Dagbok, 29 december
När jag kom till slutet av landet trodde jag att jag skulle frysa fötterna av mig. Snön letade sig in i kängorna och bet mot huden, ett konstigt brännande som aldrig ville släppa. Varför ska jag köpa stövlar det är bara någon sorts överdrift här. Skulle hellre ha höga läderstövlar, men skulle se löjlig ut i dem här i byn. Pappa har ändå spärrat mitt kort.
Ska du verkligen bo i en by? frågade han, snipigt och med samma avsmak han alltid visar mot allt som är lantligt och natur. Han tål inte landsbygd, tycker inte om skog, tycker ännu mindre om platser utan Stockholms bekvämligheter. Och så är det med Gustav också, pappa har alltid försökt få mig att tycka om honom, ville att jag skulle gifta mig med just honom.
Jag sa förstås att jag ville bo i byn. Skulle och tänkte göra det, även om det var en lögn. Jag har alltid gillat vandra, laga mat över öppen eld, sova i tält, romantik i det enkla. Men som permanent liv, nej. Aldrig. Ändå sa jag: Jag vill. Och jag ska.
Sluta nu. Vad ska du göra där? Valla kossor? Han såg bröllop framför sig, Gustav och jag, en tryckande försommardag, och pappa med sin planering och sitt tjat. Gustav han är som ljummen mannagrynsgröt, och så kväljande att det knyter sig i magen.
Utanpå är han inte motbjudande. Han har rakt näsa, skarpa ögon under smala bryn, lite lockigt, välklippt hår och ett robust, nästan vackert framträdande. Han är pappas högra hand och den typiska mannen pappa vill att jag ska gifta mig med. Men Gustav, han stör mig. Hans gnälliga röst, fingrar som liknar prinskorv, alltid ska han visa upp vad saker kostar: kostymen, klockan, bilen…
Pengar, pengar, pengar! De bryr sig bara om pengar. Jag vill ha kärlek. Starka känslor, sådana som får tiden att stå still. Jag har inte känt det än, men vet att det finns där. I stället för drama har jag fått Gustav, lugn och så förutsägbar. Därför flydde jag till byn, där Gustav inte vågar följa. Han är rädd för saknad av fiberinternet, varmvatten, och modern avlopp.
Jag såg till att hitta en by där inget sådant finns. Rektorn ville inte anställa mig, tvivlade på om jag klarade det. Den tidigare läraren gick bort plötsligt, och jag gav mig inte. Jag visade mina utbildningsbevis, kampade mig hela vägen till kommunens skolkontor.
Vad ska en så ung och välutbildad lärare göra i byn? frågade en rödhårig, allvarlig kvinna.
Lära barn, svarade jag lika kallt.
Nu är jag läraren. Jag bor i ett hus utan varmvatten, utan avlopp. Jag eldar i spisen på kvällarna. Som jag trodde kom Gustav, stannade en natt, och flydde därifrån. Han ringer, försöker övertala mig att lämna. Pappa också säger att det är ett infall som kommer ge sig.
Först trivdes jag här. Men vintern kom och huset blev så kallt att täcket inte hjälpte ens om natten, och att bära ved är verkligen ingen lek. Egentligen vill jag hem. Men att ge upp är inte min stil. Dessutom har jag ansvar för barnen nu.
Klassen är liten, bara tolv barn. I början fick jag chock: när jag jobbade på Unga Idéers Hus i Göteborg var barnen nyfikna och begåvade. Här… verkade de hopplösa. Tredje klass men läser knappt ens stavelse för stavelse. De gör inte läxan. Skränar på lektionerna. Men efter ett tag blev jag fäst vid dem.
Simon täljer djur i trä, inte någon enkel slöjd utan fantastiska rävar, grävlingar, harar och björnar saker man kunde ha i leksaksbutiken i City. Elin skriver fria dikter, Erik stannar alltid efter och städar, och Ingrid har ett lamm som följer henne till skolan som en hund.
De kan faktiskt läsa, hade bara inte prövat ordentligt förut, och böckerna de fick var fel. Jag sket i läroplanen och tog med egna böcker hit, som jag hämtade i köpingen. Ingen ordentlig internetuppkoppling, så man får vara kreativ.
Den enda jag inte kom nära var Tova. Och det var hennes pappa, Lars, jag såg där på gården när snön stack och jag stod med famnen full av ved.
Hej, Margareta Lindqvist, sa han, några steg från grindstolpen.
Jag måste erkänna att hans ansikte gör mig nervös. Det är så… grovt, nästan som en tjuv. Han ler aldrig. Hjärtat bultar så det känns som han måste märka det, märka min rädsla, eller om det är något annat.
Hej, sa jag, rösten ljusare än jag tänkt.
