Ännu ett helt år tillsammans… Det senaste året har Arkadij Svensson inte gått ut ensam. Inte sedan han en gång gick till vårdcentralen, glömde var han bodde och vad han hette. Han vandrade länge runt kvarteret tills han plötsligt fick syn på en välkänd byggnad. Det visade sig vara urfabriken där Arkadij hade arbetat i nästan femtio år. Han stirrade på fabriken, visste att han kände igen den, men kunde inte minnas varför eller vem han själv var, tills någon plötsligt klappade honom på axeln bakifrån. – Arkadij! Hej gamle vän, är det dig vi ser igen? På jobbet har vi talat om dig och vilken fantastisk handledare du var. Visst känner du igen mig? Det är jag, Jörgen, du gjorde mig till en människa! Plötsligt klarnade allt för Arkadij, minnet återvände och han tackade Gud. Jörgen log och omfamnade sin gamle mentor. – Kände du inte igen mig utan mustasch? Kom in, killarna skulle bli glada! – En annan gång, Jörgen, jag är trött. – Jag har bilen, jag skjutsar dig hem, jag minns din adress! Sedan dess har Arkadijs hustru Natalia aldrig släppt ut honom ensam, även om minnet numera är gott. Nu går de tillsammans till parken, vårdcentralen och affären. Men en dag blir Arkadij sjuk, med feber och hosta. Natalia springer själv till apoteket och affären, trots att hon själv känner sig matt. Hon köper medicin och mat – inte mycket, men ändå känns påsarna orimligt tunga. Hon pustar ut, tar nya tag, men måste stanna igen. Hon sätter den tunga påsen på den nyfallna snön, och sjunker ner mjukt på gångstigen hem. Hennes sista tanke: ”Varför köpte jag allt på en gång, gamla hjärnan är inte vad den varit!” Grannar ser henne, rusar till och ringer ambulans. Natalia förs till sjukhuset; grannarna tar med sig mat och mediciner till dörren och ringer. – Arkadij är nog hemma, är sjuk också, berättar Nina, grannen. ”Han mår nog inte så bra, äldre får ju sämre hälsa – jag går senare.” Arkadij hör ringklockan men hostan gör honom svag, nästan faller han … Han slumrar och undrar: Var är Natalia, varför är hon borta så länge? Plötsligt hör han ljusa steg. Hans hustru kommer, ändå, till honom. – Arkadij, ge mig handen, res dig upp, kom nu! säger Natalia. Han ställer sig, via hennes konstigt kalla och svaga hand. – Nu, öppna dörren, öppna fort, säger hon tyst. – Varför? undrar han, men öppnar ändå – och in kommer Nina och Jörgen. – Varför öppnar du inte? Vi både ringde och knackade! – Var är Natalia? Hon var ju nyss här? frågar Arkadij med bleka läppar. – Men hon ligger på sjukhus, i intensivvården, förklarar Nina. – Jag tror han yrar, säger Jörgen och hinner precis ta emot Arkadij som svimmar. De ringer ambulans – det var svimning av febern. Två veckor senare kommer Natalia hem från sjukhuset. Jörgen skjutsar henne hem, han och grannen hjälpte Arkadij, nu återhämtar han sig. Det viktigaste – de är fortfarande tillsammans. När Arkadij och Natalia äntligen är ensamma, håller de tillbaka tårarna. – Tur att världen har godhjärtade människor, Arkadij, Nina är en sån. Minns du hur hennes barn kom efter skolan, åt hos oss, vi hjälpte med läxorna tills Nina kom hem från jobbet? – Ja, inte alla minns godhet, men hon glömde inte. Det värmer. – Och Jörgen – jag var ju hans mentor, gav honom stöd. De unga glömmer ofta de gamla, men han lät oss inte vara ensamma. – Snart är det nyår, Arkadij, så fint att vi är tillsammans igen. – Natalia, hur kunde du komma hit från sjukhuset, och be mig öppna för mina räddare? Utan dig hade jag inte klarat mig… Han är rädd hon ska tro att han är förvirrad, men Natalia bara tittar förundrat på honom. – Så det hände på riktigt? De sa att jag hade klinisk död, men jag minns att jag gick som i en dröm till dig – såg mig själv på sjukhuset, gick hem till dig… – Otroliga saker händer oss nu på ålderns höst, men jag älskar dig mer än någonsin, säger Arkadij och tar hennes händer. De sitter länge och ser på varandra, rädda att något ska skilja dem åt igen… På nyårsafton kommer Jörgen med hembakta bullar, och snart dyker Nina upp – de dricker te tillsammans, och själen får ro och värme. På nyår firar Natalia och Arkadij hemma, bara de två. – Vet du, jag önskade att om vi får börja det nya året tillsammans, då är året vårt. Då får vi leva lite till, säger Natalia. Och de skrattar av glädje åt den tanken. Ett helt år till tillsammans – det är så mycket, det är ren lycka.

