Svea, jag orkar inte mer, Elsa sjönk ner på köksstolen och höll huvudet i händerna. Du kan nog inte föreställa dig hur det är att bära allt själv. Ryggen håller på att gå sönder.
Svea satte undan tekoppen och såg på sin syster. Elsa såg utmattad ut; mörka ringar under ögonen och håret slarvigt hopsatt.
Elsie, vad har hänt?
Det har gått två år sedan Henrik stack. Två år! Allting är mitt ansvar. Skola, läxor, fritidsaktiviteter, matlagning, städning, tvätt. Jag är som en ekorre i hjulet. Allt är mitt! Och Märta har börjat visa sig på styva linan fräser och argumenterar om minsta lilla…
Svea rynkade pannan. Tioåriga systerdottern Märta hade alltid varit ett lugnt och klokt barn, aldrig den som bråkade eller sa emot.
Märta? Fräser? Det känns konstigt, hon är ju alltid så
Det är för att du bara träffar henne ungefär två timmar i månaden! Elsa slog ut med armarna. Försök då att varje dag förklara varför man ska diska direkt och inte lämna allt i diskhon. Att läxorna ska göras i tid. Att man inte kan sitta med mobilen till midnatt.
Men det är ju ganska vanliga barn-grejer
Vanliga? Elsa skrattade bittert. Jag har ingen kraft kvar för vanliga grejer. Jobbar, skyndar hem, lagar mat, städar Och Märta sitter bara och glor. Jag är så trött på allt!
Svea sa ingenting. Hon ville säga att andra klarar det, att många mammor tar hand om barn utan några män och gör det för tre. Men hon ville inte bråka med Elsa så hon nickade bara, försökte visa medkänsla.
Hör du, Elsa fick plötsligt fart, du är ledig på helgen va?
Jo, det är jag väl
Kan du ta Märta till dig över lördag-söndag? Jag måste bara, jag måste verkligen få andas, komma i ordning. Hälsa på en vän i Västra Götaland och slippa allt.
Självklart! Svea kände sig uppriktigt glad. Det skulle vara jättekul. Vi kan gå på bio, promenera. Har länge velat ha Märta hos mig.
Elsa log tacksamt och började leta efter mobilen för att ringa Märta.
Helgen gick fort. Märta var ett utmärkt sällskap. De bakade pizza tillsammans; Märta kavlade och lade på fyllningen själv. De såg tecknade filmer, låg på soffan, gick i Botaniska trädgården och matade änder. Svea såg ingen ohyfs, inget gnäll. Ett helt vanligt, glatt och öppet barn.
På söndag kväll ringde Svea till Elsa. Det dröjde länge innan någon svarade.
Ja?
Elsa, när kommer du och hämtar Märta? Vi väntar på dig.
Paus. Alldeles för lång.
Svea, det är en sak Elsa tvekade. Jag är inte i Göteborg.
Vad menar du? Du skulle ju till din vän i Västra Götaland, det tar ju bara några timmar med bilen.
Jag är inte i Västra Götaland. Jag är i Grekland.
Svea trodde att hon hörde fel.
Var?!
Grekland. Flög hit igår morse. Har en bekant här, och stannar en månad. Jag måste verkligen vila, du förstår väl?
Elsa, skojar du? Svea grep tag i bordsskivan. Du flög till ett annat land och dumpade Märta hos mig utan ett ord?!
Ja, men hur skulle jag ha sagt det? Du hade ju sagt nej!
Självklart! Det här är ju galet! Jag har ju mitt jobb, mina egna saker, jag kan inte ta hand om ditt barn en månad! Förstår du ens vad du gjort?
Svea, gör inte en stor sak av det här. Märta är ju jättelugn, du sa ju det själv. Hon sköter sig, och en månad går fort.
Har du blivit tokig?! Svea höjde rösten. Hur kan du bara lämna ditt barn och dra?! Du är ju hennes mamma!
Jag är en mamma som inte fått vila en enda dag på två år. Jag var tvungen att åka.
Vila? I en månad? I Grekland?!
Svea, nu får du sluta skrika! Vad ska du göra? Slänga ut Märta? Ring socialen?
Tonen dog ut. Elsa hade lagt på.
Svea stod kvar i köket och kramade telefonen. Hon kunde inte förstå det hennes egen syster hade dumpat dottern på henne i en månad och dragit till solen.
Märta kikade ut från rummet.
Moster Svea, kommer mamma snart?
Svea drog ett djupt andetag. Tvingade sig att le.
Märta, kom hit. Vi måste prata om en sak.
Märta satte sig på pallen, dinglade med benen. Svea satte sig bredvid.
Mamma har åkt bort för att vila. Och jag tror det dröjer innan hon kommer tillbaka. Du får bo hos mig ett tag, går det bra?
Märta ryckte bara på axlarna.
Självklart.
Inte en tår, ingen panik. Bara lugn acceptans. Svea visste inte om hon skulle vara glad eller bekymrad över det.
Har du nycklar till er lägenhet i ryggsäcken?
Märta nickade och fiskade fram ett knippe med en kissemiss som nyckelring.
Då åker vi och hämtar dina saker.
Elsas lägenhet var pedantiskt städad. Svea packade ihop Märta kläder, böcker, favoritleksaker och Märta hjälpte till, tyst och noga.
Första veckan gick med mycket anpassning. Svea la om sitt jobb, fick lov att jobba lite hemifrån. Märta gick i skolan, skötte läxor, och på kvällarna åt de middag ihop.
