Vid världens ände. Snön trängde in i skorna, brände mot huden. Men att köpa pjäxor tänkte Rita inte göra, hellre ett par stövlar – även om hon skulle se fånig ut i dem här ute på landet. Dessutom hade pappa spärrat hennes kort. – Ska du verkligen bo i en by? – frågade han och drog på munnen i en skeptisk grimas. Pappa tål inte landsbygd, friluftsliv eller något som saknar storstadens bekvämligheter. Och Göstas inställning var likadan – kanske därför Rita valt byn. Ärligt talat ville hon inte bo här, även om hon till skillnad från sin pappa älskade vandring, tält och lite romantik. Men att bo i en liten by? Nej. Fast det sa hon inte till pappa. – Jo, jag vill. Och jag ska. – Säg inte dumheter. Ska du valla kor eller nåt? jag trodde du och Gösta skulle gifta er till sommaren, jag har ju redan börjat tänka på bröllop… Bröllopet. Pappa pressade Gösta på henne som en fem timmar gammal mannagrynsgröt, klumpig och så anskrämlig att hon blev illamående i flera timmar efteråt. Nej, utseendet var det inget fel på Gösta – rätt snygg: rak näsa, klara ögon under snygga ögonbryn, brunt lockigt hår, vältränad kropp. Han var pappas högra hand, och på sistone låg ändå pappas högsta önskan att Rita och Gösta blev ett par. Men Rita tålde inte Gösta. Hon irriterade sig på hans gnälliga röst, på fingrarna som såg ut som prinskorvar och alltid snurrade på något, på skrytandet om hur mycket hans kostym, hans klocka, hans bil kostade… Pengar, pengar – bara pengar! De brydde sig om inget annat. Men Rita ville ha kärlek. Känslor som tar andan ur en, precis som i böckerna. Hon hade aldrig varit med om det själv, men hon visste att det skulle komma. Hon blev ofta förälskad, intresserade sig av någon kille, men de känslorna var flyktiga och lämnade inga sår. Och hon ville ha sår, hon ville ha dramatik, inte Gösta som var lugn och förutsägbar. Därför kändes det som en underbar idé att flytta till byn och undervisa på den lilla skolan. Gösta skulle aldrig följa henne hit. Gösta skulle fly från tanken på att sakna internet, varmvatten och avlopp. Rita sökte med flit upp en by där allt detta saknades. Rektor tvekade, men tidigare läraren gick bort oväntat, och Rita var så envis att hon gick till utbildningsförvaltningen och visade upp alla sina certifikat och kurser. – Och vad ska en så ung och kvalificerad lärare göra i en liten landsortsby? – undrade en myndig kvinna med eldröda hår. – Lära barn – svarade Rita lika myndigt. Och nu undervisade hon alltså. Hon bodde i ett hus utan varmvatten och avlopp och eldade själv i spisen. Som väntat hade Gösta kommit, stannat en natt och flytt därifrån. Han ringde självklart och var på om att hon skulle flytta tillbaka, men trodde likt pappa att det här var något som snart skulle gå över. Först trivdes Rita faktiskt. Men sedan kom vintern – huset blev så kallt på natten att det var kallt under täcket, och bära ved blev ett projekt i sig. Hon ville tillbaka, om hon ska vara ärlig, men att ge upp var inte hennes stil. Dessutom hade hon ansvar för barnen nu. Klassen var liten, bara tolv elever. Först blev Rita chockad – i barnens kulturcentrum hade hennes elever varit smarta och begåvade. Här… verkade barnen närmast hopplösa. Tredje klass och fortfarande läsa stavelser för stavelser. De gjorde aldrig läxor. Stökade på lektionen. Men det var först. Sen blev Rita förälskad i dem. Semen snidade träjur – det var inte grova figurer utan vackra rävar och tvättbjörnar, harar och björnar som platsat i leksaksbutiken inne i stan. Anna skrev vita dikter, Vovve stannade alltid efter lektionen och städade klassrummet, Irina hade ett lamm som följde henne till skolan som en hund. Och de lärde sig läsa faktiskt – de hade bara aldrig fått bra böcker eller ens försökt. Rita struntade i kursplanen och tog med egna böcker som hon hämtade i centralorten, för internet här var ingen att lita på och det gick inte att beställa något. Bara ett barn förblev svår för Rita. Och det var hennes pappa hon såg när ansiktet skrynklades av vass snö i skon och armarna var upptagna med ved. – Hej, Margareta E., sade han och stannade några steg från grinden. Rita var lite rädd för honom. Han hade ett… rått ansikte. Som en kriminell. Han log aldrig. Och Rita blev så nervös av hans närhet att hjärtat slog så hårt att hon trodde han måste märka det. Eller – kanske var hon inte rädd? – Hej. Rösten blev ljusare än hon ville. – Varför får Tanja bara F? – För att hon inte gör något. – Tvinga henne då! Vem är lärare – jag eller du? Läraren var Rita. Men hon tänkte inte tvinga någon. Tjejen hade troligen autism, hon behövde annan hjälp. – Har hon alltid haft det så här? – frågade Rita. Vladimir tvekade. – Nej, tidigare gjorde hon allt tillsammans med Olla. – Och Olla är…? Hans min blev som om han också fått snö i skon. – Hennes mamma. Då förstod Rita, men var ändå tvungen att fråga: – Och var är hon nu? – På kyrkogården. Så var det alltså. Stå med vedklabbar i famnen kändes rätt klumpigt. Men att säga något var pinsamt. När översta klabben gled och föll på hennes tå, pep Rita och släppte veden, kämpade för att inte börja gråta. Tårarna var dubbla: av smärta och av skam för att tappa ansiktet inför en vuxen. Vad löjligt – hon är ju själv vuxen! Men kände sig ändå så liten. –Jag hjälper dig, – sa Vladimir. – Det behövs inte, jag klarar mig. – Jag ser hur du klarar dig. Han bar in veden åt henne, fixade ytterligare ved med en spark så att dörren slutade fastna. – Säg till om du behöver hjälp, – sa han och gick. Och varför kom han ens? Trodde han att hon skulle ge Tanja snällare betyg för några vedklabbar? Knappast… Rita kunde inte släppa tanken på Tanja. Några dagar försökte hon närma sig henne, kände sig otillräcklig som pedagog och ledsen för barnets skull. Konsulterade till och med biträdande rektor. – Äsch, ge henne F, så får vi flytta henne till särskolan i sommar. – Hur då? – Ja, komisisonen får besluta – är det en sådan unge, så är det så. – Men hennes pappa säger… – Vad säger han? Mamman tog hand om henne, han klarar inte det. Tro honom inte – han säger vad som helst för att slippa ansvar… – Du gillar honom inte va? – gissade Rita. Biträdande log snett. – Han är ingen kanelbulle att gilla eller inte. Barnet behöver rätt stöd, bara det. Rita höll inte med. Hon trodde inte att Tanja måste till särskola. Hon ringde sin favoritmetodiker Lidia N. och bad om råd – och gick hem till Tanja, fast hon var nervös så hon till och med