Ytterligare ett helt år tillsammans…

Den senaste tiden hade Arne Gustafsson undvikit att gå ut ensam. Han gick inte ut själv sedan den dagen han hade gått till vårdcentralen, och sedan glömt var han bodde och vad han hette. Han hade då vandrat åt fel håll och virrat omkring länge i kvarteret, tills hans blick fastnade på en mycket bekant byggnad. Det visade sig vara klockfabriken, där Arne arbetat nästan femtio år.

Han stod och betraktade fabriken, visste att han kände igen den, men varför han gjorde det, och vem han själv var, kunde han inte minnas förrän någon knackade honom lätt på axeln utan att han märkte det först.

Gustafsson! Farbror Arne, är det du? Vi pratade om dig häromdagen, om vilken duktig mästare och mentor du varit. Arne Gustafsson, känner du inte igen mig? Det är ju jag, Jörgen Åkesson det var ju du som fick ordning på mig!

Något väcktes hos Arne Gustafsson, och plötsligt kom minnet tillbaka tack och lov… Jörgen skrattade glatt och kramade om sin gamle mentor.

Kände du inte igen mig? Jag har rakat bort mustaschen, så jag ser inte ut som vanligt. Men du, Arne, ska du inte följa med in, grabbarna skulle bli glada.

En annan gång, Jörgen, jag är lite trött idag, erkände Arne Gustafsson.

Jag har bilen här, låt mig skjutsa hem dig, jag minns ju adressen! ropade Jörgen, glad att kunna hjälpa.

Han skjutsade Arne hem, och sedan dess släppte Ingrid, Arnes fru, honom aldrig ut ensam, även om hans minne var okej nu. De gick bara tillsammans till parken, vårdcentralen och butiken.

Men en dag blev Arne sjuk feber och hosta. Hans fru fick ensam rusa till apoteket och affären, även om hon själv kände sig krasslig. Hon köpte mediciner och lite mat, inte mycket, men en konstig svaghet tog över och hon fick andnöd. Hon tyckte att hennes matkasse vägde omänskligt mycket. Ingrid stannade, pustade ut och drog kassen vidare hemåt.

Hon tog några steg till, stannade igen, ställde kassen på nysnön och sjönk plötsligt ner på marken. Hennes sista tanke var: Varför köpte jag allt detta på en gång, hjärnan är inte som förr!

Lyckligtvis såg grannarna henne liggande i snön när de kom ut de sprang fram och ringde ambulans…

Ambulansen tog med Ingrid, och grannarna tog hennes kasse och knackade på hos Arne.

Han är nog sjuk och hemma, jag har inte sett honom på någon dag, sa Nina Bergström, Sover säkert, Ingrid sa att han mådde dåligt. Åldern är inte lätt, jag kollar igen senare…

Arne hörde dörrklockan men hostan ströp andningen och han vacklade av febern, nästan svimmade… Hostan gav sig till slut, och Arne föll in i en märklig sömn som liknade vakenhet. Var fanns Ingrid, varför kom hon inte hem?

Han låg länge i dvalan, men så hörde han plötsligt mjuka steg. Och plötsligt stod hans hustru bredvid honom, hans Ingrid, och han blev lättad.

Arne, ta min hand, håll i mig och res dig, sa hans hustru. Och han reste sig, höll sig i hennes ovanligt kalla och svaga hand.