Varför har Tova bara underkänt?
Hon gör inget.
Tvinga henne då. Vem är lärare, jag eller du?
Jag är läraren, men tänker inte tvinga någon. Tova har troligtvis autism, hon behöver någon annan slags stöd.
Har det alltid varit så här? frågade jag försiktigt.
Lars blev tyst.
Nej. Förut gjorde hon allt med Ulrika.
Vem är Ulrika?
Han ryckte till, som om snön kommit in genom hans sko.
Hennes mamma.
Det var tydligt att det inte skulle bli fler frågor. Men jag var tvungen.
Var är hon nu?
På kyrkogården.
Plötsligt blev allt klart, precis som pappa brukar säga. Jag kunde inte stå med ved i famnen mer, men ville inte säga något. När översta vedträt rasade rakt på min fot, tappade jag allt och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Dubbla tårar: smärta och skam.
Vill du ha hjälp? sa Lars.
Nej, tack, jag klarar mig.
Jo, det ser jag.
Han bar in ved, fixade dörren så den slutade kärva. Säg till om du behöver något, sa han och gick.
Varför kom han? Tror han att jag ska ge Tova bättre betyg mot några vedsjok? Knappast…
Jag grubblade över Tova i flera dagar, försökte närma mig henne, kände mig otillräcklig som pedagog och samtidigt bara full av medkänsla. Jag pratade tom med biträdande rektorn.
Det är kört. Sätt underkänt, vi flyttar henne till särskolan till sommaren.
Hur gör man det?
Tar upp till utredning, sätter diagnos på henne. Inget att göra, barnet är som hon är.
Men pappan säger att hon var annorlunda innan…
Jaja, det där var när mamman fanns. Han kan inte ta hand om henne. Ta inte honom på allvar, han säger vad som helst.
Du gillar inte honom?
Han är ingen pepparkaka, barnet ska undervisas på rätt plats.
Jag var inte nöjd med svaret. Jag ville inte tro att hon hörde till särskolan. Jag ringde Lisen Svensson, min favorithandledare, och vi lade upp en plan. Jag bestämde mig för att besöka Tova hemma. Självklart var jag nervös; drack kamomillte fast det egentligen smakar papp och mamma alltid sa att det lugnade mage och hjärta. Hon är död också, min mamma kanske därför blev jag extra berörd av Tovas historia.
Lars öppnade dörren och såg ut som vanligt, ingen glädje direkt för att jag ville hjälpa. Vi tar helst inte emot besök, sa han.
Jag knep ihop munnen som biträdande rektorn brukar och förklarade att klassföreståndaren har ansvar att se över barnets miljö.
Tovas rum var ljuvligt. Rosa tapeter, massor av mjukdjur och böcker. Lite avundsjuk blev jag. Pappa är minimalist och min barndomsrum var beige, allt leksaker i samma ton.
Första besöket gick inte särskilt bra. Jag frågade om favoritböcker, bläddrade och undrade om hon hade pennor. Tova hämtade pennor utan ett ord. När jag frågade Vad heter kaninen?, svarade hon till sist: Puffa.
Nästa gång tog jag med en kofta till Puffa. Mamma lärde mig sticka, och jag stickar fortfarande för att minnas henne. Koftan blev klumpig, men Tova blev glad, provade och sade: Fin.
Jag föreslog att vi skulle rita Puffa i nya koftan. Hon ritade. Jag skrev hennes namn med flit fel på bilden och hon rättade mig.
Hon är absolut inte utvecklingsstörd.
Jag kommer till Tova tre gånger i veckan, sa jag till Lars.
Jag har inte råd med det.
Jag vill inte ha någon lön, sa jag stött.
Det blev vårt förslag. Biträdande rektorn hörde och blev rasande.
Så där kan man inte göra! Man får inte favorisera! Det är opedagogiskt och meningslöst.
Jag vet vad jag gör, svarade jag. Det är för tidigt att ge upp.
Tova är verkligen speciell tyst, undviker ögonkontakt, ritar hellre än skriver. Men hon räknar bra och snappar grammatiken snabbt. Inga påhittade betyg behövdes i slutet av terminen de var äkta.
Ska du resa bort över nyår? frågade Lars en dag, och undvek att se mig i ögonen, precis som Tova.
Nej, jag stannar här, svarade jag, och kände hur kinderna blev varma.
Tova vill bjuda dig. Han sa att det var Tovas önskan, men hon säger ju ingenting själv. Skulle vara synd att chokera henne, men fira nyår med främlingar vill jag inte heller.
Tack, jag tänker på det, sa jag.
Den natten sov jag oroligt, undrade varför jag var så skakad. Jag hade ägnat en månad åt Tova, nu är hon mindre sluten, var det inte vad jag hoppats? Vad spelar det för roll vad Lars tycker…
Där somnade jag.
