Mamma, jag ska gifta mig! — sa sonen glatt. — Vad trevligt, — svarade Sofia Paulina utan större entusiasm. — Men mamma, varför är du så? — undrade Viktor. — Ingenting… Var har ni tänkt bo? — frågade mamman med en rävig blick. — Här, hos dig. Det är väl okej? Lägenheten har ju tre rum, det får väl plats? — sa sonen. — Har jag något val? — frågade mamman. — Vi kan ju inte hyra, det är för dyrt, — sa sonen lite nedstämt. — Så jag har inget val alltså, — sa Sofia Paulina uppgivet. — Mamma, hyrorna är så höga nu att vi inte skulle ha råd med mat. Vi stannar bara tills vi kan spara ihop till en egen lägenhet, det går mycket fortare! — sa Viktor. Sofia Paulina ryckte på axlarna. — Okej… Här är mina krav: vi delar på räkningarna och jag blir inte någon hushållerska! — sa hon bestämt. — Absolut, mamma, klart vi gör så, — sa Viktor snabbt. De unga hade ett enkelt bröllop och började bo tillsammans i lägenheten: Sofia Paulina, Viktor och svärdottern Irina. Från första dagen de flyttade in fick Sofia Paulina plötsligt fullt upp med andra saker. De unga kom hem från jobbet, men mamma var inte där, grytorna stod tomma och det var en röra i lägenheten, precis som när de gick iväg. — Mamma, var var du? — undrade sonen förvånat. — Vet du, Viktor, de ringde från Kulturhuset och frågade om jag vill sjunga i Vis- och Folkkören, min röst är ju bra, du vet det redan… — Jaha? — sa sonen förvånat. — Jo! Du har glömt, men jag har sagt det förr. Det är mest pensionärer där, vi sjunger tillsammans och har jätteroligt. Jag hade så trevligt, imorgon ska jag tillbaka! — sa hon piggt. — Och imorgon, är det kör igen? — frågade sonen. — Nej, imorgon är det litteraturkväll och vi läser Strindberg, du vet ju hur mycket jag gillar honom. — Jaha? — sa sonen igen lika förvånat. — Ja! Du lyssnar aldrig riktigt på din mamma, — sa Sofia Paulina och log lite retsamt. Svärdottern tittade tyst på och sa ingenting. Sedan sonen hade gift sig fick Sofia Paulina ett nytt liv: hon gick på pensionärsträffar och aktiviteter, gamla väninnor och nya bekanta kom regelbundet på besök, tog över köket till sent på kvällarna, drack kaffe, åt bullar och spelade bingo. Ibland gick hon promenader eller tittade så engagerat på dramaserier att hon knappt hörde barnen hälsa när de kom hem. Hon vägrade ta itu med hushållssysslorna, allt hamnade på svärdottern och sonen. Först protesterade de inte, sen började svärdottern se snett, sedan viskade de missnöjt till varandra och snart suckade sonen högt. Men Sofia Paulina brydde sig inte alls, hon fortsatte leva ett aktivt liv. En dag kom hon hem riktigt lycklig, nynnande på ”Små grodorna”, gick in i köket där de unga åt sin nykokta soppa och sa glatt: — Kära barn, ni kan gratulera mig! Jag har träffat en underbar man, imorgon åker vi på spa tillsammans! Visst är det fantastiskt? — Visst, — svarade sonen och svärdottern i kör. — Är det allvar? — frågade sonen lite oroligt, rädd att det skulle flytta in ännu en person i lägenheten. — Jag vet inte än, det klarnar efter kurorten, — svarade Sofia Paulina, tog soppa och åt med stor aptit — och tog om. Efter resan kom hon hem besviken. Sa att Alex inte var rätt nivå, men att hon fortfarande har allt framför sig. Träffar, promenader och fika fortsatte som vanligt. Till slut, när de unga kom hem till en stökig lägenhet och tomma grytor, tappade svärdottern tålamodet, smällde med kylskåpsdörren och sa irriterat: — Sofia Paulina! Kan inte du sköta hushållet också? Det är kaos här och kylskåpet är tomt! Varför ska vi göra allt, men inte du? — Varför är ni så irriterade? — undrade Sofia Paulina. — Om ni bodde själva, vem skulle sköta hushållet då? — Men du finns ju här! — kontrade svärdottern. — Jag är ingen slav, min tid som hushållerska är över! Jag har sagt till Viktor från början att jag inte tänker sköta allt. Att han inte sagt det till dig är inte mitt fel, — sa Sofia Paulina. — Jag trodde du skämtade, — sa Viktor förvirrat. — Ni vill alltså bo här och att jag ska städa och laga mat åt er också? Nej! Har jag sagt nej så är det nej! Om det inte passar, så kan ni gott hitta något eget boende! — sa Sofia Paulina och gick till sitt rum. Nästa morgon klädde hon sig fint, målade läpparna röda, nynnade på ”Nu grönskar det” och gav sig av till Kulturhuset, där Folkkören väntade på henne…