Nu, öppna dörren, fort, sa Ingrid tyst.

Varför? frågade Arne, men lydde och öppnade dörren, och genast klev Nina Bergström och Jörgen Åkesson in.

Gustafsson, varför öppnade du inte? Vi har både ringt och bankat!

Ingrid, var är Ingrid hon var ju nyss här? frågade Arne med vita läppar, försökte förstå vart hustrun plötsligt försvunnit.

Men hon är ju på sjukhuset, på intensiven, sa Nina förvånat.

Han yrar nog, insåg Jörgen, och hann precis ta emot Arne när han tuppade av…

Nina och Jörgen ringde igen ambulansen det var överhettning och svaghet.

Två veckor senare skrevs Ingrid ut från sjukhuset. Jörgen skjutsade hem henne, och han och grannen Nina hade hela tiden hjälpt Arne, som också blev bättre.

Det viktigaste de två var fortfarande tillsammans!

När Arne Gustafsson och Ingrid till slut var ensamma, kämpade de båda med tårarna.

Tur att det finns snälla människor kvar, Arne Nina är en fin kvinna. Kommer du ihåg hur hennes barn brukade springa över efter skolan, vi gav dem mat och hjälpte med läxorna tills Nina kom hem?

Ja, det är inte alla som minns goda handlingar, men hon har ett varmt hjärta, sa Arne.

Och Jörgen, han var så ung när jag blev mentor för honom. Ungdomarna glömmer ofta oss äldre, men han han glömde aldrig.

Snart är det nyår, Arne. Så underbart att vi är tillsammans igen, sa Ingrid och kramade sin man.

Men Ingrid, säg mig hur kunde du komma hem till mig från sjukhuset och tvinga mig öppna dörren för dem som räddade mig? Utan dig hade jag nog inte klarat mig, vågade Arne till slut fråga.

Han var rädd att hon skulle tro att han blivit förvirrad igen, men Ingrid såg förundrat på honom.

Var det verkligen verkligt? De sa att jag haft hjärtstopp, och under den tiden, det kändes som att jag var i en halvsömn, och kom hem till dig. Jag minns också att jag såg mig själv ligga på intensiven, gick ut från sjukhuset och gick till dig…

Vilka märkliga saker som händer oss här på ålderns höst. Jag älskar dig fortfarande, kanske mer än någonsin, sa Arne och tog hennes händer, och de satt tysta länge och bara såg på varandra. Som om de fruktade att något kunde skilja dem åt igen…

På kvällen innan nyår kom Jörgen förbi, med bullar som hans fru hade bakat. Strax därefter dök Nina Bergström upp de drack te och åt bullar tillsammans, och värmen fyllde dem inombords.

Nytt år firade Ingrid och Arne ensamma.

Jag önskade att om vi firade detta nyår tillsammans, så skulle året bli vårt. Och vi får leva vidare, sade Ingrid.

Och båda skrattade, lyckliga över tanken att få ytterligare ett år tillsammans.

Ett helt år till i livet, tillsammans det är faktiskt lycka. Och ibland är den största gåvan att ha människor omkring sig, som bryr sig, och få uppleva ännu ett år med dem man älskar.