På morgonen ringde Gustav.
När kommer du hem?
Vad menar du?
Nyår alltså, ska du verkligen fira i byn?
Ja, det ska jag.
Margareta, nu får du ge dig! Pappa har högt blodtryck, han klagar varje dag.
Pappa hade aldrig ringt mig.
Han får gå till vårdcentralen, snäste jag.
Du kommer alltså inte hem?
Precis.
Jaha. Vad ska jag göra då?
Gör vad du vill.
Jag trodde inte Gustav skulle åka hit. Men där står han med bubbel, sallader och paket.
Om fjället inte kommer till Muhammed…
Jag blev ställd och inte på ett dåligt sätt. Jag trodde verkligen inte Gustav skulle göra sånt här. Han gillar att fira nyår på fancy restaurang med tävlingar, liveband, helst i centrala Stockholm. Här har vi ingen TV ens.
Men det är okej. Det viktigaste är du.
Jag letade efter en baktanke men fann ingen. Kanske har jag helt misstagit mig om honom? tänkte jag.
Än mer blev jag rörd när jag hittade mina favorit-rätter i burkarna, och i presentförpackningarna pedagogikböcker, projektor och lärardagsbok.
Tack, sa jag, tagen. Jag trodde du skulle ge mig smycken och elektronik igen.
Gustav log.
Du är det finaste jag har, Margareta. Vill du bo i byn, då gör vi det. Smycken har jag också med.
Och så tar han fram en röd sammetsask man vet ju vad den betyder.
Får jag tänka först? sa jag.
Gustav blev inte sur.
Jag trodde du skulle säga nej direkt. Jag väntar så länge du vill.
Jag visste inte vad jag skulle svara och stoppade asken i fickan.
Lars har mitt mobilnummer, ändå ringer han hemtelefon.
Har du tänkt? frågade han.
Förlåt. En vän är här.
Jag förstår.
Han la på.
Det stack till i bröstet. Vad menade han med tonfallet? Vad ska han förstå? Kan han vara sur? Har jag gjort Tova ledsen? Vilken pappa vill se sitt barn besviket?
Så snurrade tankarna. Gustav märker ingenting, han försöker desperat hitta mobiltäckning för att visa en svensk julfilm.
Då hör jag visslingen så ropar man på hundar här. Jag minns hur Lars visslade förut. Jag såg ut genom fönstret. Där, vid grinden; Lars och Tova.
Mitt ansikte hettade.
Vem är det? sa Gustav irriterat.
Min elev, pep Tova. Jag kommer strax.
Jag hade förberett en present åt Tova: en vän till Puffa, en rosa kanintjej. Lars hade kallat det smaklöst, men det var ändå min tanke. Jag hade även gjort en present till Lars, stickade vantar.
Jag rusade ut med presenterna utan mössa, utan strumpor. Snön trängde in i skorna men jag brydde mig inte alls.
Hej Tova! Gott nytt år! Se här vad jag köpt åt dig.
Jag gav henne påsen. Tova tog upp kaninen, höll den hårt mot bröstet, såg mot pappa. Lars höll fram två paket. Tova öppnade först det stora: ett häfte med hennes egendesignade serier. Hon blev glad.
Tack! Vilket fint seriehäfte!
I lilla paketet låg en brosch, en liten gyllene kolibri. Jag såg mot Lars men han mötte inte min blick. Tova sa:
Det är mammas.
Gråten steg i halsen.
Vi går nu, muttrade Lars.
Självklart. Gott nytt år!
Gott nytt år… svarade han.
Jag ville krama Tova, men vågade inte. Hon stod där, klamrade sig fast vid sin kanin och sa ingenting.
Vid grinden vände jag mig om. Något molade i mig när jag såg de två figurerna. Inne igen blinkade och snöt jag mig.
Vad var det där? muttrade Gustav.
Jag såg på serien och den lilla broschen i handen, mindes att jag glömt vantarna. Och på vad Tova sagt: mammas… Och på Lars leende, det där speciella som han bara ger sin dotter. Något inom mig brast och blomstrade samtidigt. Jag tyckte synd om Gustav, men att låtsas gick inte längre.
Jag tog ut den röda asken och sträckte den mot honom:
Åk hem. Förlåt, jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt.
Gustavs ansikte blev stelt. Han är inte van vid nekanden.
Några sekunder tänkte jag att han skulle slå mig. Men han la asken i fickan, tog bilnycklarna och gick ut utan ett ord.
Jag packade snabbt ner maten i burkar, tog vantarna till Lars och sprang för att hinna ifatt de två personer som, även om de är främmande, var dem jag behövde allra mest nu.