drack kamomillte fast hon inte gillar det. Mamma brukade säga att det lugnade henne – och eftersom hennes mamma också dött, blev det extra gripande för Rita. Vladimir var inget vidare välkomnande. – Vi tar helst inte emot gäster, – sa han. – Klassföreståndaren måste kontrollera hemmiljön, – svarade Rita bestämt. Tanjas rum var underbart, rosa tapeter, mjukisdjur och massor med böcker. Rita blev nästan avundsjuk – själv hade hon haft beige rum och beige leksaker, pappa avskydde allt rysch och färg. Först gick det inget vidare. Rita bläddrade i böcker, frågade vilken Tanja gillar, bad om pennor. Tanja hämtade pennorna utan ett ljud, sa inget om böckerna. Bara på slutet, när Rita frågade vad den rosa kaninen hette, svarade Tanja: – Fluffis. Senare kom Rita med en kofta till Fluffis. Mamma hade lärt henne sticka – Rita fortsatte sticka för att minnas henne. Hon var rätt dålig på det, och köpte för tjockt garn. Men Tanja blev glad, provade koftan och sa: – Fin. Rita föreslog att de skulle rita Fluffis med sin nya kofta. Tanja ritade. Rita skrev hans namn, med ett medvetet stavfel. Och Tanja rättade det. Ingen utvecklingsstörd unge. –Jag kommer till Tanja tre gånger i veckan, – meddelade Rita Vladimir. – Har inga extra pengar, – sa han bistert. – Jag vill inte ha pengar, – sa Rita stött. Så blev det. Biträdande skolledaren blev sur: – Man får inte favorisera – det är inte pedagogiskt! Och onödigt, tro mig. – Jag vet när det är för tidigt att ge upp, – svarade Rita. Tanja var speciell – hon var tystlåten, undvek ögonkontakt, gillade att rita hellre än att skriva. Men hon räknade bra och snappade upp grammatiken. I slutet av terminen behövde Rita inte ge några snälla betyg, de var äkta. – Ska du resa bort till jul? – frågade Vladimir och tittade undan, precis som Tanja. – Nej, – blev Rita osäker och röd om kinderna. – Tanja vill bjuda in dig. Konstigt – Tanja hade inte sagt något. Fast hon sa ju nästan ingenting. Om hon nu ville – Rita ville inte göra henne besviken. Fast att fira jul med främmande var inget drömmande heller. – Tack, jag ska tänka på det, – svarade Rita. Den natten sov hon dåligt. Varför var hon så rörd? Hon jobbar ju med barnet en månad – är det konstigt om hon äntligen fått henne att öppna sig lite? Det var ju vad hon ville. Och vad brydde det henne vad Vladimir egentligen tänkte… Sen ringde Gösta på morgonen. – När kommer du? – Va? – Ja, till jul – du ska väl inte fira ensam där i byn? – Jodå, det ska jag! – Rita… Nu får det vara nog! Pappa har högt blodtryck, han sover inte på natten. Pappa hade inte ringt en enda gång. – Han får gå till doktorn, – snäste Rita. – Så du kommer verkligen inte? – Verkligen. – Suck. Vad gör jag nu? – Gör vad du vill! Rita trodde aldrig att Gösta verkligen skulle göra något: komma till henne med champagne, sallader och paket. – Om bergen inte vill komma till Muhammed… Rita blev förvånad – och inte bara negativt: hon trodde inte Gösta hade det i sig. Han ville alltid fira på krogen med musik och tävlingar. Här var inte ens en TV. – Det är okej. Bara du är här. Rita väntade sig en baktanke. Men hittade ingen. “Har jag haft helt fel om honom?”, tänkte hon. Blev ännu rörligare när hon hittade sina favoriträtter, och i paketet låg pedagogikböcker, projektor och lärarkalender. – Tack, – sa hon rörd. – Jag trodde du skulle köpa smycken och prylar som vanligt. Gösta log. – Rita, jag har förstått: du är det dyrbaraste jag har. Vill du bo i byn, då gör vi det. Och smycken har jag förstås med. Han tog fram den röda sammetasken. Och nu förstod Rita vad han ville. – Får jag vänta med svaret? – frågade Rita. Gösta blev inte ledsen. – Jag var rädd du skulle säga nej direkt. Jag kan vänta. Rita visste inte vad hon skulle säga, lade askan i fickan. Vladimir hade hennes mobilnummer, men ringde på fasta. – Har du tänkt? – frågade han. – Förlåt. En vän har kommit hit. – Jaha. Han la på. Hon blev ledsen. Vad menade han med “jaha”? Inte har hon lovat något! Han är väl sur? Från Tanjas skull förstås. Vilken pappa vill att barn blir besvikna? Hon blev snurrig av allt. Men Gösta märkte inget – han försökte bara hitta signal så han kunde sätta på julfilmer. Hon hörde en vissling – sådan man kallar på hundar med. Hon mindes att Vladimir visslade så. Tittade ut. Vladimir och Tanja stod vid grinden. Hon blev röd i ansiktet. – Vem är det? – frågade Gösta irriterat. – Elev, – viskade Tanja. – Jag kommer strax. Rita hade förberett en present till Tanja – en kompis till Fluffis, en rosa kanintjej. Pappa skulle ha kallat det smaklöst. Hon hade också en present till Vladimir – stickade vantar. Hon var inte säker på om det var rätt, men hon hade gjort dem ändå. Hon greppade paketen och rusade ut utan mössa och i bara ben. Samlade snö i skorna, men brydde sig inte. – Hej Tanja! – sa hon vänligt. – God jul! Titta vad jag har köpt. Tanja tog emot paketet, tog fram kaninen och höll fast den. Hon tittade på pappa. Vladimir räckte över två paket – ett stort och ett litet. Tanja rev upp det stora först. En anteckningsbok med ett tecknat seriealbum, hon kände igen sina egna bilder. – Tack, vilken underbar serie! I det lilla låg en brosch – en liten kolibri i guld. Rita såg på Vladimir. Han undvek hennes blick. Och Tanja sa: – Den är mammas. Rita fick svårt att andas. – Vi går väl, – mumlade Vladimir. – Klart ni gör. God jul! – God jul, – svarade han. Rita ville krama Tanja men vågade inte – hon stod bara där och kramade kaninen och var alldeles tyst. Vid grinden såg Rita dem, de två figurerna – hon kände sig helt tom och ögonen blev våta. – Vad var det där då? – undrade Gösta irriterat. Rita såg på anteckningsboken och broschen som låg i hennes hand. Kom på att hon glömde ge vantarna. Och på vad Tanja sagt: “mammas…” Så slog det henne: Vladimirs leende är smittande – när han ser på sin dotter. Något sprängdes och blommade i hennes bröst. Hon tyckte synd om Gösta, men att lura honom och sig själv var trist. Hon tog den röda asken ur fickan, räckte den till honom och sa: – Åk hem. Förlåt, men jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt… Göstas ansikte förlängdes av förvåning. Han var inte van att få nej. I någon sekund trodde Rita att han skulle slå henne. Men Gösta stoppade asken i fickan, tog bilnycklarna och gick utan ett ord. Rita rafsade ihop maten i burkar, tog sina stickade vantar och rusade ut för att hinna ifatt de främmande – men nu så viktiga – människor hon behövde…