Mamma, jag ska gifta mig! ropade sonen glatt.
Vad trevligt, svarade Kristina Lund, hans mor, med låg entusiasm.
Men mamma, varför låter du så? frågade Henrik förvånat.
Ingenting särskilt Var har ni tänkt bo? sade mamman med ett smalt leende.
Här. Du har väl inget emot det? svarade sonen. Lägenheten är ju på tre rum, vi kan väl få plats allihop?
Har jag ens nåt val? undrade Kristina.
Ska vi hyra nåt dyrt, eller? sa Henrik med ett suckande tonfall.
Så jag har alltså inget val, förstår jag, sa hon med en uppgiven axelryckning.
Mamma, hyrorna är så höga nu att det inte skulle bli pengar över till mat. sa Henrik. Vi stannar inte för alltid, bara så länge vi jobbar ihop och kan spara till en egen lägenhet. Det går ju mycket snabbare så.
Kristina ryckte på axlarna.
Vi får väl hoppas, sade hon. Men då gäller två villkor: vi delar kostnaden för el och värme lika mellan oss, och jag är ingen hushållerska.
Förstått, mamma, vi lovar, sade Henrik direkt.
De unga höll ett enkelt bröllop och snart bodde alla tillsammans i samma lägenhet: Kristina Lund, Henrik och svärdottern Märta.
Redan från första dagen de unga flyttat in började Kristina plötsligt få bråttom med allt möjligt. När Henrik och Märta kom hem från jobbet var lägenheten stökig och kastrullerna tomma, precis som de lämnat det, och ibland ännu värre.
Mamma, var har du hållit hus? frågade Henrik förvånat på kvällen.
Du förstår, Henrik, de ringde från Folkets hus och frågade om jag ville sjunga med Visgruppen. Jag har ju sångröst, det vet du ju!
Va? sa sonen förvånat.
Javisst! Det har du glömt, men jag nämnde det en gång. Där samlas pensionärer precis som jag och sjunger tillsammans. Det var så trevligt, jag ska gå dit igen imorgon! sa Kristina med ny energi.
Imorgon igen? Ska ni sjunga då också? undrade Henrik.
Nej, då är det litterära caféet, vi ska läsa Fröding. sa Kristina. Du vet ju hur jag älskar Fröding.
Jaha! sa sonen åter förvånat.
Ja! Har du aldrig lyssnat? Du är så ouppmärksam mot din egen mor! sa Kristina med en liten förebråelse.
Svärdottern Märta satt tyst och betraktade samtalet utan att säga ett ord.
Sen Henrik gifte sig kändes det som om Kristina fått ett nytt liv: hon gick på alla slags pensionärsträffar, och till de gamla vännerna kom nya som ibland hälsade på, satt alla tillsammans i köket till sent, drack kaffe med bullar som någon haft med sig och spelade bingo. Ibland gick hon promenader med väninnorna eller försjönk i gamla svenska tv-serier så djupt att hon inte hörde när barnen kom hem och hälsade.
Kristina rörde konsekvent inte ett finger vad gällde hushållsarbete, utan överlät allt åt Märta och Henrik. Till en början klagade de inte, men snart gav Märta missnöjda blickar, de började småprata irriterat, och Henrik suckade högljutt. Kristina brydde sig inte om dessa småsaker, hon levde glatt vidare i sitt tempo.
En dag kom Kristina hem förnöjd, nynnandes på Ack Värmeland du sköna. Hon steg in i köket där de unga åt sin nykokta soppa och ropade glatt:
