– Vi stannar hos dig ett tag, för vi har inte råd med egen lägenhet! – Sa min väninna till mig. Jag är en mycket aktiv kvinna. Trots att jag är 65 år gammal lyckas jag resa runt och träffa många intressanta människor. Med glädje och vemod minns jag min ungdomstid. Då kunde man semestra precis var man ville! Man kunde åka till kusten, tälta med vänner eller ta en båttur på någon svensk älv. Allt gick att göra för en liten slant. Tyvärr hör det nu till det förflutna. Jag har alltid älskat att möta nya människor, på badstranden och till och med i teatern. Många av mina vänner har jag hållit kontakten med i flera år. En dag träffade jag en kvinna som hette Sara. Vi bodde på samma pensionat under semestern och blev vänner. Efteråt skildes vi åt. Vi höll ibland kontakt via brev. Så en dag fick jag ett telegram, utan avsändare, där det stod: “Tåget kommer klockan tre på natten. Möt mig!” Jag förstod inte vem som hade skickat telegrammet. Såklart åkte vi ingenstans. Men klockan fyra knackade det på dörren. Jag öppnade och blev förbluffad – där stod Sara med två tonårsdöttrar, en äldre dam och en man. De hade med sig en hel hög av saker. Min man och jag blev mållösa, men vi släppte in dem. Då sa Sara till mig: – “Varför mötte du oss inte? Jag skickade ju ett telegram! Dessutom kostade det!” – Förlåt, men vi visste ju inte vem som hade skickat det! – Du har gett mig din adress – här är jag. – Men jag trodde vi bara skulle brevväxla! Sen berättade Sara att en av döttrarna precis hade tagit studenten och skulle börja studera i Stockholm. Resten av familjen var med som stöd. – Vi kommer bo hos er! Vi har inte råd att hyra lägenhet eller hotell! Jag blev helt ställd. Vi är ju inte ens släkt – varför skulle vi låta dem bo hos oss? Vi fick laga mat åt gästerna tre gånger om dagen. De hade med lite mat, men lagade aldrig själva – de åt bara vår. Och jag fick serva dem alla. Efter tre dagar orkade jag inte längre och bad Sara och hennes familj att flytta ut. Jag brydde mig inte om vart. Då bröt ett gräl ut. Sara började slå sönder porslinet och skrek hysteriskt. Jag blev chockad av hennes beteende. Sara och hennes familj packade ihop – och lyckades dessutom stjäla min morgonrock, några handdukar och på något vis försvann även min stora gryta! Jag har ingen aning om hur de fick med sig den. Men grytan var borta! Så tog min vänskap slut. Tack och lov! Jag har aldrig hört från henne igen. Hur kan man vara så fräck?! Numera är jag mycket mer försiktig när jag lär känna nya människor.

Vi stannar hos dig ett tag, för vi har inte råd att hyra någon lägenhet! sa min väninna till mig.

Jag funderar mycket över livet nu när jag fyllt 65 år. Trots min ålder håller jag mig aktiv jag besöker nya platser och träffar människor som brukar berika min tillvaro. Mina tankar går ofta tillbaka till ungdomen med både glädje och vemod. Då kändes det som om världen var öppen och man kunde tillbringa semestern precis där man ville. Man kunde åka till Gullholmen vid havet, tälta i skogen med vänner, eller ta en båttur längs Göta kanal. Och allt kostade en rimlig slant, några hundralappar i svenska kronor.

Men nu känns de tiderna avlägsna. Möjligheterna ser annorlunda ut. Jag har alltid haft lätt för att lära känna nya människor; på stranden i Tylösand, till och med i teatern i Göteborg. Många bekantskaper har hållit i sig länge.

En sommar träffade jag en kvinna, Märta, när vi båda bodde på samma vandrarhem i Visby. Vi umgicks, skrattade mycket och skiljdes åt som vänner. Under åren därpå höll vi sporadisk kontakt, mest med brev.

Så en dag fick jag ett sms mitt i natten kort och utan avsändare: Tåget kommer 03:00. Möt mig! Jag blev förvirrad, förstod inte vem som skickat meddelandet. Jag och min man stannade givetvis hemma. Men vid fyratiden på morgonen ringde det på dörren. På tröskeln stod Märta, två tonårsflickor, hennes mamma och en man. De hade med sig massor av packning. Jag och min man såg på varandra det var överraskande minst sagt men vi släppte in dem.

Märta sa upprört: Varför mötte du oss inte? Jag skickade ju sms! Och dessutom, det där kostar ju pengar!
Förlåt, vi visste inte vem som skickade det!
Men du har ju gett mig din adress! Här är jag nu.
Jag trodde att vi skulle hålla kontakt via post, inte mer än så!

Sen berättade Märta att ena flickan tagit studenten och skulle börja plugga på universitetet. Hela familjen hade kommit till Stockholm för att stötta henne.

Vi kommer att bo hos dig nu! Vi har verkligen inte råd med ett hotell eller att hyra själva!

Jag blev uppriktigt chockad. Vi var ju inte ens släkt. Varför skulle de bo hos oss? Vi började laga mat åt våra gäster tre gånger om dagen. De hade med sig lite mat, men de lagade aldrig själva de åt bara vår. Och jag fick sköta allt.

Efter tre dagar stod jag inte ut längre. Jag bad Märta och hennes familj att leta sig någon annanstans. Vart de tog vägen brydde jag mig inte om. Då bröt ett gräl ut. Märta blev rasande, började slå i porslinet och skrika.

Jag stirrade häpet på henne. Familjen började packa ihop sina saker. När de till sist gått upptäckte jag att min morgonrock, flera handdukar och min stora gryta var borta. Hur den där grytan kunde smyga sig ut vet jag fortfarande inte men den försvann.

Så tog min vänskap med Märta slut. Och, ärligt talat, jag kände mig lättad. Jag har aldrig hört av eller sett henne igen. Hur kan någon bete sig så fräckt?

Numera är jag betydligt mer försiktig när jag lär känna nya människor.