Dagbok, 29 december

När jag kom till slutet av landet trodde jag att jag skulle frysa fötterna av mig. Snön letade sig in i kängorna och bet mot huden, ett konstigt brännande som aldrig ville släppa. Varför ska jag köpa stövlar det är bara någon sorts överdrift här. Skulle hellre ha höga läderstövlar, men skulle se löjlig ut i dem här i byn. Pappa har ändå spärrat mitt kort.

Ska du verkligen bo i en by? frågade han, snipigt och med samma avsmak han alltid visar mot allt som är lantligt och natur. Han tål inte landsbygd, tycker inte om skog, tycker ännu mindre om platser utan Stockholms bekvämligheter. Och så är det med Gustav också, pappa har alltid försökt få mig att tycka om honom, ville att jag skulle gifta mig med just honom.

Jag sa förstås att jag ville bo i byn. Skulle och tänkte göra det, även om det var en lögn. Jag har alltid gillat vandra, laga mat över öppen eld, sova i tält, romantik i det enkla. Men som permanent liv, nej. Aldrig. Ändå sa jag: Jag vill. Och jag ska.

Sluta nu. Vad ska du göra där? Valla kossor? Han såg bröllop framför sig, Gustav och jag, en tryckande försommardag, och pappa med sin planering och sitt tjat. Gustav han är som ljummen mannagrynsgröt, och så kväljande att det knyter sig i magen.