Andra veckan märkte Svea något oväntat. Märta erbjöd sig att hjälpa till dammade hyllor, dammsög, till och med putsade fönstren.
Märta, du behöver inte göra det där.
Jag vill hjälpa till, sa Märta allvarligt. Du tar hand om mig, ger mig mat och boende. Det är rättvist.
Sen kom matlagningen. Märta ville göra sallad. Hon skar gurkan snett, tomaterna i olika storlekar, men var noggrann och Svea berömde henne.
Mamma lät mig aldrig laga mat, Märta sa utan att se upp. Hon sa att jag gör allt fel. Att det är lättare att göra själv.
Ville du hjälpa?
Jättegärna. Och jag ville städa också, men mamma blev bara arg när jag försökte. Hon sa att man måste göra om efter mig ändå.
Svea mindes Elsas klagande. Hon sitter bara och glor i taket. Gör ingenting. Men Märta hade aldrig fått försöka, aldrig lära sig, aldrig misslyckas.
Pappa lät mig, sa Märta lågt. Han sa att alla gör fel först. Man måste prova.
Saknar du pappa?
Tystnad, ett kort nick.
Mamma låter mig aldrig träffa honom. Hon säger att han är dålig. Men han är inte dålig. Han är snäll. Fast det var svårt med mamma.
Svea kramade Märta, så liten och tunn.
Elsa hörde inte av sig. Inte en enda gång på tre veckor. Inte för att fråga om dottern, inte för att skicka en hälsning. Svea skickade bilder, meddelanden. Svaren var korta: Ok. Bra. Jaja.
Idén kom till Svea en natt när hon låg sömnlös. Månaden gick mot sitt slut. Elsa skulle komma hem, hämta Märta, och allt skulle bli som förut. Märta tillbaka till en mamma som bara såg henne som en börda.
På morgonen letade Svea fram ett nummer i telefonen Henrik, Elsas före detta man.
Hej, det är Svea. Elsas syster.
Paus.
Svea? Vad har hänt?
Märta har bott hos mig nästan en månad. Elsa reste till Grekland och lämnade henne utan att säga ett ord.
Lång tystnad.
Hur mår Märta?
Hon mår bra. Men hon saknar dig.
Får jag komma?
Kom hit.
En timme senare ringde det på dörren. Där stod Henrik med trötta ögon och en bukett prästkragar.
Pappa! Märta rusade in i hans famn, och Henrik höll om henne hårt, axlarna skakade.
Min lilla tjej. Jag har saknat dig så. Mamma har inte låtit mig
Jag vet, pappa. Jag vet.
Svea stod vid sidan och såg på. Far och dotter, åtskilda av bitterhet, inte barnets bästa.
När de till slut släppte varandra gick Svea fram.
Märta, får jag fråga dig en sak? Svara ärligt. Vill du bo hos pappa?
Märta tvekar inte.
Ja.
Svea vände sig till Henrik.
Och du?
Jag har drömt om det sen jag flyttade. Jag älskar henne. Alltid gjort. Det var Elsa jag inte orkade med. Jag har aldrig övergett Märta. Hon hindrade mig.
Dagen efter ringde Svea socialtjänsten. Förklarade situationen. Mamma har lämnat barnet ensam på obestämd tid, rest utomlands. Pappa vill ta hand om dottern.
Det tog några dagar med papper, underskrifter och samtal med psykolog. Märta sa tydligt att hon ville bo hos sin pappa. Henrik visade intyg om inkomst, bra boende.
En vecka senare flyttade Märta in hos sin far.
Svea hälsade ofta på dem. Hon såg hur Märta blommade upp, hjälpte till i köket, fick beröm för varenda snedhackad gurka, skrattade med pappa, Henrik läste godnattsaga fast Märta egentligen var stor.
Henrik och Svea fick en fin relation, mycket lugnare än med Elsa. De drack kaffe, pratade om Märtas skolarbete och planerade utflykter.
Elsa kom hem, solbränd och full av energi, men humöret vände snabbt.
Du gav bort min dotter?! skrek Elsa när hon kom in. Hur kunde du?
Jag? Svea tog en sipp kaffe. Jag har inte gett bort någon. Det var du som övergav henne.
Jag övergav henne inte! Jag lämnade henne en stund!
En månad. Du åkte till ett annat land och hörde inte av dig en enda gång.
Hon är min dotter!
Hon var din. Nu får domstolen avgöra.
Elsa blev kritvit i ansiktet.
Domstol?
Om var Märta ska bo. Henrik har ansökt. Han har goda chanser du lämnade henne ensam en månad.
Du Elsa skakade av ilska. Du har förrått mig! Min egen syster!
Din syster som fick ta hand om ditt barn när du låg på stranden. Nu slipper du allt minns du? Disk, tvätt, mat. Nu har du inga problem längre.
Du ska få betala för detta!
Nej Elsa, det är du som får stå till svar. I domstol. Förbered papper och ordna advokat. Men du har små chanser. Märta vill bo med sin pappa. Och vet du vad? Du får nog börja betala underhåll.
Elsa lämnade lägenheten utan ett ord.
Svea lutade sig tillbaka. Kanske var relationen till Elsa slut för alltid. Hon ångrade ingenting. Hon förstod fortfarande inte hur någon kunde lämna sitt barn sådär.
Elsa skulle få lära sig att handlingar har konsekvenser. Att man inte kan utnyttja folk och tro att det löser sig.
Och Märta Märta var äntligen lycklig. Och det var det viktigaste.
