Vid världens ände. Snön trängde in i skorna, brände mot huden. Men att köpa pjäxor tänkte Rita inte göra, hellre ett par stövlar – även om hon skulle se fånig ut i dem här ute på landet. Dessutom hade pappa spärrat hennes kort. – Ska du verkligen bo i en by? – frågade han och drog på munnen i en skeptisk grimas. Pappa tål inte landsbygd, friluftsliv eller något som saknar storstadens bekvämligheter. Och Göstas inställning var likadan – kanske därför Rita valt byn. Ärligt talat ville hon inte bo här, även om hon till skillnad från sin pappa älskade vandring, tält och lite romantik. Men att bo i en liten by? Nej. Fast det sa hon inte till pappa. – Jo, jag vill. Och jag ska. – Säg inte dumheter. Ska du valla kor eller nåt? jag trodde du och Gösta skulle gifta er till sommaren, jag har ju redan börjat tänka på bröllop… Bröllopet. Pappa pressade Gösta på henne som en fem timmar gammal mannagrynsgröt, klumpig och så anskrämlig att hon blev illamående i flera timmar efteråt. Nej, utseendet var det inget fel på Gösta – rätt snygg: rak näsa, klara ögon under snygga ögonbryn, brunt lockigt hår, vältränad kropp. Han var pappas högra hand, och på sistone låg ändå pappas högsta önskan att Rita och Gösta blev ett par. Men Rita tålde inte Gösta. Hon irriterade sig på hans gnälliga röst, på fingrarna som såg ut som prinskorvar och alltid snurrade på något, på skrytandet om hur mycket hans kostym, hans klocka, hans bil kostade… Pengar, pengar – bara pengar! De brydde sig om inget annat. Men Rita ville ha kärlek. Känslor som tar andan ur en, precis som i böckerna. Hon hade aldrig varit med om det själv, men hon visste att det skulle komma. Hon blev ofta förälskad, intresserade sig av någon kille, men de känslorna var flyktiga och lämnade inga sår. Och hon ville ha sår, hon ville ha dramatik, inte Gösta som var lugn och förutsägbar. Därför kändes det som en underbar idé att flytta till byn och undervisa på den lilla skolan. Gösta skulle aldrig följa henne hit. Gösta skulle fly från tanken på att sakna internet, varmvatten och avlopp. Rita sökte med flit upp en by där allt detta saknades. Rektor tvekade, men tidigare läraren gick bort oväntat, och Rita var så envis att hon gick till utbildningsförvaltningen och visade upp alla sina certifikat och kurser. – Och vad ska en så ung och kvalificerad lärare göra i en liten landsortsby? – undrade en myndig kvinna med eldröda hår. – Lära barn – svarade Rita lika myndigt. Och nu undervisade hon alltså. Hon bodde i ett hus utan varmvatten och avlopp och eldade själv i spisen. Som väntat hade Gösta kommit, stannat en natt och flytt därifrån. Han ringde självklart och var på om att hon skulle flytta tillbaka, men trodde likt pappa att det här var något som snart skulle gå över. Först trivdes Rita faktiskt. Men sedan kom vintern – huset blev så kallt på natten att det var kallt under täcket, och bära ved blev ett projekt i sig. Hon ville tillbaka, om hon ska vara ärlig, men att ge upp var inte hennes stil. Dessutom hade hon ansvar för barnen nu. Klassen var liten, bara tolv elever. Först blev Rita chockad – i barnens kulturcentrum hade hennes elever varit smarta och begåvade. Här… verkade barnen närmast hopplösa. Tredje klass och fortfarande läsa stavelser för stavelser. De gjorde aldrig läxor. Stökade på lektionen. Men det var först. Sen blev Rita förälskad i dem. Semen snidade träjur – det var inte grova figurer utan vackra rävar och tvättbjörnar, harar och björnar som platsat i leksaksbutiken inne i stan. Anna skrev vita dikter, Vovve stannade alltid efter lektionen och städade klassrummet, Irina hade ett lamm som följde henne till skolan som en hund. Och de lärde sig läsa faktiskt – de hade bara aldrig fått bra böcker eller ens försökt. Rita struntade i kursplanen och tog med egna böcker som hon hämtade i centralorten, för internet här var ingen att lita på och det gick inte att beställa något. Bara ett barn förblev svår för Rita. Och det var hennes pappa hon såg när ansiktet skrynklades av vass snö i skon och armarna var upptagna med ved. – Hej, Margareta E., sade han och stannade några steg från grinden. Rita var lite rädd för honom. Han hade ett… rått ansikte. Som en kriminell. Han log aldrig. Och Rita blev så nervös av hans närhet att hjärtat slog så hårt att hon trodde