Utanpå är han inte motbjudande. Han har rakt näsa, skarpa ögon under smala bryn, lite lockigt, välklippt hår och ett robust, nästan vackert framträdande. Han är pappas högra hand och den typiska mannen pappa vill att jag ska gifta mig med. Men Gustav, han stör mig. Hans gnälliga röst, fingrar som liknar prinskorv, alltid ska han visa upp vad saker kostar: kostymen, klockan, bilen…

Pengar, pengar, pengar! De bryr sig bara om pengar. Jag vill ha kärlek. Starka känslor, sådana som får tiden att stå still. Jag har inte känt det än, men vet att det finns där. I stället för drama har jag fått Gustav, lugn och så förutsägbar. Därför flydde jag till byn, där Gustav inte vågar följa. Han är rädd för saknad av fiberinternet, varmvatten, och modern avlopp.

Jag såg till att hitta en by där inget sådant finns. Rektorn ville inte anställa mig, tvivlade på om jag klarade det. Den tidigare läraren gick bort plötsligt, och jag gav mig inte. Jag visade mina utbildningsbevis, kampade mig hela vägen till kommunens skolkontor.

Vad ska en så ung och välutbildad lärare göra i byn? frågade en rödhårig, allvarlig kvinna.
Lära barn, svarade jag lika kallt.

Nu är jag läraren. Jag bor i ett hus utan varmvatten, utan avlopp. Jag eldar i spisen på kvällarna. Som jag trodde kom Gustav, stannade en natt, och flydde därifrån. Han ringer, försöker övertala mig att lämna. Pappa också säger att det är ett infall som kommer ge sig.

Först trivdes jag här. Men vintern kom och huset blev så kallt att täcket inte hjälpte ens om natten, och att bära ved är verkligen ingen lek. Egentligen vill jag hem. Men att ge upp är inte min stil. Dessutom har jag ansvar för barnen nu.

Klassen är liten, bara tolv barn. I början fick jag chock: när jag jobbade på Unga Idéers Hus i Göteborg var barnen nyfikna och begåvade. Här… verkade de hopplösa. Tredje klass men läser knappt ens stavelse för stavelse. De gör inte läxan. Skränar på lektionerna. Men efter ett tag blev jag fäst vid dem.

Simon täljer djur i trä, inte någon enkel slöjd utan fantastiska rävar, grävlingar, harar och björnar saker man kunde ha i leksaksbutiken i City. Elin skriver fria dikter, Erik stannar alltid efter och städar, och Ingrid har ett lamm som följer henne till skolan som en hund.

De kan faktiskt läsa, hade bara inte prövat ordentligt förut, och böckerna de fick var fel. Jag sket i läroplanen och tog med egna böcker hit, som jag hämtade i köpingen. Ingen ordentlig internetuppkoppling, så man får vara kreativ.

Den enda jag inte kom nära var Tova. Och det var hennes pappa, Lars, jag såg där på gården när snön stack och jag stod med famnen full av ved.

Hej, Margareta Lindqvist, sa han, några steg från grindstolpen.
Jag måste erkänna att hans ansikte gör mig nervös. Det är så… grovt, nästan som en tjuv. Han ler aldrig. Hjärtat bultar så det känns som han måste märka det, märka min rädsla, eller om det är något annat.

Hej, sa jag, rösten ljusare än jag tänkt.

Varför har Tova bara underkänt?
Hon gör inget.
Tvinga henne då. Vem är lärare, jag eller du?

Jag är läraren, men tänker inte tvinga någon. Tova har troligtvis autism, hon behöver någon annan slags stöd.

Har det alltid varit så här? frågade jag försiktigt.
Lars blev tyst.
Nej. Förut gjorde hon allt med Ulrika.
Vem är Ulrika?
Han ryckte till, som om snön kommit in genom hans sko.
Hennes mamma.

Det var tydligt att det inte skulle bli fler frågor. Men jag var tvungen.
Var är hon nu?
På kyrkogården.

Plötsligt blev allt klart, precis som pappa brukar säga. Jag kunde inte stå med ved i famnen mer, men ville inte säga något. När översta vedträt rasade rakt på min fot, tappade jag allt och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Dubbla tårar: smärta och skam.

Vill du ha hjälp? sa Lars.
Nej, tack, jag klarar mig.
Jo, det ser jag.

Han bar in ved, fixade dörren så den slutade kärva. Säg till om du behöver något, sa han och gick.

Varför kom han? Tror han att jag ska ge Tova bättre betyg mot några vedsjok? Knappast…

Jag grubblade över Tova i flera dagar, försökte närma mig henne, kände mig otillräcklig som pedagog och samtidigt bara full av medkänsla. Jag pratade tom med biträdande rektorn.

Det är kört. Sätt underkänt, vi flyttar henne till särskolan till sommaren.
Hur gör man det?
Tar upp till utredning, sätter diagnos på henne. Inget att göra, barnet är som hon är.
Men pappan säger att hon var annorlunda innan…
Jaja, det där var när mamman fanns. Han kan inte ta hand om henne. Ta inte honom på allvar, han säger vad som helst.
Du gillar inte honom?
Han är ingen pepparkaka, barnet ska undervisas på rätt plats.

Jag var inte nöjd med svaret. Jag ville inte tro att hon hörde till särskolan. Jag ringde Lisen Svensson, min favorithandledare, och vi lade upp en plan. Jag bestämde mig för att besöka Tova hemma. Självklart var jag nervös; drack kamomillte fast det egentligen smakar papp och mamma alltid sa att det lugnade mage och hjärta. Hon är död också, min mamma kanske därför blev jag extra berörd av Tovas historia.