Bedöm artikeln
( 1 assessment, average 5 from 5 )
Ännu ett helt år tillsammans… Det senaste året har Arkadij Svensson inte gått ut ensam. Inte sedan han en gång gick till vårdcentralen, glömde var han bodde och vad han hette. Han vandrade länge runt kvarteret tills han plötsligt fick syn på en välkänd byggnad. Det visade sig vara urfabriken där Arkadij hade arbetat i nästan femtio år. Han stirrade på fabriken, visste att han kände igen den, men kunde inte minnas varför eller vem han själv var, tills någon plötsligt klappade honom på axeln bakifrån. – Arkadij! Hej gamle vän, är det dig vi ser igen? På jobbet har vi talat om dig och vilken fantastisk handledare du var. Visst känner du igen mig? Det är jag, Jörgen, du gjorde mig till en människa! Plötsligt klarnade allt för Arkadij, minnet återvände och han tackade Gud. Jörgen log och omfamnade sin gamle mentor. – Kände du inte igen mig utan mustasch? Kom in, killarna skulle bli glada! – En annan gång, Jörgen, jag är trött. – Jag har bilen, jag skjutsar dig hem, jag minns din adress! Sedan dess har Arkadijs hustru Natalia aldrig släppt ut honom ensam, även om minnet numera är gott. Nu går de tillsammans till parken, vårdcentralen och affären. Men en dag blir Arkadij sjuk, med feber och hosta. Natalia springer själv till apoteket och affären, trots att hon själv känner sig matt. Hon köper medicin och mat – inte mycket, men ändå känns påsarna orimligt tunga. Hon pustar ut, tar nya tag, men måste stanna igen. Hon sätter den tunga påsen på den nyfallna snön, och sjunker ner mjukt på gångstigen hem. Hennes sista tanke: ”Varför köpte jag allt på en gång, gamla hjärnan är inte vad den varit!” Grannar ser henne, rusar till och ringer ambulans. Natalia förs till sjukhuset; grannarna tar med sig mat och mediciner till dörren och ringer. – Arkadij är nog hemma, är sjuk också, berättar Nina, grannen. ”Han mår nog inte så bra, äldre får ju sämre hälsa – jag går senare.” Arkadij hör ringklockan men hostan gör honom svag, nästan faller han … Han slumrar och undrar: Var är Natalia, varför är hon borta så länge? Plötsligt hör han ljusa steg. Hans hustru kommer, ändå, till honom. – Arkadij, ge mig handen, res dig upp, kom nu! säger Natalia. Han ställer sig, via hennes konstigt kalla och svaga hand. – Nu, öppna dörren, öppna fort, säger hon tyst. – Varför? undrar han, men öppnar ändå – och in kommer Nina och Jörgen. – Varför öppnar du inte? Vi både ringde och knackade! – Var är Natalia? Hon var ju nyss här? frågar Arkadij med bleka läppar. – Men hon ligger på sjukhus, i intensivvården, förklarar Nina. – Jag tror han yrar, säger Jörgen och hinner precis ta emot Arkadij som svimmar. De ringer ambulans – det var svimning av febern. Två veckor senare kommer Natalia hem från sjukhuset. Jörgen skjutsar henne hem, han och grannen hjälpte Arkadij, nu återhämtar han sig. Det viktigaste – de är fortfarande tillsammans. När Arkadij och Natalia äntligen är ensamma, håller de tillbaka tårarna. – Tur att världen har godhjärtade människor, Arkadij, Nina är en sån. Minns du hur hennes barn kom efter skolan, åt hos oss, vi hjälpte med läxorna tills Nina kom hem från jobbet? – Ja, inte alla minns godhet, men hon glömde inte. Det värmer. – Och Jörgen – jag var ju hans mentor, gav honom stöd. De unga glömmer ofta de gamla, men han lät oss inte vara ensamma. – Snart är det nyår, Arkadij, så fint att vi är tillsammans igen. – Natalia, hur kunde du komma hit från sjukhuset, och be mig öppna för mina räddare? Utan dig hade jag inte klarat mig… Han är rädd hon ska tro att han är förvirrad, men Natalia bara tittar förundrat på honom. – Så det hände på riktigt? De sa att jag hade klinisk död, men jag minns att jag gick som i en dröm till dig – såg mig själv på sjukhuset, gick hem till dig… – Otroliga saker händer oss nu på ålderns höst, men jag älskar dig mer än någonsin, säger Arkadij och tar hennes händer. De sitter länge och ser på varandra, rädda att något ska skilja dem åt igen… På nyårsafton kommer Jörgen med hembakta bullar, och snart dyker Nina upp – de dricker te tillsammans, och själen får ro och värme. På nyår firar Natalia och Arkadij hemma, bara de två. – Vet du, jag önskade att om vi får börja det nya året tillsammans, då är året vårt. Då får vi leva lite till, säger Natalia. Och de skrattar av glädje åt den tanken. Ett helt år till tillsammans – det är så mycket, det är ren lycka.