han måste märka det. Eller – kanske var hon inte rädd? – Hej. Rösten blev ljusare än hon ville. – Varför får Tanja bara F? – För att hon inte gör något. – Tvinga henne då! Vem är lärare – jag eller du? Läraren var Rita. Men hon tänkte inte tvinga någon. Tjejen hade troligen autism, hon behövde annan hjälp. – Har hon alltid haft det så här? – frågade Rita. Vladimir tvekade. – Nej, tidigare gjorde hon allt tillsammans med Olla. – Och Olla är…? Hans min blev som om han också fått snö i skon. – Hennes mamma. Då förstod Rita, men var ändå tvungen att fråga: – Och var är hon nu? – På kyrkogården. Så var det alltså. Stå med vedklabbar i famnen kändes rätt klumpigt. Men att säga något var pinsamt. När översta klabben gled och föll på hennes tå, pep Rita och släppte veden, kämpade för att inte börja gråta. Tårarna var dubbla: av smärta och av skam för att tappa ansiktet inför en vuxen. Vad löjligt – hon är ju själv vuxen! Men kände sig ändå så liten. –Jag hjälper dig, – sa Vladimir. – Det behövs inte, jag klarar mig. – Jag ser hur du klarar dig. Han bar in veden åt henne, fixade ytterligare ved med en spark så att dörren slutade fastna. – Säg till om du behöver hjälp, – sa han och gick. Och varför kom han ens? Trodde han att hon skulle ge Tanja snällare betyg för några vedklabbar? Knappast… Rita kunde inte släppa tanken på Tanja. Några dagar försökte hon närma sig henne, kände sig otillräcklig som pedagog och ledsen för barnets skull. Konsulterade till och med biträdande rektor. – Äsch, ge henne F, så får vi flytta henne till särskolan i sommar. – Hur då? – Ja, komisisonen får besluta – är det en sådan unge, så är det så. – Men hennes pappa säger… – Vad säger han? Mamman tog hand om henne, han klarar inte det. Tro honom inte – han säger vad som helst för att slippa ansvar… – Du gillar honom inte va? – gissade Rita. Biträdande log snett. – Han är ingen kanelbulle att gilla eller inte. Barnet behöver rätt stöd, bara det. Rita höll inte med. Hon trodde inte att Tanja måste till särskola. Hon ringde sin favoritmetodiker Lidia N. och bad om råd – och gick hem till Tanja, fast hon var nervös så hon till och med drack kamomillte fast hon inte gillar det. Mamma brukade säga att det lugnade henne – och eftersom hennes mamma också dött, blev det extra gripande för Rita. Vladimir var inget vidare välkomnande. – Vi tar helst inte emot gäster, – sa han. – Klassföreståndaren måste kontrollera hemmiljön, – svarade Rita bestämt. Tanjas rum var underbart, rosa tapeter, mjukisdjur och massor med böcker. Rita blev nästan avundsjuk – själv hade hon haft beige rum och beige leksaker, pappa avskydde allt rysch och färg. Först gick det inget vidare. Rita bläddrade i böcker, frågade vilken Tanja gillar, bad om pennor. Tanja hämtade pennorna utan ett ljud, sa inget om böckerna. Bara på slutet, när Rita frågade vad den rosa kaninen hette, svarade Tanja: – Fluffis. Senare kom Rita med en kofta till Fluffis. Mamma hade lärt henne sticka – Rita fortsatte sticka för att minnas henne. Hon var rätt dålig på det, och köpte för tjockt garn. Men Tanja blev glad, provade koftan och sa: – Fin. Rita föreslog att de skulle rita Fluffis med sin nya kofta. Tanja ritade. Rita skrev hans namn, med ett medvetet stavfel. Och Tanja rättade det. Ingen utvecklingsstörd unge. –Jag kommer till Tanja tre gånger i veckan, – meddelade Rita Vladimir. – Har inga extra pengar, – sa han bistert. – Jag vill inte ha pengar, – sa Rita stött. Så blev det. Biträdande skolledaren blev sur: – Man får inte favorisera – det är inte pedagogiskt! Och onödigt, tro mig. – Jag vet när det är för tidigt att ge upp, – svarade Rita. Tanja var speciell – hon var tystlåten, undvek ögonkontakt, gillade att rita hellre än att skriva. Men hon räknade bra och snappade upp grammatiken. I slutet av terminen behövde Rita inte ge några snälla betyg, de var äkta. – Ska du resa bort till jul? – frågade Vladimir och tittade undan, precis som Tanja. – Nej, – blev Rita osäker och röd om kinderna. – Tanja vill bjuda in dig. Konstigt – Tanja hade inte sagt något. Fast hon sa ju nästan ingenting. Om hon nu ville – Rita ville inte göra henne besviken. Fast att fira jul med främmande var inget drömmande heller. – Tack, jag ska tänka på det, – svarade Rita. Den natten sov hon dåligt. Varför