Lars öppnade dörren och såg ut som vanligt, ingen glädje direkt för att jag ville hjälpa. Vi tar helst inte emot besök, sa han.
Jag knep ihop munnen som biträdande rektorn brukar och förklarade att klassföreståndaren har ansvar att se över barnets miljö.

Tovas rum var ljuvligt. Rosa tapeter, massor av mjukdjur och böcker. Lite avundsjuk blev jag. Pappa är minimalist och min barndomsrum var beige, allt leksaker i samma ton.

Första besöket gick inte särskilt bra. Jag frågade om favoritböcker, bläddrade och undrade om hon hade pennor. Tova hämtade pennor utan ett ord. När jag frågade Vad heter kaninen?, svarade hon till sist: Puffa.

Nästa gång tog jag med en kofta till Puffa. Mamma lärde mig sticka, och jag stickar fortfarande för att minnas henne. Koftan blev klumpig, men Tova blev glad, provade och sade: Fin.

Jag föreslog att vi skulle rita Puffa i nya koftan. Hon ritade. Jag skrev hennes namn med flit fel på bilden och hon rättade mig.
Hon är absolut inte utvecklingsstörd.

Jag kommer till Tova tre gånger i veckan, sa jag till Lars.
Jag har inte råd med det.
Jag vill inte ha någon lön, sa jag stött.

Det blev vårt förslag. Biträdande rektorn hörde och blev rasande.
Så där kan man inte göra! Man får inte favorisera! Det är opedagogiskt och meningslöst.
Jag vet vad jag gör, svarade jag. Det är för tidigt att ge upp.

Tova är verkligen speciell tyst, undviker ögonkontakt, ritar hellre än skriver. Men hon räknar bra och snappar grammatiken snabbt. Inga påhittade betyg behövdes i slutet av terminen de var äkta.

Ska du resa bort över nyår? frågade Lars en dag, och undvek att se mig i ögonen, precis som Tova.
Nej, jag stannar här, svarade jag, och kände hur kinderna blev varma.

Tova vill bjuda dig. Han sa att det var Tovas önskan, men hon säger ju ingenting själv. Skulle vara synd att chokera henne, men fira nyår med främlingar vill jag inte heller.

Tack, jag tänker på det, sa jag.

Den natten sov jag oroligt, undrade varför jag var så skakad. Jag hade ägnat en månad åt Tova, nu är hon mindre sluten, var det inte vad jag hoppats? Vad spelar det för roll vad Lars tycker…

Där somnade jag.

På morgonen ringde Gustav.
När kommer du hem?
Vad menar du?
Nyår alltså, ska du verkligen fira i byn?
Ja, det ska jag.
Margareta, nu får du ge dig! Pappa har högt blodtryck, han klagar varje dag.

Pappa hade aldrig ringt mig.
Han får gå till vårdcentralen, snäste jag.

Du kommer alltså inte hem?
Precis.
Jaha. Vad ska jag göra då?
Gör vad du vill.

Jag trodde inte Gustav skulle åka hit. Men där står han med bubbel, sallader och paket.

Om fjället inte kommer till Muhammed…

Jag blev ställd och inte på ett dåligt sätt. Jag trodde verkligen inte Gustav skulle göra sånt här. Han gillar att fira nyår på fancy restaurang med tävlingar, liveband, helst i centrala Stockholm. Här har vi ingen TV ens.

Men det är okej. Det viktigaste är du.

Jag letade efter en baktanke men fann ingen. Kanske har jag helt misstagit mig om honom? tänkte jag.

Än mer blev jag rörd när jag hittade mina favorit-rätter i burkarna, och i presentförpackningarna pedagogikböcker, projektor och lärardagsbok.

Tack, sa jag, tagen. Jag trodde du skulle ge mig smycken och elektronik igen.
Gustav log.
Du är det finaste jag har, Margareta. Vill du bo i byn, då gör vi det. Smycken har jag också med.

Och så tar han fram en röd sammetsask man vet ju vad den betyder.

Får jag tänka först? sa jag.

Gustav blev inte sur.
Jag trodde du skulle säga nej direkt. Jag väntar så länge du vill.

Jag visste inte vad jag skulle svara och stoppade asken i fickan.

Lars har mitt mobilnummer, ändå ringer han hemtelefon.
Har du tänkt? frågade han.
Förlåt. En vän är här.
Jag förstår.

Han la på.

Det stack till i bröstet. Vad menade han med tonfallet? Vad ska han förstå? Kan han vara sur? Har jag gjort Tova ledsen? Vilken pappa vill se sitt barn besviket?

Så snurrade tankarna. Gustav märker ingenting, han försöker desperat hitta mobiltäckning för att visa en svensk julfilm.

Då hör jag visslingen så ropar man på hundar här. Jag minns hur Lars visslade förut. Jag såg ut genom fönstret. Där, vid grinden; Lars och Tova.

Mitt ansikte hettade.
Vem är det? sa Gustav irriterat.
Min elev, pep Tova. Jag kommer strax.

Jag hade förberett en present åt Tova: en vän till Puffa, en rosa kanintjej. Lars hade kallat det smaklöst, men det var ändå min tanke. Jag hade även gjort en present till Lars, stickade vantar.

Jag rusade ut med presenterna utan mössa, utan strumpor. Snön trängde in i skorna men jag brydde mig inte alls.