Kära barn, ni får gratulera mig! Jag har träffat en härlig man och imorgon åker vi till kurorten tillsammans! Visst är det fina nyheter?
Visst, svarade Märta och Henrik i kör.
Hur känns det då? Är det allvar? frågade Henrik försiktigt, rädd att en till person skulle dyka upp i lägenheten.
Svårt att säga ännu, men efter kurorten vet jag nog. svarade Kristina, tog soppa och åt med god aptit, och tog om dessutom.
Efter resan kom Kristina hem besviken. Hon sa att Lennart inte riktigt passade henne och att de gjort slut, men försäkrade att det fortfarande fanns mycket att se fram emot. Träffarna, promenaderna och fikastunderna fortsatte.
Till slut, när de unga än en gång kom hem till ett stökigt kök och tomt kylskåp, kunde Märta inte hålla sig längre. Hon slog irriterat igen den tomma kylskåpsdörren och ropade:
Kristina! Kan du inte hjälpa till med hushållet nån gång? Det är kaos här! Det finns ingenting i kylen! Varför ska jag och Henrik göra allt själva?
Varför är ni så arga nu då? undrade Kristina förvånat. Om ni bodde själva, vem skulle diska och laga mat då?
Men du är ju här! försvarade Märta sig.
Ja, men jag är ingen slav. Jag har gjort mitt, det räcker. Och förresten, jag sa från början att jag inte skulle vara hushållerska det var mitt krav. Att Henrik inte sa det till dig, kan inte jag hjälpa. sa Kristina bestämt.
Jag trodde du bara skämtade, sa Henrik häpen.
Så ni menar att ni vill bo bekvämt och att jag dessutom ska städa upp och laga mat åt alla? Nej! Har jag sagt att jag inte vill, så står jag fast vid det! Om ni inte gillar det, så är det bara att skaffa eget! sa Kristina och gick in till sitt rum.
Nästa morgon, som om ingenting hänt, nynnade hon Uti vår hage, satte på sig en vacker blus, målade läpparna röda och gick till Folkets hus. Där väntade VisgruppenNär dörren slog igen bakom henne satt Henrik och Märta kvar vid köksbordet, tysta först sedan brast Märta ut i skratt, ett varmt och förvånat skratt. Henrik hakade på, för det var omöjligt att låta bli. Någonstans i all irritation låg ändå något befriande, något de nu förstod: Kristina var inte en börda, hon var en livsgnista. Kanske hade de varit för upptagna med egna drömmar för att lägga märke till att också hon började drömma om att leva sitt liv på sina egna villkor, inte deras.

De tittade på varandra, och Henrik ryckte på axlarna med ett leende:
Hon gör precis som hon vill. Och det är ganska beundransvärt, ändå.

Märta skakade på huvudet och öppnade kylskåpet igen. Den här gången skrattade hon åt tomheten och sa:
Vi får gå och handla, Henrik. Sen lagar vi mat tillsammans. Hon har haft rätt från början.

Med lättare steg gick de ut tillsammans, medan Kristina redan dansade fram mellan syrenerna utanför huset, trallande på en ny melodi. Världen kändes plötsligt större för dem alla. Och när solen började dala och de återvände hem med fulla matkassar, visste de att allt det nya och oväntade egentligen var början på något viktigt:

Att livet får rymmas mer än kompromisser det får också vara fyllt med sång.