var hon så rörd? Hon jobbar ju med barnet en månad – är det konstigt om hon äntligen fått henne att öppna sig lite? Det var ju vad hon ville. Och vad brydde det henne vad Vladimir egentligen tänkte… Sen ringde Gösta på morgonen. – När kommer du? – Va? – Ja, till jul – du ska väl inte fira ensam där i byn? – Jodå, det ska jag! – Rita… Nu får det vara nog! Pappa har högt blodtryck, han sover inte på natten. Pappa hade inte ringt en enda gång. – Han får gå till doktorn, – snäste Rita. – Så du kommer verkligen inte? – Verkligen. – Suck. Vad gör jag nu? – Gör vad du vill! Rita trodde aldrig att Gösta verkligen skulle göra något: komma till henne med champagne, sallader och paket. – Om bergen inte vill komma till Muhammed… Rita blev förvånad – och inte bara negativt: hon trodde inte Gösta hade det i sig. Han ville alltid fira på krogen med musik och tävlingar. Här var inte ens en TV. – Det är okej. Bara du är här. Rita väntade sig en baktanke. Men hittade ingen. “Har jag haft helt fel om honom?”, tänkte hon. Blev ännu rörligare när hon hittade sina favoriträtter, och i paketet låg pedagogikböcker, projektor och lärarkalender. – Tack, – sa hon rörd. – Jag trodde du skulle köpa smycken och prylar som vanligt. Gösta log. – Rita, jag har förstått: du är det dyrbaraste jag har. Vill du bo i byn, då gör vi det. Och smycken har jag förstås med. Han tog fram den röda sammetasken. Och nu förstod Rita vad han ville. – Får jag vänta med svaret? – frågade Rita. Gösta blev inte ledsen. – Jag var rädd du skulle säga nej direkt. Jag kan vänta. Rita visste inte vad hon skulle säga, lade askan i fickan. Vladimir hade hennes mobilnummer, men ringde på fasta. – Har du tänkt? – frågade han. – Förlåt. En vän har kommit hit. – Jaha. Han la på. Hon blev ledsen. Vad menade han med “jaha”? Inte har hon lovat något! Han är väl sur? Från Tanjas skull förstås. Vilken pappa vill att barn blir besvikna? Hon blev snurrig av allt. Men Gösta märkte inget – han försökte bara hitta signal så han kunde sätta på julfilmer. Hon hörde en vissling – sådan man kallar på hundar med. Hon mindes att Vladimir visslade så. Tittade ut. Vladimir och Tanja stod vid grinden. Hon blev röd i ansiktet. – Vem är det? – frågade Gösta irriterat. – Elev, – viskade Tanja. – Jag kommer strax. Rita hade förberett en present till Tanja – en kompis till Fluffis, en rosa kanintjej. Pappa skulle ha kallat det smaklöst. Hon hade också en present till Vladimir – stickade vantar. Hon var inte säker på om det var rätt, men hon hade gjort dem ändå. Hon greppade paketen och rusade ut utan mössa och i bara ben. Samlade snö i skorna, men brydde sig inte. – Hej Tanja! – sa hon vänligt. – God jul! Titta vad jag har köpt. Tanja tog emot paketet, tog fram kaninen och höll fast den. Hon tittade på pappa. Vladimir räckte över två paket – ett stort och ett litet. Tanja rev upp det stora först. En anteckningsbok med ett tecknat seriealbum, hon kände igen sina egna bilder. – Tack, vilken underbar serie! I det lilla låg en brosch – en liten kolibri i guld. Rita såg på Vladimir. Han undvek hennes blick. Och Tanja sa: – Den är mammas. Rita fick svårt att andas. – Vi går väl, – mumlade Vladimir. – Klart ni gör. God jul! – God jul, – svarade han. Rita ville krama Tanja men vågade inte – hon stod bara där och kramade kaninen och var alldeles tyst. Vid grinden såg Rita dem, de två figurerna – hon kände sig helt tom och ögonen blev våta. – Vad var det där då? – undrade Gösta irriterat. Rita såg på anteckningsboken och broschen som låg i hennes hand. Kom på att hon glömde ge vantarna. Och på vad Tanja sagt: “mammas…” Så slog det henne: Vladimirs leende är smittande – när han ser på sin dotter. Något sprängdes och blommade i hennes bröst. Hon tyckte synd om Gösta, men att lura honom och sig själv var trist. Hon tog den röda asken ur fickan, räckte den till honom och sa: – Åk hem. Förlåt, men jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt… Göstas ansikte förlängdes av förvåning. Han var inte van att få nej. I någon sekund trodde Rita att han skulle slå henne. Men Gösta stoppade asken i fickan, tog bilnycklarna och gick utan ett ord. Rita rafsade ihop maten i burkar, tog sina stickade vantar och rusade ut för att hinna ifatt de främmande – men nu så viktiga – människor hon behövde…