Hej Tova! Gott nytt år! Se här vad jag köpt åt dig.
Jag gav henne påsen. Tova tog upp kaninen, höll den hårt mot bröstet, såg mot pappa. Lars höll fram två paket. Tova öppnade först det stora: ett häfte med hennes egendesignade serier. Hon blev glad.

Tack! Vilket fint seriehäfte!

I lilla paketet låg en brosch, en liten gyllene kolibri. Jag såg mot Lars men han mötte inte min blick. Tova sa:
Det är mammas.

Gråten steg i halsen.

Vi går nu, muttrade Lars.
Självklart. Gott nytt år!
Gott nytt år… svarade han.

Jag ville krama Tova, men vågade inte. Hon stod där, klamrade sig fast vid sin kanin och sa ingenting.

Vid grinden vände jag mig om. Något molade i mig när jag såg de två figurerna. Inne igen blinkade och snöt jag mig.

Vad var det där? muttrade Gustav.

Jag såg på serien och den lilla broschen i handen, mindes att jag glömt vantarna. Och på vad Tova sagt: mammas… Och på Lars leende, det där speciella som han bara ger sin dotter. Något inom mig brast och blomstrade samtidigt. Jag tyckte synd om Gustav, men att låtsas gick inte längre.

Jag tog ut den röda asken och sträckte den mot honom:

Åk hem. Förlåt, jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt.

Gustavs ansikte blev stelt. Han är inte van vid nekanden.

Några sekunder tänkte jag att han skulle slå mig. Men han la asken i fickan, tog bilnycklarna och gick ut utan ett ord.

