag kan hjälpa dig bära det som är kvar.
Det låter underbart, annars fryser jag väl ihjäl här, pep jag fram.
Vi hamnade aldrig på café. Jag drog med honom till mitt hus, bad honom vänta vid porten och passa väskan så att jag kunde hämta barnen från förskolan. Jag sprang iväg med frusna ben men värmen från den där mannen dröjde sig kvar på insidan. När jag kom tillbaka med barnen såg jag honom Patrik stå och se frusen ut med en cigarett i handen. Jag bjöd på te, kände att jag redan ville ha honom kvar.
Patrik bar upp väskan hela vägen till sjätte våningen för såklart fungerade inte hissen. Medan jag och flickorna kämpade oss upp till tredje våningen, var han redan på väg ner.
Stanna, min riddare! Jag släpper dig inte förrän du fått varmt te! sa jag och grep tag i hans jackärm med min iskalla hand.
Jag vill inte vara till besvär, sa Patrik och sneglade på ungarna.
Inte alls! Ta barnen i handen så springer jag i förväg och sätter på en kanna, bjöd jag glatt.
Jag ville inte förlora honom. Under vårt tedrickande frågade Patrik om jag ville jobba hos honom som assistent. Lönen var bättre än ett års strykjärnsförsäljning.
Jag nickade tacksamt. Hade gärna kysst hans händer för erbjudandet…
Patrik hade varit gift förut och skilde sig då. Han hade en son från första äktenskapet. Snart blev det vi. Vi gifte oss, Patrik adopterade flickorna. Allt gick som på räls. Vi köpte en fyrarummare, fyllde den med svenskt trä, elektronik och tv:n blinkade i hörnet. Sommarställe köptes. Varje år åkte vi till Gotland eller kusten. Lyxliv ingen kunde tro något annat…
Sju lyckliga år gick. Kanske blev livet för behagligt, för Patrik började titta alltmer djupt i flaskan. Först brydde jag mig inte. Han jobbade mycket och behövde väl koppla av. Men när han började dricka på jobbet blev jag orolig. Ingen vädjan hjälpte.
Jag är av naturen äventyrlig, så när jag såg ingen annan utväg bestämde jag mig jag skulle föda Patriks barn. Jag var redan 39 år då. Mina väninnor log när de fick veta.
Kom igen, Karin, kanske ska vi också bli småbarnsmammor igen när vi fyllt fyrtio, skrattade de.
Jag brukade säga:
Om du blir av med ett barn kommer du kanske ångra dig bittert. Men ett oväntat barn ångrar du aldrig.
Så föddes våra tvillingdöttrar. Fyra flickor uppfostrade vi. Patrik fortsatte tyvärr att dricka. Jag höll ut, men längtade ut till naturen, starta jordbruk låta barnen växa upp bland djur och morötter. Och så skulle väl Patrik ha bättre saker för sig än att supa.
Vi sålde lägenheten och landet, köpte hus i en liten svensk tätort. Vi öppnade ett vackert café. Patrik blev jägare, skaffade bössa och all utrustning. Skogarna var fulla av vilt.
Det fungerade till den dag då Patrik en kväll fick i sig något alldeles särskilt. Han blev galen! Kastade porslin, bankade på möblernaoch när han kom åt oss tog han geväret och sköt i taket!
Jag och barnen sprang till grannen. Fruktansvärt var det.
Nästa morgon vågade vi oss sakta hem. Det såg ut som efter ett bombnedslag. Barnen såg all förödelse. Ingenting var helt. Patrik låg utslagen på golvet.
Jag tog med barnen och gick till min mamma, som bodde i närheten. Hon suckade:
Men kära Karin, vad ska jag göra av din flickhög? Gå hem igen! Sånt där händer i alla familjer. Det går över.
Mamma levde efter mottot hellre karl i huset än tänder kvar.
Efter ett par dagar dök Patrik upp. Då avslutade jag det hela. Han minns inte ett dugg av sitt vansinne. Kunde inte tro mina sagor. Men för mig var allt över. Jag bröt upp. Broarna var brända.
Hur jag skulle leva vidare anade jag inte, men visste att hellre hungrig än slagen till döds. Caféet såldes till underpris vi var tvungna att dra. Vi flyttade till en liten stuga i en närbelägen by.
Stordöttrarna fick jobb och, tack och lov, gifte sig så småningom också. Tvillingarna gick i femte klass. Flickorna höll kontakten med sin pappa. Genom dem fick jag höra om Patrik, som tydligen ångerfullt tjatade om försoning. Ofta bad döttrarna: Mamma, nu får du sluta vara så stolt. Pappa har ångrat sig och bett om ursäkt tusen gånger! Du är inte 25 längre, tänk på dig själv! Men jag stod på mig jag ville ha frid, inget mer drama.
Två år gick.
Ensamt började det bli. Självklart lade jag in alla Patriks gåvor hos pantbanken. Fick aldrig ut ringarna igen. Kände mig ibland vemodig. Funderade mycket hela vår kärlek, Patriks sätt att bry sig om barnen, att han kunde be om förlåtelse Vi hade ändå varit en god familj. Det fanns kärlek, och det är inget man lätt hittar igen.
De äldsta flickorna hann bara ringa. Förstår ju; ungdom har sitt. Snart flyger väl tvillingarna också ut kvar står jag ensam.
Jag bad till slut tvillingarna prata lite mer med Patrik. Kanske hade han träffat någon? De fick ur honom att han bodde och arbetade i en annan stad, var nykter, ensam, lämnade till och med ut adressen.
Och nu, fem år senare, har vi hittat tillbaka.
Jag har alltid varit äventyrlig och ibland är det ett äventyr bara att våga ge någon en andra chans.