Jag packade snabbt ner maten i burkar, tog vantarna till Lars och sprang för att hinna ifatt de två personer som, även om de är främmande, var dem jag behövde allra mest nu.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Vid världens ände. Snön trängde in i skorna, brände mot huden. Men att köpa pjäxor tänkte Rita inte göra, hellre ett par stövlar – även om hon skulle se fånig ut i dem här ute på landet. Dessutom hade pappa spärrat hennes kort. – Ska du verkligen bo i en by? – frågade han och drog på munnen i en skeptisk grimas. Pappa tål inte landsbygd, friluftsliv eller något som saknar storstadens bekvämligheter. Och Göstas inställning var likadan – kanske därför Rita valt byn. Ärligt talat ville hon inte bo här, även om hon till skillnad från sin pappa älskade vandring, tält och lite romantik. Men att bo i en liten by? Nej. Fast det sa hon inte till pappa. – Jo, jag vill. Och jag ska. – Säg inte dumheter. Ska du valla kor eller nåt? jag trodde du och Gösta skulle gifta er till sommaren, jag har ju redan börjat tänka på bröllop… Bröllopet. Pappa pressade Gösta på henne som en fem timmar gammal mannagrynsgröt, klumpig och så anskrämlig att hon blev illamående i flera timmar efteråt. Nej, utseendet var det inget fel på Gösta – rätt snygg: rak näsa, klara ögon under snygga ögonbryn, brunt lockigt hår, vältränad kropp. Han var pappas högra hand, och på sistone låg ändå pappas högsta önskan att Rita och Gösta blev ett par. Men Rita tålde inte Gösta. Hon irriterade sig på hans gnälliga röst, på fingrarna som såg ut som prinskorvar och alltid snurrade på något, på skrytandet om hur mycket hans kostym, hans klocka, hans bil kostade… Pengar, pengar – bara pengar! De brydde sig om inget annat. Men Rita ville ha kärlek. Känslor som tar andan ur en, precis som i böckerna. Hon hade aldrig varit med om det själv, men hon visste att det skulle komma. Hon blev ofta förälskad, intresserade sig av någon kille, men de känslorna var flyktiga och lämnade inga sår. Och hon ville ha sår, hon ville ha dramatik, inte Gösta som var lugn och förutsägbar. Därför kändes det som en underbar idé att flytta till byn och undervisa på den lilla skolan. Gösta skulle aldrig följa henne hit. Gösta skulle fly från tanken på att sakna internet, varmvatten och avlopp. Rita sökte med flit upp en by där allt detta saknades. Rektor tvekade, men tidigare läraren gick bort oväntat, och Rita var så envis att hon gick till utbildningsförvaltningen och visade upp alla sina certifikat och kurser. – Och vad ska en så ung och kvalificerad lärare göra i en liten landsortsby? – undrade en myndig kvinna med eldröda hår. – Lära barn – svarade Rita lika myndigt. Och nu undervisade hon alltså. Hon bodde i ett hus utan varmvatten och avlopp och eldade själv i spisen. Som väntat hade Gösta kommit, stannat en natt och flytt därifrån. Han ringde självklart och var på om att hon skulle flytta tillbaka, men trodde likt pappa att det här var något som snart skulle gå över. Först trivdes Rita faktiskt. Men sedan kom vintern – huset blev så kallt på natten att det var kallt under täcket, och bära ved blev ett projekt i sig. Hon ville tillbaka, om hon ska vara ärlig, men att ge upp var inte hennes stil. Dessutom hade hon ansvar för barnen nu. Klassen var liten, bara tolv elever. Först blev Rita chockad – i barnens kulturcentrum hade hennes elever varit smarta och begåvade. Här… verkade barnen närmast hopplösa. Tredje klass och fortfarande läsa stavelser för stavelser. De gjorde aldrig läxor. Stökade på lektionen. Men det var först. Sen blev Rita förälskad i dem. Semen snidade träjur – det var inte grova figurer utan vackra rävar och tvättbjörnar, harar och björnar som platsat i leksaksbutiken inne i stan. Anna skrev vita dikter, Vovve stannade alltid efter lektionen och städade klassrummet, Irina hade ett lamm som följde henne till skolan som en hund. Och de lärde sig läsa faktiskt – de hade bara aldrig fått bra böcker eller ens försökt. Rita struntade i kursplanen och tog med egna böcker som hon hämtade i centralorten, för internet här var ingen att lita på och det gick inte att beställa något. Bara ett barn förblev svår för Rita. Och det var hennes pappa hon såg när ansiktet skrynklades av vass snö i skon och armarna var upptagna med ved. – Hej, Margareta E., sade han och stannade några steg från grinden. Rita var lite rädd för honom. Han hade ett… rått ansikte. Som en kriminell. Han log aldrig. Och Rita blev så nervös av hans närhet att hjärtat slog så hårt att hon trodde han måste märka det. Eller – kanske var hon inte rädd? – Hej. Rösten blev ljusare än hon ville. – Varför får Tanja bara F? – För att hon inte gör något. – Tvinga henne då! Vem är lärare – jag eller du? Läraren var Rita. Men hon tänkte inte tvinga någon. Tjejen hade troligen autism, hon behövde annan hjälp. – Har hon alltid haft det så här? – frågade Rita. Vladimir tvekade. – Nej, tidigare gjorde hon allt tillsammans med Olla. – Och Olla är…? Hans min blev som om han också fått snö i skon. – Hennes mamma. Då förstod Rita, men var ändå tvungen att fråga: – Och var är hon nu? – På kyrkogården. Så var det alltså. Stå med vedklabbar i famnen kändes rätt klumpigt. Men att säga något var pinsamt. När översta klabben gled och föll på hennes tå, pep Rita och släppte veden, kämpade för att inte börja gråta. Tårarna var dubbla: av smärta och av skam för att tappa ansiktet inför en vuxen. Vad löjligt – hon är ju själv vuxen! Men kände sig ändå så liten. –Jag hjälper dig, – sa Vladimir. – Det behövs inte, jag klarar mig. – Jag ser hur du klarar dig. Han bar in veden åt henne, fixade ytterligare ved med en spark så att dörren slutade fastna. – Säg till om du behöver hjälp, – sa han och gick. Och varför kom han ens? Trodde han att hon skulle ge Tanja snällare betyg för några vedklabbar? Knappast… Rita kunde inte släppa tanken på Tanja. Några dagar försökte hon närma sig henne, kände sig otillräcklig som pedagog och ledsen för barnets skull. Konsulterade till och med biträdande rektor. – Äsch, ge henne F, så får vi flytta henne till särskolan i sommar. – Hur då? – Ja, komisisonen får besluta – är det en sådan unge, så är det så. – Men hennes pappa säger… – Vad säger han? Mamman tog hand om henne, han klarar inte det. Tro honom inte – han säger vad som helst för att slippa ansvar… – Du gillar honom inte va? – gissade Rita. Biträdande log snett. – Han är ingen kanelbulle att gilla eller inte. Barnet behöver rätt stöd, bara det. Rita höll inte med. Hon trodde inte att Tanja måste till särskola. Hon ringde sin favoritmetodiker Lidia N. och bad om råd – och gick hem till Tanja, fast hon var nervös så hon till och med drack kamomillte fast hon inte gillar det. Mamma brukade säga att det lugnade henne – och eftersom hennes mamma också dött, blev det extra gripande för Rita. Vladimir var inget vidare välkomnande. – Vi tar helst inte emot gäster, – sa han. – Klassföreståndaren måste kontrollera hemmiljön, – svarade Rita bestämt. Tanjas rum var underbart, rosa tapeter, mjukisdjur och massor med böcker. Rita blev nästan avundsjuk – själv hade hon haft beige rum och beige leksaker, pappa avskydde allt rysch och färg. Först gick det inget vidare. Rita bläddrade i böcker, frågade vilken Tanja gillar, bad om pennor. Tanja hämtade pennorna utan ett ljud, sa inget om böckerna. Bara på slutet, när Rita frågade vad den rosa kaninen hette, svarade Tanja: – Fluffis. Senare kom Rita med en kofta till Fluffis. Mamma hade lärt henne sticka – Rita fortsatte sticka för att minnas henne. Hon var rätt dålig på det, och köpte för tjockt garn. Men Tanja blev glad, provade koftan och sa: – Fin. Rita föreslog att de skulle rita Fluffis med sin nya kofta. Tanja ritade. Rita skrev hans namn, med ett medvetet stavfel. Och Tanja rättade det. Ingen utvecklingsstörd unge. –Jag kommer till Tanja tre gånger i veckan, – meddelade Rita Vladimir. – Har inga extra pengar, – sa han bistert. – Jag vill inte ha pengar, – sa Rita stött. Så blev det. Biträdande skolledaren blev sur: – Man får inte favorisera – det är inte pedagogiskt! Och onödigt, tro mig. – Jag vet när det är för tidigt att ge upp, – svarade Rita. Tanja var speciell – hon var tystlåten, undvek ögonkontakt, gillade att rita hellre än att skriva. Men hon räknade bra och snappade upp grammatiken. I slutet av terminen behövde Rita inte ge några snälla betyg, de var äkta. – Ska du resa bort till jul? – frågade Vladimir och tittade undan, precis som Tanja. – Nej, – blev Rita osäker och röd om kinderna. – Tanja vill bjuda in dig. Konstigt – Tanja hade inte sagt något. Fast hon sa ju nästan ingenting. Om hon nu ville – Rita ville inte göra henne besviken. Fast att fira jul med främmande var inget drömmande heller. – Tack, jag ska tänka på det, – svarade Rita. Den natten sov hon dåligt. Varför var hon så rörd? Hon jobbar ju med barnet en månad – är det konstigt om hon äntligen fått henne att öppna sig lite? Det var ju vad hon ville. Och vad brydde det henne vad Vladimir egentligen tänkte… Sen ringde Gösta på morgonen. – När kommer du? – Va? – Ja, till jul – du ska väl inte fira ensam där i byn? – Jodå, det ska jag! – Rita… Nu får det vara nog! Pappa har högt blodtryck, han sover inte på natten. Pappa hade inte ringt en enda gång. – Han får gå till doktorn, – snäste Rita. – Så du kommer verkligen inte? – Verkligen. – Suck. Vad gör jag nu? – Gör vad du vill! Rita trodde aldrig att Gösta verkligen skulle göra något: komma till henne med champagne, sallader och paket. – Om bergen inte vill komma till Muhammed… Rita blev förvånad – och inte bara negativt: hon trodde inte Gösta hade det i sig. Han ville alltid fira på krogen med musik och tävlingar. Här var inte ens en TV. – Det är okej. Bara du är här. Rita väntade sig en baktanke. Men hittade ingen. “Har jag haft helt fel om honom?”, tänkte hon. Blev ännu rörligare när hon hittade sina favoriträtter, och i paketet låg pedagogikböcker, projektor och lärarkalender. – Tack, – sa hon rörd. – Jag trodde du skulle köpa smycken och prylar som vanligt. Gösta log. – Rita, jag har förstått: du är det dyrbaraste jag har. Vill du bo i byn, då gör vi det. Och smycken har jag förstås med. Han tog fram den röda sammetasken. Och nu förstod Rita vad han ville. – Får jag vänta med svaret? – frågade Rita. Gösta blev inte ledsen. – Jag var rädd du skulle säga nej direkt. Jag kan vänta. Rita visste inte vad hon skulle säga, lade askan i fickan. Vladimir hade hennes mobilnummer, men ringde på fasta. – Har du tänkt? – frågade han. – Förlåt. En vän har kommit hit. – Jaha. Han la på. Hon blev ledsen. Vad menade han med “jaha”? Inte har hon lovat något! Han är väl sur? Från Tanjas skull förstås. Vilken pappa vill att barn blir besvikna? Hon blev snurrig av allt. Men Gösta märkte inget – han försökte bara hitta signal så han kunde sätta på julfilmer. Hon hörde en vissling – sådan man kallar på hundar med. Hon mindes att Vladimir visslade så. Tittade ut. Vladimir och Tanja stod vid grinden. Hon blev röd i ansiktet. – Vem är det? – frågade Gösta irriterat. – Elev, – viskade Tanja. – Jag kommer strax. Rita hade förberett en present till Tanja – en kompis till Fluffis, en rosa kanintjej. Pappa skulle ha kallat det smaklöst. Hon hade också en present till Vladimir – stickade vantar. Hon var inte säker på om det var rätt, men hon hade gjort dem ändå. Hon greppade paketen och rusade ut utan mössa och i bara ben. Samlade snö i skorna, men brydde sig inte. – Hej Tanja! – sa hon vänligt. – God jul! Titta vad jag har köpt. Tanja tog emot paketet, tog fram kaninen och höll fast den. Hon tittade på pappa. Vladimir räckte över två paket – ett stort och ett litet. Tanja rev upp det stora först. En anteckningsbok med ett tecknat seriealbum, hon kände igen sina egna bilder. – Tack, vilken underbar serie! I det lilla låg en brosch – en liten kolibri i guld. Rita såg på Vladimir. Han undvek hennes blick. Och Tanja sa: – Den är mammas. Rita fick svårt att andas. – Vi går väl, – mumlade Vladimir. – Klart ni gör. God jul! – God jul, – svarade han. Rita ville krama Tanja men vågade inte – hon stod bara där och kramade kaninen och var alldeles tyst. Vid grinden såg Rita dem, de två figurerna – hon kände sig helt tom och ögonen blev våta. – Vad var det där då? – undrade Gösta irriterat. Rita såg på anteckningsboken och broschen som låg i hennes hand. Kom på att hon glömde ge vantarna. Och på vad Tanja sagt: “mammas…” Så slog det henne: Vladimirs leende är smittande – när han ser på sin dotter. Något sprängdes och blommade i hennes bröst. Hon tyckte synd om Gösta, men att lura honom och sig själv var trist. Hon tog den röda asken ur fickan, räckte den till honom och sa: – Åk hem. Förlåt, men jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt… Göstas ansikte förlängdes av förvåning. Han var inte van att få nej. I någon sekund trodde Rita att han skulle slå henne. Men Gösta stoppade asken i fickan, tog bilnycklarna och gick utan ett ord. Rita rafsade ihop maten i burkar, tog sina stickade vantar och rusade ut för att hinna ifatt de främmande – men nu så viktiga – människor hon behövde…